Eller så är jag redan det. Har varit på ett vansinnigt dåligt humör och det mest bara kryper i kroppen på mig. Vette sjutton varför egentligen. Kanske för att det inte är så mycket att göra när jag jobbar, har heller ingen riktigt bra bok att läsa när det är långsamt. Känner mig lite tom efter the Hunger Games faktiskt. Death comes to Pemberley är förstås rätt kul, i synnerhet för att läsa hur PD James har föreställt sig framtiden för Elizabeth, Darcy och hea familjen Bennet. Men boken är trots allt en deckargåta och jag är ingen deckarläsare. jag vill ha någon form av kärlekshistoria-det är min drog.

 Sen så är jag putt över att mitt projekt inte går som jag vill. Jag hade ju hittat ponnyn med stort P som jag föll som en fura för. Det är väldigt sällan jag verkligen faller pladask för en häst. Jag är nog lite kritisk. Men denna var helt magiskt vacker med massor av uttryck. Har varit i kontakt med säljaren flera gånger och vi bestämde dag och tid när en vän skulle kolla på den. Den dagen blir hästen halt och vi skulle höras nu till helgen. Men nu svarar hon inte i luren:(. Suck. Jag ska ju egentligen inte ens köpa något eget förrän nästa år tänkte jag, så det är väl kanske ändå lika så bra det här.

Och så är jag förbannad över min shitty lilla lägenhet och framförallt den förbannade toastolen som bara står och rinner! Vaktmästaren har varit här ett flertal gånger och fixat men inte hjäper det inte.

Och så blir jag tokig på att jag konstant har kattsand över hela golvet på toan. Knut är helt hopplös på att gräva!

Kvällens fråga i taxin var "är du inte rädd?". Naturligtvis ska jag inte klaga på att jag slipper "aaaah var det kääääärleeeken som fick dig att flytta hit". Men, nej jag är inte rädd. Det hade varit himla jobbigt om jag hade varit rädd varja gång jag jobbade. Under de första fem åren jag körde taxi hände det aturligtvis lite grejer. Fick bla en bil fullständigt söndersparkad invändigt av en äldre man som nog inte borde dricka sprit. Resan kostade 60:- han fick betala 43.000:- för utrustningen i bilen. *peppar peppar* har det inte hänt något större de fem åren därefter eller här i Sundsvall. Eller jo, brottade lite med en a-lagare som inte ville betala förra året. Till slut kom han undan och tog sig in i sin port-men då var jag ändå rätt nöjd med att jag hade kastat iväg alla hans kära öl. Om jag inte får betalt-får heller inte alkisen nån öl.

 När det väl händer något i bilen blir jag inte rädd-jag blir väldigt väldigt arg. Jag kan vara rätt jobbig när jag inte är arg och när jag blir arg blir jag ungefär skogstokig och verkligen skitjobbig. Det brukar med andra ord gå att få ordning på de flesta. Ett trick är att tvärnita i ca 100 km/h. Det gör jag som varning om det är liv i bilen och dom inte lyssnar på mig. Om det inte hjälper gör jag det en gång till-och då åker dom ut. Då är jag oftast så arg att jag verkligen inte bryr mig om var jag hivar ut dom, det har hänt på Ölandsbron, mitt i skogen och på nattsvarta motorvägar. Folk får helt enkelt ta och uppföra sig när de åker taxi med mig.

En av bilarna jag kör nu. Är lite märkligt egentligen. Började köra i Kalmar och då i taxi 7. I Ystad körde jag 23 och 26, sen bytte jag bolag i Ystad och körde 23 (igen) en kort tid. I Sundsvall hamnade jag fort i taxi 7 och när jag bytte ägare här hamnade åter igen i 23 och 26.