Istället surfar jag och ska strax hämta ponnyn på betet och skritta bort till distriktarna så hon blir vaccinerad. Min stallplats ligger mindre än 500 meter från distriktarnas station-ändå kostar utkörning och inställelseavgift ca 700:-. Så jag tar hellre promenaden dit bort och sparar dom pengarna!

Och så kan jag inte låta bli att fundera över att folk inte kan vara mer snälla mot varandra på Buke? Jag har hängt där i måååånga är nu och gudarna ska veta att jag inte alltid varit så himmelens snäll och vältalig-jag har varit inbandad i både ett och tio "bukekrig":D. Men under årens gång har jag väl ändå lärt mig att uppföra mig bättre och jag har svårt att stå ut med dom som är direkt elaka till andra använadare. Det kan handla om hur dåligt folk rider/att de väger för mycket/att deras hästs bakben inte är tillräckligt aktiva/ att man har tävlat för mycket osv osv. Det läskiga är att det inte heller handlar om tonåringar som sitter bakom skärmarna där hemma och "skrattar ihjäl sig" åt andras "elände" utan det är (oftast) kvinnor i mogen ålder. Eftersom jag har varit aktiv i många år och verkligen inte lever en anonym tillvaro i den virtuella världen och att jag dessutom har alldeles för mycket åsikter så blir jag ansatt då och då. Vilket jag kan leva med (och för det mesta får jag skylla mig själv), men med åren har jag blivit mer och mer irriterad på andra användare som verkligen är direkt elaka! De som dessutom varit bannade (avstängda) från forumet i omgångar pga personangrepp anklagar dessutom gärna mig för att vara den som är värst. Jodåsåatt, så är det nog.

Ändå kan jag inte låta bli Buke, det har varit mitt virtuella hem i år och även om det kan ta energi så ger det också massor! Jag har lärt mig att framförallt analysera min ridning och vara mer genomtänkt. det har funnits massor av bra trådar om ridteknik som varit riktigt bra. Sen är Buke också galet inspirerande! Tjejer som hämgt där sen ponnyåren jobbar idag som beridare hos bla Patrick Kittel och Andreas Helgstrand och det finns ryttare som stadigt tävlar i svår klass. Att se dessa tjejer lyckas och följa deras karriärer är otroligt givande:).

Nu är Falsterbotävlingarna igång och på tisdag åker jag ner. Kommer att sitta klistrad på dressyrläktaren och kolla på fina ekipage i fem dagar. Ser mycket fram mot att se Patrick Kittels nya kür med Scandic och att få se Isabell Werth live. Särskilt den öppna träningen för GP-ekipagen är lite av en höjdpunkt. Och så förstås Agria Challenge där tre dressyrryttare turas om att rida samma tre hästar där de har 90 sekunder att känna in sig för att sen rida ett St Georg-program. En klass som var superintressant förra året. Särskilt den härliga stämningen mellan ryttarna var anmärkningsvärd och de tipsade om hur de skulle rida hästarna. Det märktes också på procenten. Förra året red Patrick Kittel, Chaterine Haddad och Anja Plönnske den klassen. I år är Isabell klar och jag hoppas att det är Patrick i år igen och har ett litet hopp att Andreas Helgstrand är med också. Andreas har med sin otroliga jätteskimmel Stamina (e Stedinger) till sjuårsklassen. Där kommer ekipaget få bra konkurens av Minna Telde och Isac (e Hip Hop). Samma sjuårsklass såg jag Minna vinna för några år sen med sin svarta Santana och det ekipaget är med i årets OS-lag!

 Förutom att kolla på dressyren kommer jag förstås shoppa lite;). Även om det inte är mycket jag faktiskt är på jakt efter. Kommer att bli några schabrak med all sannolikhet:D.

Isac förra året:

   Storbesök i form av Anky van Grunsven och Salinero, som vi kollade på i ösregn...

...och detta är lite av förra årets shopping. Schabraket är använt en gång, luvan och pannbandet har jag inte ens kvar. Kanske inte den mest lyckade shoppingen:D.

Milt uttryckt längtar jag söderut! Det verkar dock som om jag får nytta av paraplyet jag också köpte förra året:/.

