Jag fick min första häst när jag var fjorton år. Inte riktigt helt rätt häst kanske, Tjitjo var ett litet 4-årigt halvblod på 155 cm e Tabac-Lambert-Falstaff. Hon var väldigt söt men i övrigt ganska ordinär. Jag visade henne själv på kvalitén (i Jofahjälm och plaststövlar:D) Jag hade verkligen ingen aning om vad för nåt vi gav oss in på:D! Med tiden växte vi ihop mer och mer men varje år åkte jag av ett par gånger när hon vände på en femåring för att hon såg ett löv/en sten/en blå blomma eller nåt. När Tjitjo akut fick avlivas efter tio år tillsammans då hon hade rymt från betet, sprungit igenom ett lågt vajerstaket och skurit upp båda sina framben riktigt illa kändes det som om något fattades mig.

Tjitjos speciella bläs;

På skolmästerskapet-00, där vi kom trea:

 Tack och lov hade jag hennes dotter Tetris kvar. Tyvärr gick väl inget med Tetris någonsin som planerat. Redan som femåring hittades en hörnstödsfraktur och sen blev det en lång följetong ned operation, vila, behandlingar, mer vila osv. Mellan vändorna hann vi rida i omgångar, men det blev ju aldrig särskilt bra och det var alltid en massa special.

När Tetris fick somna in förra året bestämde jag mig för att nu skulle jag ha en ponny! Jag fick aldrig några ponnyår mer det lilla jag red ponny på ridskola och nu ville jag ta igen det! Eftersom jag inte hade råd att köpa något så satte jag ut en annons att jag ville låna en talangfull gångartsponny för att sikta på ungponnychampionatet i dressyr. Nu är visserligen finalen alldeles för långt bort härifrån, men jag tycker att den är ett bra mål:). Jag fick många svar av varierande kvalité men fastnade till slut för tre olika ponnier. Två connemaror e Juno Rory och en ridponny e Valdo. Ridponnyn var fin men jag var lite lurig på ägaren, den ena connemaran hade föl vid sidan och jag kunde inte få henne förrän i december (detta var i september). Då återstod Barbir som egentligen var för liten på sina 136 cm. Men hon stod så bra till i Skara att jag kunde skicka en vän att titta på henne. Hon fick väl godkänt och framförallt tyckte hon att ägarna var riktigt bra och sunda människor. Det känns verkligen mycket viktigt när man lånar någons häst! Kommunikationen med ägaren måste fungera.

Så jag for 60 mil ner till Skara och hämtade lilla ponnyn. Hela vägen hem stod hon som ett ljus och jag blev så glad över att hon var så himla trevlig. När vi kom igång och började rida blev jag ännu mer såld på henne! Hon var inte utbildad alls, men efter ca 5 gånger på banan hittade vi både styrförmåga och form. Jag har verkligen aldrig tyckt det varit så roligt att rida som nu när jag haft Barbie! Alltid positiv, aldrig tramsig och dum, tittar inte på något-vilken skillnad från dessa knasiga halvblod jag haft!

Vår första träning:

Idag så hämtade jag henne i hagen och skrittade barbacka bort till veterinärstation och tillbaka. Hon har vilat i två månader, är riden i mindre än ett år och uppför sig ndå helt perfekt! Kan man bli annat än kär?

När jag kommer hem från Fasterbo så ska jag prova sätta igång igen. den elaka luftvägsinfektionen hon fick i början av maj är förhoppningsvis äntligen utläkt. Åh vad jag längtar efter att få börja träna igen och hoppas att vi hinner med lite tävlingar i höst:). 

Istället surfar jag och ska strax hämta ponnyn på betet och skritta bort till distriktarna så hon blir vaccinerad. Min stallplats ligger mindre än 500 meter från distriktarnas station-ändå kostar utkörning och inställelseavgift ca 700:-. Så jag tar hellre promenaden dit bort och sparar dom pengarna!

Och så kan jag inte låta bli att fundera över att folk inte kan vara mer snälla mot varandra på Buke? Jag har hängt där i måååånga är nu och gudarna ska veta att jag inte alltid varit så himmelens snäll och vältalig-jag har varit inbandad i både ett och tio "bukekrig":D. Men under årens gång har jag väl ändå lärt mig att uppföra mig bättre och jag har svårt att stå ut med dom som är direkt elaka till andra använadare. Det kan handla om hur dåligt folk rider/att de väger för mycket/att deras hästs bakben inte är tillräckligt aktiva/ att man har tävlat för mycket osv osv. Det läskiga är att det inte heller handlar om tonåringar som sitter bakom skärmarna där hemma och "skrattar ihjäl sig" åt andras "elände" utan det är (oftast) kvinnor i mogen ålder. Eftersom jag har varit aktiv i många år och verkligen inte lever en anonym tillvaro i den virtuella världen och att jag dessutom har alldeles för mycket åsikter så blir jag ansatt då och då. Vilket jag kan leva med (och för det mesta får jag skylla mig själv), men med åren har jag blivit mer och mer irriterad på andra användare som verkligen är direkt elaka! De som dessutom varit bannade (avstängda) från forumet i omgångar pga personangrepp anklagar dessutom gärna mig för att vara den som är värst. Jodåsåatt, så är det nog.

Ändå kan jag inte låta bli Buke, det har varit mitt virtuella hem i år och även om det kan ta energi så ger det också massor! Jag har lärt mig att framförallt analysera min ridning och vara mer genomtänkt. det har funnits massor av bra trådar om ridteknik som varit riktigt bra. Sen är Buke också galet inspirerande! Tjejer som hämgt där sen ponnyåren jobbar idag som beridare hos bla Patrick Kittel och Andreas Helgstrand och det finns ryttare som stadigt tävlar i svår klass. Att se dessa tjejer lyckas och följa deras karriärer är otroligt givande:).