Jag har just läst trilogin om Katniss Everdeen och att säga att jag är berörd är ett understatement. Som den popkulturnörd jag är brukar jag läsa hypade böcker och se lika hypade tv-serier. Film är inte riktigt min grej eftersom de inte kan komma på djupet av karaktärerna och utveckla dessa på samma sätt som tv och böcker erbjuder. Jag älskar långa serier av böcker för en bok är sällan nog. Om jag gillar en karaktär vill jag kunna följa både utvecklingen av personen och händelserna i deras liv.

Twilightserien har väl ingen missat och den har gjort dundersuccé över i princip hela världen. Min teori att aneldningen till att den varit en så stor succé är att författaren Stephenie Meyer har sålt sin själ till djävulen. På något annat sätt kan jag inte förklara det. Böckerna är uselt skrivna, de har en vidrig amerikansk moral och genusperspektivet är skrämmande och lika gammaldags som vampyrerna. Men ändå gick dom inte att lägga ifrån sig. Mycket märkligt.

Nyligen läste jag senaste succén Fifty shades-trilogin (...of Grey, ...darker och ...freer). Denna succé började som fanfiction till Twilight och är om möjligt ännu sämre skrivna. De bygger helt på vansinnigt mycket sex och får Jackie Collins Hollywoodfruar att framstå som pryda skolflickor. Jag skämdes när jag läste och till slut bläddrade jag förbi de implicita sexscenerna för att det bara blev för mycket. Men bara för att något säljer behöver det definitivt inte vara synonymt med kvalitet.

The Hunger Games är dock undantaget som visar att populärlitteratur också kan vara kvalitativ! När filmen kom hade jag inte hört talas om böckerna. Filmen beskrevs som att den handlade om den ultimata dokusåpan där vinnaren är den sista överlevande. Detta må vara handlingen i den första boken, men det underliggande kring vad som skapat hungerspelen, varför de finns och varför just Katniss Everdeen hamnar i arenen är vad böckerna handlar om. Själva spelen är en så liten del av det stora politiska spelet som ligger bakom. Efter första boken blir det allvarligt, det blir mörkt och otäckt och ännu mer fullt av ond bråd död.

 Det jag gillade allra mest med hur Suzanne Collins berättar denna otroliga historia är hur hanterar moralen kring ett krig, och att ingen människa kan hantera så mycket sorg och död utan att bli tokig. Hur hon låter Katniss fullständigt falla samman och vara trasig är nog det bästa med allt.

LÄS!

Än att ha en blogg egentligen? Jag börjar förstå varför dessa stora nutida bloggstjärnor (eller vad man ska kalla dom) som Blondinbella, Katrin Zytomierska, Kenza och allt vad dom heter anses vara mer än lovligt egenkära. Kan man liksom klassas som annat när en blogg till mångt och mycket går ut på att skriva om sig själv, vad man tycker, vad man gör, hur man ser ut, vad man har på sig osv osv. Känner att jag har fått en ny förståelse för dessa människor både i hur mycket de skriver och hur dom helt enkelt orkar tycka så mycket hela tiden.

En bloggerska som verkligen tycker en hel massa och har skapat all sorts rabalder i sitt tyckande är Hanna "Jag vill bara knulla" Widerstedt. Hon fick ju vansinnigt mycket skit i årets Big Brother och var idag gäst i "Hallå P3". Mitt första intryck av henne är naturligtvis det självklara att hon är fullständigt av banan. Men i BB växte hon i mina ögon. Hon är förstås fortfarande tramsig och gör kanske i de smartaste sakerna (men ärligt talat-vem sjutton gör det?). Men i BB stod hon minsann för sin sak! Hon hymlar inte om vem hon är och vad hon tycker och hon är dessutom konsekvent i sitt beteende. I dagens värld där det mesta är ytligt flyktigt och de flesta männsikor gör vad dom kan för att passa in samtidigt som de vill vara unika tycker jag hon var uppfriskande genuin i sitt sätt. I BB hade hon nog det mest vuxna samtal jag kan föreställa mig någon där ens ha när hon berättade för stackars nerkärade Joe att hon inte var intresserad. Hon var snäll, vänlig och tydlig och att han inte kunde släppa grejen var knappast hennes fel.

