...hingst som gång på gång visar vilket otroligt fantastiskt psyke han har! Det är urfina Luxus CML 1246. Jag har sett honom ett par gånger live och även följt hans uppväxt på Buke. Han ser alltid lika positiv och trevlig ut och trots att han rör sig mycket bra och att han kommer bli en superfin tävlingshäst så ser han alltid lika sansad och trevlig ut. Den enda dressyrhingst jag hade velat använda om jag haft ett sto kvar:). En annan halvblodshingst som iofs också verkade ha ett ljuvligt temperament är Belamour. Numera hos en ung norsk ryttare.

Vad det gäller marknaden för just snälla men ändå talangfulla dressyrhästar torde den vara mycket bra. Det är inte bara den gemene svenska hobbyryttaren som vill ha dom, utan även de amerikanska ryttarna. Den amerikanska marknaden borde vara en guldgruva! Oftast så verkar många amerikanare rida hellre än bra, så det viktiga är att förutom att hästen ska trava vackert och gör fina galoppombyten ska den vara snäll och helst ha en vacker färg;). Hahaha, alla swb-uppfödare tycker att jag är precis locko-har kommer jag och tycker att de ska avla på snälla hästar och dessutom tänka på vilken färg de ska ha:D. Färgavel är ett mycket flt ord-för sånt håller visst bara oseriösa på med. Tja säger jag, de som gör det får ofta lättare sålt på sina halvbra ungar än de som står med en brn unge utan tecken som travar som en älg i mossen.

Så det är förstås upp till var och en om de vill avla för den lilla procenten som utgör proffs och tävlingsryttarna, eller om man vill avla för hobbyryttarna som utgör den allra största delen av marknaden. Båda marknadsdelarna ger sig utomlands för att söka hästar, så det är nog allt på tiden att SWB hittar en egen nisch. Varför då inte låta nischen vara en ridbar häst för ALLA? Tyskarna har sin typ av dressyrhäst och holländarna har sina superelektriska monster. SWB vinner inget på att apa efter-man måste våga stå på egna ben och sticka ut!

Nu var Falsterbodressyren äntligen igång! Även om jag sitter på tåget så fungerar det utmärkt att följa femårsklassen via Equipe online:). En vän på plats rapporterade också om Sohn der Sonnes milt sagda frispel på banan. Det började med att han redan på framridningen stod och visade magen och när han väl kom in på banan kom han lika fort ut från den. Tydligen är det riktigt jobbigt äder nere på Falsterbo med mycket blåst. Det känns dock som en lam ursäkt eftersom de andra hästarna klarar av det:/. Jag tycker iaf att en godkänd hingst som dessutom fått 9-9 av testryttarna på bruksprovet ska klara av att det blåser lite i öronen. Redan på bruks stod han iofs på bakbenen-men sådant vägs inte in i bedömningen av ridbarheten eftersom testryttarna vill känna att det finns kapacitet och för proffsen spelar det då tydligen inte så stor roll om hästen ibland går i luften. Men i en situation som i Falsterbo så tycker jag återigen att det ÄR ett problem.

Problemet ligger väl egentligen i definitionen av "ridbarhet". För mig är en ridbar häst arbetsvillig, lättpåverkad, positiv med mycket energi utan att vara dum. Denna definitionen verkar dock inte stämma överens med vad proffsryttarna vill ha. Vilket jag naturligtvis kan förstå-det krävs enormt mycket energi och kraft för att en häst ska orka gå ett GP-program som till exempel Valegros otroliga kür. Emmelie Scholtens sa i sitt föredrag i samband med årets bruksprov att om hon hade skrittat på lång tygel på sina talangfulla hingstar så hade det varit med livet som insats. Det svenska halvblodet går förstås mot en het prestationsinriktad avel, men för vem? Vilka mer än proffsen ska rida dessa hästarna? Finns det någon hobbyryttare som ens tycker att det är okej att deras talangfulla häst står och fladdrar med frambenen i luften bara för att de ska kunna rida en flashig ökad trav? Vill folk verkligen inte kunna rida t på sina hästar avslappnat utan fara för liv och lem?

Då och då rapporterar Ridsport att antalet importhästar ökar. Ja, men är det så konstigt? Om vi premierar hingstar som bara proffsen kan rida på bruksproven, då är det väl inte märkligt att hobbyryttarna letar efter något annat att rida på? De spanska hästarna ökar i antal vilket jag verkligen kan förstås. De verkar ha en härlig energi att rida på, bra samarbetsvilja, förmåga till samling och framförallt mycket trevligt temperament.

Själv tänker jag aldrig mer skaffa mig ett halvblod. Jag vill ha en häst/ponny som jag kan göra allt möjligt med. Som att skritta i skogen barbacka och ändå kunna tävla upp till msv dressyr. När jag väl ska köpa något eget (vilket jag gärna hade gjort redan igår:D) så är jag väldans sugen på en welsh cob:).