Men innan det bär söderut ska jag jobba två kvällar till. Jag kör ju taxi och har gjort så i drygt tio år nu. Det är ett bra jobb och även om jag i perioder är vansinnigt trött på det så får jag väl ändå erkänna att jag trivs rätt bra där bakom ratten. Det jag dock blir så evinnerligt trött på att jag vartenda kväll (fleeera gånger) måste försvara mig för att jag flyttat till Sundsvall från Skåne. En vanlig konversation är typ så här:

Kund: Men du kommer inte härifrån?

Jag: Nej, det gör jag inte (rätt uppenbart på dialekten..)

K: Men varför har du flyttat HIT?? (som om Sundsvall är helvetet på jorden)

Innan jag hinner svara här brukar det läggas till: Ah men det var förstås kääääärleeeeken!

J: Nej, jag flyttade hit själv och för att jag ville det.

Här får jag två olika reaktioner, antingen; Men läser du här eller? Denna typen är enkel att lugna med att svara att jag läser på universitetet (även om det är lite av en halvsanning för tillfället...)

Andra reaktionen gör dock att jag efter en lång kväll får hålla tillbakan mig själv för att inte bara skrika rakt ut därför att de säger; Men alltså är du helt dum i huvet som flyttar hit-här är ju snö på vintern!!.

För det första är det inte jag i den här konversationen som är "dum i huvet" och för det andra så kan jag komma på måååånga saker som är värre än snö och kallt om vintern! Som en crazystalker chef, eller att bo i en pytteliten ytterst nyfiken småstad när man är med i en dokusåpa eller ha hästen i ett stall där en uppblåst mansgris styr och ställer. Jag blir bara så trött på att sundsvallsborna inte kan förstå hur man aktivt kan vilja bo här och att det faktiskt finns värre saker än snö och att det är kallt och mörkt på vinter.

Nähä, då var det dags att göra sig redo på kvaällens prövningar i taxin!

Har suttit och kollat på bilder från tävling på en annan blogg och jag blir bara så vansinnigt tävlingssugen! Har inte blivit mycket av den varan de senaste åren för mig. Med Tetris kom jag ut litegrann, men kan ju inte påstå att det gick särskilt bra. Vår toppnotering var 60.2% i en L:B3 för ett antal år sen. Sen gick det bara utför.

 Med ponnyn så var planen att vi skulle tävla under våren och kvala till ungponnychampionatet. Tyvärr satte den extremt dryga luftvägsinfektionen hon fått stopp för det. Vi hann rida två klubbtävlingar. En L:C1 på 60% (herregud vad uselt jag red) och en L:B1 på 70%, då var hon jättefin och jag red ordentligt inne på banan. Jag själv behöver verkligen träna på att tävla och att komma till ridning på banan-det är inte lätt alltså! Men jag tror att jag kommer att fixa det med min fina lilla ponny eftersom hon är precis likadan inne på banan som hon är annars. Det är verkigen en egenskap som är guld värd:).

I höst hoppas jag att vi hinner vara klara till de få tävlingar som finns här. Vi har tyvärr halkat efter i utbildningen med den här långa vilan så et blir några L:B-starter ist för de planerade L:A-klasserna. Det får vi ta nästa år ist.

Men ska jag tävla behöver jag verkligen en ny kavaj! Min gamla Pikeur Diana är alldeles för lång för mina korta ben... Så en ny kortare kavaj ska inhandlas. Men vad är ju frågan? Jag gillar verkligen Spooks kavajer med vita kandetaljer:

Det står och väger mot en budget Höökskavaj som har samma vita detaljer på fickorna. Misstänker iofs att jag bara kommer att bli irriterad på mig själv om jag inte köper den kavaj jag verkligen vill ha. En kavaj är ju ändå något man har läääänge. Min Pikeur är typ 10 år gammal:o.

Inget djuplodande idag inte:D.

Att vara en riktigt bra ryttare är så mångas dröm. Likaså min. Men desto mer man rider, desto bättre ryttare man tittar på, desto mer man läser på diverse forum (läs Bukefalos) så är det lätt att dra ner sig fullständigt över det faktum att man inte är tillräckligt bra. Framförallt avsaknaden av tävlingsresultat gör många gånger att man inte ens "får lov" att ha åsikter. Eller ja, åsikter får man väl ha-men det är ju naturligtvis så att de som har ridit en  St George på 52% för 10 år sen naturligtvis ändå vet bättre eftersom de har ridit så höga klasser. Jag blir så himla trött på det här, det konstanta nerdragandet av andra ryttare och deras förmåga. Finns det någon annan sport som det pratas så mycket elakt om sina medutövares förmåga som det gör inom ridsporten?