Knappast att jag är odelat positiv till hennes åsikter och agerande. Men hon vänder på könsrollerna och sticker ut på ett sätt som bara varit "tillåtet" för män tidigare. Det blir så uppenbart att vårt samhälle inte är jämlikt med tanke på reaktionerna på hennes uttalande. Kan inte tänka på att genomslaget hade varit hälften så stort om hon råkat vara en man.

Mitt eget ego är troligen nog så stort för att hålla liv i en blogg det också;).

Tja, just nu rullar livet på och det händer inget särskilt dramatiskt. När inget händer har jag heller knappast särskilt starka åsikter om det heller;). Får erkänna att jag faktiskt gillar en odramatisk tillvaro där jag jobbar, pysslar i stallet och har tid att slösurfa på ledig tid. Jag är nog inte ens hälften av den dramaqueen som en del fått för dig att jag är:D.

Lite hästnytt är att Woodlander Farouche som fick hela avelsvärlden att kollektivt gapa som fågelholkar när hon vann unghäst-vm som femåring förra året fortsätter sin magiska utveckling. Igår vann hon sexårsklassen på Hickstead med otroliga 99.6%!!  Vilken helt otrolig prestation! Henne lär vi förhoppningsvis få se i OS 2016.

Om bara en vecka börjar OS i London. Jag som var så himla peppad för Patrik och Scandic tappade modet efter Falsterbo. Jag tror dock att Tinne och Anon kanske lyckas att ta sig in bland topp fem. Annars borde iofs både Patrik och Tinne kunna ta sig in i topp tio. Individuellt tror jag annars att Charlotte Dujardin tar hem guldet med Valegro. Deras kür är otrolig och hon har ridit på otroliga 90,6% och innehar dessutom världsrekordet i specialen. Inget mig emot för den delen iafll de vinner-jag älskar ekipaget! Charlotte rider så otroligt fint och historian bakom ekipaget är så fin. Carl Hester som också rider i det brittiska laget på Uthopia äger Valegro och han låter Charlotte rida Valegro för att han tycker att hon förtjänar att få ha en riktigt bra häst. Man blir lite varm i kroppen över så fina människor:).

Tja, händelselös är tillvaron som sagt. Ponnyn fick gå i skogen fredag och i lördags travade jag några varv på ridbanan också bara för att jag är så vansinnigt ridsugen! Hon känns fräsch men lite betestrött. Inte så konstigt med tanke på hur tjock hon är.

Jag jobbar lite extra i en ridsportbutik och häromdagen bläddrade jag igenom Animos katalog för sommarmodet. Tja, jag vet inte om det bara är för att jag är gammaldags, men på någotvis förväntar jag mig att tillverkarna av en kollektion RIDkläder visar dessa i samband med vad de ska användas till. Animo kör dock imagen att ridkläder är mode och visar dessa därefter. Med andra ord naturligtvis på en modell iförd pumps som gör något helt meningslöst för att få kroppen i en position så att hon kan puta med både mun och rumpa. Animos styledirctor valde aktiviteten "lek i liten verkstad med stor stålpinne". För alla vi hästmänniskor som gladeligen köper ridbyxor för 3.000:- springer genast ut i verkstan för att fixa lite (samtidigt som vi putar med röven).

