När jag valde att ta bort Tetris och skaffade ponnyn istället började ett nytt kapitel i mitt hästliv. Jag behövde inte längre ha en malande känsla av att hästen kanske hade ont, jag behövde inte vara orolig över att min häst spring livet ur sig i hagen för att någon lämnat henne ensam ute och jag kunde helt plötsligt komma till rätt med min egen ridning. Allt med häst blev så otroligt mycket roligare! Mitt i allt kämpande med Tetris hade jag faktiskt glömt bort hur roligt det faktiskt är att rida, utvecklas och komma framåt i ridningen.

I skogen idag med ponnyn var hela jag ett enda stort leende. Vad mer kan man önska sig av en häst än att vara sansad och cool när man skrittar på lång tygel för att så fort man kortar tygeln pigga på sig bjuda till en fin form och bara kännas toppen? Idag gjorde vi jättefina galoppfattningar ur skritt och hon fattade rätt varje gång. Tränar fattningar på de sträckor hon vet att hon får galoppera, då har jag massor av bjudning att rida i på taggad ponny och då är hon urhäftig.

På väg ut idag. Sitter alltid upp med pall för att inte dra sadeln snett-är lite av en utmaning med rund ponny:D.

Det känns också lite hemskt att säga det men jag ångrar att jag inte tog bort Tetris tidigare. Men det är förstås lätt att vara efterklok och i efterhand kan jag nu också säga att jag iaf provade ALLT för att få henne fräsch. Ändå kan jag inte låta bli att önska att ist för att kämpat med henne hade ridit och utvecklas under de åren. Jag satsar knappast på att rida OS men nån gång måste jag väl komma till start i msv iaf!

...och man ska vara glad när man rider:D!

För hur orkar man annars som heltokig hästmänniska som lägger så mycket tid och pengar på hästarna om man inte älskar det?

Väldigt ofta hör man folk förklara saker de gör/har varit med om/känner för att de upplever det "som att det vore meningen". I synnerhet när något går smidigt och enkelt-är det som om det vore meant to be. Jag börjar därför undra om folk därmed tror att om man verkligen får kämpa för något är det inte meningen? Om man inte har en supertalang och kämpar sig fram och får fina resultat i något. strider det då mot ödet som bestämmer vad som är "meningen att ske"? Att det alltså ska vara mer menat att säg någon väldigt privilgerad får samma resultat på kortare tid?

Jag förstår och köper helt och fullt att många av oss människor väljer att hantera framförallt död och i viss mån motgångar med tanken "att det var menat att bli så". Ödestron ger tröst åt något obegripligt jobbigt som det egentligen inte går att se en mening med. Livet är stundvis väldigt grymt. För en del människor helt klart grymmare än för andra, men likväl leker inte livet vackert med oss. Men om vi ser oss om i naturen är livet inte vackert mot något levande ting heller-helt enkelt för att det inte ligger i livets natur att det finns en högre mening. Eller det kanske det gör och en annan dag kanske jag tror på det. Men idag är inte en sån dag.

Det känns lite farligt när vi säger till barn att "det var helt enkelt inte meningen", barn är smarta djur (ja ja, tänk vad ni vill om ordvalet) och snappar fort upp vad vuxna förmedlar. Att för oss vuxna lite slentrianmässigt slänga ur oss att något inte var meningen förmedlar helt sonika att om man stöter på motstånd kan man lika gärna ge upp-för det är inte meningen. En gammal klok lastbilschaufför jag träffade för många år sen kallade min generatiom för M.M.M-generationen, det stod för minst möjliga motstånd. I efterhand och mer några fler levnadsår bakom mig förstår jag precis vad han menar. Vi ger helt enkelt upp för lätt alldeles för ofta.

I sanningens namn är jag inte ett dugg bättre än någon annan i detta fallet. Herregud så ofta jag gett upp när något går emot mig. Till exempel som den där metodtentan som hänger som ett moln över mig. Den kommer ju aldrig att göra sig själv, och jag knappast säga "att det inte är meningen" att jag ska klara den.

Men det som fick mig att verkligen tänka på detta med motstånd och vad som är meningen är om den där Ponnyn jag ev ska köpa. Ägaren hörde till slut av sig och berättade att hästen blivit halt. Troligen ett balltramp. Det var det inte. Veterinären sa fång. Men sen var det en rejäl hovböld och ev fång ändå. Ingen verkar veta. Så jag hittade en annan ponny av samma ras här uppe som jag skulle titta på. Men dagen innan jag skulle dit ringer ägaren och säger att hon bestämt sig för att behålla den. Tja, jag vet inte-det är kanske bara inte meningen att jag ska köpa en ponny;).