Jag skulle vilja säga att man inte behöver vara en lysande ryttare för att ändå vara bra. Bara för att man inte löser problemen så snabbt som Patrick Kittel hade gjort betyder det inte att man är kass. Så länge det finns en plan för hur problemen ska lösas så kommer det bli bättre! Om du rider och det går dåligt så filma dig själv-be en kompis eller ställ kameran på ett hinderstöd-gör rörelsen -kolla och se vad som blir fel och gör om. Är galoppfattningarna/skänkelvikningen/skolorna dåliga-träna på det! Gör om och om och om igen tills det känns enkelt. Bryt ner rörelserna i korta sekvenser och håll det enkelt! Och om allt bara känns skit-rid i skogen i två veckor och ta en paus från ridbanan.

Själv är jag intet en lysande ryttare. Tyvärr är jag heller inte född med en riktig talang och det jag kan idag har jag jobbat mig till. Men när jag rider har jag ett enkelt system som jag konsekvent följer;

*först ska hästen lyssna framåt-den ska ta skänkel medebums!

*sen ska den förstås gå att stanna

*jag vill att hästen ska vara rak under mig och känna att jag har bogarna på plats och att hästen inte slingrar sig.

Dessa tre punkter är superbasic. När jag väl känner att jag har koll där-det kan ta allt från 10 minuter till två veckor beroende på hur och hur mycket hästen är riden. Många blir upprörda och tycker hästen går dåligt för att den inte böjer på nacken, men det kommer alltid när hästen är inom ramen och på hjälperna. Tror ridning för många hade varit mindre prestationsladdat om de faktiskt fattat det! 

Sen måste man våga vara dålig! Våga fråga hur det ser ut när du rider och vad de på marken ser som du kanske missar som sitter på hästen. Alla kan bli bättre men man blir inte bättre om man inte rider. Det är timmar i sadeln som räknas.   ...och snälla peppa varandra där ute i stallen!

Nu har jag svamlat klart. Har en känsla av att jag kommer att svamla mer om detta någon annan gång:D!

En bild där ridkänslan faktiskt satt hyfsat:

Jag skulle varit modigare när jag gav det en 50/50 chans att Mathias och Toto skulle starta i OS. Det blir ingen start alls inte. Tydligen är Mathias mycket dålig av sin körtelfeber och har nyligen fått ett bakslag (1 rätt till mig) och han anses inte tillräckligt frisk för OS.

http://www.eurodressage.com/equestrian/2012/07/05/matthias-rath-and-totilas-withdrawn-2012-olympic-contention

På Hippsons prylblogg har de smygtittat på Hööks höst/vinterkollektion. Katalogen kommer ut om två veckor och jag tycker att det är lika roligt varje gång:D. Jag gillar Hööks grejer då de brukar vara riktigt prisvärda och nuförtiden följer de modet mycket bra. Jag har dock i många år väntat på det perfekta remonttränset med inåtvända spännen vid bettet för en snygg siluett. Men det verkar jag få se mig i stjärnorna om (läs; leta på Falsterbo efter). Eller så får jag plocka ihop ett träns själv som blir perfekt, men just nu känns det lite dyrt och överambitiöst när vi ändå inte kommer tävla på ett bra tag:/.

Detta duger rätt bra tycker jag ändå:)

Just nu känner jag mig lite allmänt tom i huvudet. En rätt avkopplande känsla för någon som befinner sig alldeles för mycket uppe i sitt eget huvud må jag säga;).

För någon vecka sen lyssnade jag på ett av P3s riktig nördiga musikprogram där de i en halvtimme analyserade sönder Alina Devecerskis sommarhit "Du måste flytta på dig". Jag hade nån dag innan lyssnat på den i bilen och tänkt att detta är en riktigt bra pepplåt! Känslan av att vara i vägen för sig själv men att ta sig i kragen och få sitt ego att flytta på sig så att man kan göra vad man vill (om någon hängde med på mitt resonemang där). För hur många gånger händer inte det egentligen? Man bygger upp något i sitt huvud som man verkligen vill göra-man skapar en dröm helt enkelt. Men sen kommer den där rösten inom en (en del kallar den tom för förnuft:o!) som säger att "nej nej, det kan du minsann inte göra för att då verkar du dum/gör bort dig/tror att du är något du inte är" osv osv. Att då ta till Alinas låt och mentalt skrika åt sin inre röst som drar ner en att flytta på sig kändes så himla rätt!