Jag blir så förundrad på denna typen av reklam för deras produkt. Jag har haft tron om att sälja en produkt gör man genom att sälja en bild av något. Till exempel sadlar säljs i samarbete med duktiga ryttare då med intentionen att köparen ska per automatik rida som stjärnan om de köper denna fantastiska sadel. Många stora ryttarnamn har sina egna klädkollektioner och det är klart att vi som köper kläderna gärna vill förknippas med deras namn. Men vill jag verkligen förknippas med en modell som låtsasleker i verkstad? Eller är Animos sätt att visa hästkläder bara en yttring av hur ridmodet är på väg in i det vanliga modet? Ridkläder är inte just bara ridkläder utan ska kunna användas även i andra situationer? Jag köper nämligen inte heller riktigt att deras avsikt enbart är att provocera. Så tänker en fjortonåring som gör nån dumhet bara i protest och "för att". Men jag vill verkligen tro att de kreativa tänkarna bakom ett märke som Animo har en större tanke kring sina kampanjer. Fast egentligen är det kanske att tro för mycket om italienska copywriters för det är bara att kolla på svenska Loka-reklamen (eller vilket vatten det nu är som  kommer från källan i Bergslagen) för att inse att kemiska substanser uppenbarligen är populärt i yrkeskategorin.

Och ikväll så fick ponnyn äntligen springa lite! Ca 12-15 minuter på dubbla linor i alla gångarterna. Imorgon får hon skor så sen kan vi börja rida ut i skogen. Vid igångsättningar är det sällan (i fall hästen inte varit skadad/halt) som jag sitter och skrittar i en evighet. Däremot blir passen betydligt kortare i början, men de får röra sig i alla gångarter med en gång.

Ibland undrar jag var det gick fel när man inte vågar känner sig lycklig? Det är en märklig, och troligen inte helt hälsosam känsla när man hela tiden letar orsaker till att livet inte är lyckligt. Framförallt gör jag det för att jag är så vansinnigt rädd för att allt ska rämna om jag vågar ens vågar andas tanken "det är bra nu, jag är lycklig". Jag minns tydligt två gånger jag tänkt just den tanken och det absolut värsta har hänt. Den ena gången var det sista gången jag hann rida Tjitjo. Det var kvällen innan de rymde från betet och hon fick avlivas. Jag var så himla glad att jag äntligen hade fått henne fräsch efter en op av en lös benbit med lite komplikationer. Båda hästarna var igång och Tetris hade jag varit och hopptränat samma kväll och hon hade varit super. Livet var bra. Jag var lycklig. Dagen efter var den ena hästen död och den andra stod med ett skadat bakben.

En annan gång så trodde jag att jag hade hittat Kärleken. Allt flöt med Tetris och jag hade ytterligare en häst att rida som jag också skulle tävla, dessutom min tränares häst. Då var jag bubblande lycklig. På en vecka blev jag dumpad. Tetris skada gick upp och tränaren bytte stall.

Är det konstigt att jag inte vågar vara helt lycklig? Jag vågar inte ta vissa chanser fast de finns mitt framför näsan på mig för att jag inte orkar bli besviken. Livet blir lite mellanmjölk men det är lugnt och gör inte ont.  Men nu har något dykt upp som jag verkligen vill. Kan inte minnas att jag velat ha något så mycket som det här på väldigt väldigt länge. Praktiska saker löser sig hittills så mycket smidigare än jag kunnat föreställa mig och jag undrar om det den här gången kanske är någon form av mening? Kanske vågar jag chansa, men kanske innebär det bara att jag blir olycklig?

Ah suck. Hade egentligen tänkt skriva om Animos vansinnigt provocerande reklambilder. Men får ta det imorgon ist. Nu vill jag mest sova.

...ponnyn är förresten inne i stallet igen. Fick ett otäckt samtal i morse att hon och hennes sällskap rymt från betet. Tack och lov gick de bara hem till gården! Så nu är det stall om natten som gäller för henne och kontrollerad diet. Men så himla tjock tyckte jag inte att hon var idag inte:). Ikväll har hon iaf blivit friserad och fixad så hon inte ser så vildvuxen ut längre:).

När jag har tråkigt och sitter och slösurfar brukar jag leta efter filmer på tuben där stjärnorna rider sina hästar. I likhet med den på Isabell och Don Johnson. Tyvärr är det ganska ovanligt att det är ryttarna själva som postar dessa filmer. Oftast så är det någon som filmar en värming inför publik eller inför en tävlingsklass. Tänkte bjuda lite på de fimer jag hittat:).

Detta är Heather Blitz och hennes Paragon e Don Schufro: http://www.youtube.com/watch?v=0S8nNGHOWwI&feature=related

Det jag gillar mest med denna filmen är hennes fia hand och att hästen går i en rätt trevlig arbetsform. Ekipaget känns väldigt positivt.

Här är en intervju och pyttelite ridning med Carl Hester: http://www.youtube.com/watch?v=9JcrEKP3ysU&feature=related

Är nog hundarna jag tycker är roligast här:D. Jag har själv alltid min lilla hund med mig när jag rider och den dagen en lösspringande hund kommer in på tävlingsbanan kommer det inte rörs min ponny i ryggen;).

Charlotte Dujardin i Florida i vintras: http://www.youtube.com/watch?v=iFR2j...ature=youtu.be

Denna hästen verkar ha en helt outröttlig energi! Vilket styrkepass den träningen är! Tror förresten att detta paret vinner den individuella guldmedaljen i London.

Och så till sist min absoluta favorit. En masterclass med Edward Gal och Sisther de Jeu. Jag fullkomligt avgudar hans ridning och än igen förmedlar han kunskap som även vi i lätta klasser kan ha nytta av. http://www.horseandcountry.tv/episod...al-masterclass

Så nu är jag vansinnigt peppad på att komma igång att rida ponnyn igen! Tanken var att jag skulle ta hem henne från betet när jag kommer hem imorgonkväll. Det smög sig dock kraftigt eftersom jag tydligen hade bokat hemresan idag och inte imorgon. Detta kom jag på ca sex timmar för sent. Bra jobbat.  Blir så trött på mig själv och även om det varit kul här nere så vill jag bara hem och dra igång ponnyn! På kuppen blev jag dessutom 725:- fattigare till nya biljetten. Vansinnigt tråkiga pengar.

Tinne är verkligen ett stort föredöme både med sin ridning och hur hon marknadsför sig som ryttare. I dessa tider där mottot "syns du inte finns du inte" är i högsta grad vedertaget i verkligheten är Tinne i framkant bland ryttarna. Hon har vid sidan av sina fantastiska tävlingsresultat med tre olika GP-hästar även låtit publiken via nätet följa med när både Favourits och Antons kürer blivit till. Nu har de även släppt en musikvideo som heter "Who´s Anton?"   där musiken och Anton följs åt under programmet. Det är verkligen jättefint!

Efter en intervju i Falsterbo på den öppna GP-träningen med Dorthee Schneider (som ingår i det tyska OS-laget) sa intervjuaren att det var härligt med ryttare som är så ödmjuka och håller en låg profil i "en sport med glitter och glamour och där alla vill synas" (inte ett exakt citat men detta var innebörden). Jag blev så himla ställd och undrade i mitt stilla sinne om vi tittade på samma sport? I synnerhet eftersom ryttaren hon just intervjuat först försökte smita och undvika att prata öht och sen på knackig engelska och mycket nervös röst pratade lite om sin fina häst.

Den glittriga och glamouriga delen av dressyren har jag inte heller sett. Eller jo-det glittrar naturligtvis i pannan på min ponny:D! Annars känns detta som en ytterst oglamourig sport, jag menar hur glamouröst är det att mocka bajs, putsa utrustning och sitta och svettas till häst för att få till de perfekta övergångarna? För även om de stora toppryttarna inte mockar bajs eller putsar läder tror jag inte att dom luktar hallon och rosor efter en dag då de ridit tio hästar-tror inte att någon kan övertyga dessa ryttare om att de lever en glamourig tillvaro heller;).