 I vilket fall som höll programledarna på att tolka låten i ca 28 minuter som en "göra slut-låt". De sista minuterna säger dom: "Ja alltså Alina själv säger att hon skrivit låten om att inte vara i vägen för sig själv, men alltså vi tycker att detta är en göra slut-låt". Avdelning: "Vi journalister skapar vår egen verklighet och struntar i vad det faktiskt handar om".

Jag tror att alla känner igen sig i känslan av att de har en inre röst som bromsar en. Jag har själv lyssnat alldeles för mycket på den där rösten (somliga tycker nog att jag lyssnat alldeles för lite dock:D) men har gjort ett löfte till mig själv att det ska bli ändring på det. Att tex börja blogga var för min del något som jag hindrats av tidigare, förstås bara av mig själv. Nu när jag väl börjat skriva tycker jag att det är himla kul och jag ifrågasätter mig själv varför jag inte gjort det tidigare? Så ni som läser stå inte i vägen för er själva, våga chansa, våga göra bort er för hur klyschigt det än låter så är livet rätt kort!

Totilas är naturligtvis en häst som berört hela dressyrvärlden med sin utstrålning och exceptionella gång. Mycket rabalder rönte det när han såldes från Holland till ärkerivalen Tyskland. Dessutom med en stor dos ironi att han såldes till några av de som haft allra mest åsikter om hur holländarna tränar sina hästar. Usch och fy för hyperflexion sa tyskarna-det är mycket bättre med klassisk tysk ridning. Nja, tji fick familjen Rath och Mathias fick till slut börja träna för Sjef Jansen när sagan om Totilas grumlades av skador och hysch hysch. Att den holländske hyperflexiongurun och grundaren skulle träna Tysklands (då) främsta ekipage skapade ramaskri båda länderna. Holland ville inte att deras landslagstränare skulle träna ett stort hot (de glömde visst att Sjef även tränar Patrick Kittel) och ett gäng klassiska tyskar skrek sig högröda om styggelsen med hyperflexion. Träningen avbröts men i Hagen i våras vann Mathias och Totilas hyfsat säkert och på framridningen kunde publiken (och alla som kan söka på youtube) se Mathias flexa och fixa som aldrig förr. En del sa hurra-äntligen är Toto tillbaka, medans de andra förfärades.

 Nu är vi inne på ännu en tur i storyn om Toto i Tyskland. tydligen har stackars Mathias fått körtelfeber (jodåsåatt) och ekipaget kan inte vara med i de obligatoriska tyska OS-uttagningarna. Attans elände kan tyckas. Men misströsta inte för nu ska uttagningskomittéen komma hem till Totos stall för att se honom under ryttare för att bedömma i fall de är klara för OS. Det är förstås mycket passande att två i komittéen dessutom är goda vänner med ägarna-då kan de ju passa på att ta en fika och catch up medans de ändå är där. Det får också räknas som en mirakulöst snäll körtelfeber som låter Mathias rida då men inte på tävling. Själv tror jag inte ett jota på att Mathias är sjuk. Ridningen går nog inte så himla bra bara. Efter att de fick stryk på de tyska mästerskapen av Helen Langehanenberg och hennes underbara Damon Hill ökades nog pressen på stackaren och ridfriden blev lidande. Man önskar ju lite att killen bara hade tagit hästen och rymt, så hade han fått lite lugn och ro och blivit lite mer kompis med den svarte.

Till skillnad från många har jag iaf kommit över att Edward Gal förlorade Toto. Jag tycker faktiskt att det är rätt kul att en ung ryttare får chansen att ta över en så fin häst. Tyvärr tror jag att pressen att Mathias fick Toto helt håller på att knäcka honom:/. Jag tror dessutom att det bara är en 50/50-chans att vi får se dom på OS. Även om de kommer till start tror jag inte ens att de kommer att ta medalj-och det tror nog inte dom själva heller. Så den där "körtelfebern" som passande nog kan ta ÅR att bli frisk ifrån kommer nog hastigt att bli sämre.

http://www.eurodressage.com/equestrian/2012/07/03/totilas-olympic-selection-raises-concern