Nej dressyrnissarna måste våga marknadsföra sig, både för de okunniga och oss som är fans inom sporten som finns på lägre nivå. Isabell Werth postade denna videon på fejan för någon vecka sen. Det är 30 sekunder som faktiskt betyder väldigt mycket för fansen (som jag). Vi vill SE hur ryttarna rider hemma och tränar. Alla vi som är engagerade i sporten vet hur mycket arbete och hur många timmar träning det handlar om för att utbilda en häst. Tävingsmomentet i sig är faktiskt den minsta delen av allt detta arbete och jag tror att för de flesta av oss som rider är allt jobb innan, nära nog mer intressant att titta på. För även om man själv bara rider på L:A-nivå kan man lära sig så mycket! Grunderna är de exakt samma oavsett vilken klass man rider.

Fortsättning kommer, men nu måste jag vara lite social också:D!

Det är verkligen helt vansinnigt lätt att stirra ner sig helt på vad som är fel på ett ekipage. Inte minst har åren på Buke lärt mig det. Undrar egentligen vad det beror på? Är det för att vi förväntar oss perfektion och att vi därför inte ser vad som är bra och istället bara lägger märke till vad som är fel? Jag är rädd för att jag själv hamnar i det negativa tyckandet i synnerhet när jag skrivit om mina upplevelser av vad jag sett på Falsterbo. Jag vill verkligen inte vara en surtant som bara gnäller (ja ja Åsa-jag vet att jag är gnällig när jag är hungrig/bortblåst/frusen/trängs i trånga tält med en hund under armen  ). Framförallt vill jag inte gnälla på de ryttare som är så otroligt duktiga och har kommit så långt som man kan komma. Jag är vansinigt imponerad över den ridskicklighet de visar upp. Den ryttare som jag gillade allra mest denna veckan var Isabell Werth. Jag är vanligen en stort fan av de holländska ryttarna och jag gillar enkelheten i deras ridsystem. Men Isabells beslutsamma ridning var väldigt inspirerande! Hur många av oss har inte suttit på en häst som under ritten eller precis när man gått in på banan har spökat till det ordentligt? Det är så himla lätt att man bara lägger av att rida och bara ser detta som ett enormt problem och man lyckas aldrig komma till ridning. Isabells koncentrerade blick och hur hon höll sin plan och bara red är en inspiration för ALLA ryttare!

Det finns ingen av dessa ryttare som jag suttit och tittat på under veckan som inte har någon egenskap som jag velat ha. Förmågan att rida Patriks övergångar (om det så bara är skritt-trav eller tempoväxlingar), även slutorna är underbar! KvK´s kämparanda och hur han utvecklas tillsammans med Biggles och att han tog steget att börja träna för EG. Hur CHB kämpar med store Triviant-och hennes fantastiska sits! Tinnes också helt perfekta sits och hon har nog de finaste händerna av alla ryttarna!

Jag kan hålla på i en evighet att skriva om alla dessa positiva egenskaper. Men det känns så uppenbart att man beundrar dessa ryttare för just dessa egenskaperna att det troligen/kanske är därför de sällan nämns. Jag vet faktiskt inte.Någonstans handlar det också om att kritiskt knna granska egentligen vad som helst. Att aldrig tro rakt av på något man ser/läser/hör är heller inte en dålig egenskap utan högst nödvändig i en värld där mycket är "hittepå" och inte riktigt så bra som det ser ut. Svårigheten ligger väl förstås i att inte fastna i den negativa kritiken.

För övrigt hittade jag denna --->  i smileyrutan! Omg att den inte skapat rabalder! En annan observation bland smileysarna är att 90% har någon form av negativ eller nedlåtande innebörd. Betyder det att bloggare är negativa och behöver negativa smileys för att förstärka hur dåligt allt är? Märkligt.