Detta var då dagen då jag fick för mig att hopptävla igen. Det var åtta år sen sist och vad jag minns så kom jag inte över  första hindret den gången. Den här gången kom jag iaf över två hinder:D. Lilla ponnyn var jättejättespänd och tyckte att dagens kalas var ytterst märkligt. Hon är vanligen coolheten själv men en framhoppning med ponnier och barn i ett enda virrvarr kan göra vemsomhelst till ett nervöst vrak. Själv avskyr jag verkligen att rida på framhoppningar! Lokal ponnyframhoppning kan nog vara det läskigaste som finns.. Men hon hoppade iaf bra där:).

Inne på banan blev det en mycket opedagogisk början då jag fick startsignal ca fem meter från insläppet. Hade ingen tid på mig att rida runt banan i synnerhet eftersom första hindret stod precis vid insläppet. Jag känner mig lite som Allyson Hannigans karaktär i American Pie-filmerna som konstant upprepar "and one time at bandcamp" när jag kommer på mig jämt att säga "alltså i Skåne gör man såhär...". För alltså i Skåne har jag aldrig varit på någon utetävling där man inte haft två ekipage inne på banan samtidigt. För en unghäst är de två minuterna guld värda så att de får se sig om lite och slappna av inne på banan. Så fungerar det tydligen inte här.

Så det var bara att försöka rida och det blev ett stopp på första direkt. Jag lät henne stå kvar där hon stannade, klappade henne och försökte få henne att spänna av. Fungerade såpass att hon hoppade både ettan och tvåan fint. Mot trean red jag lite slarvigt såg jag på filmen och ponny tyckte att infångarna och hela hindret var sjukt otäckt. Vid första stoppet där höll sadeln på att glida runt för att jag hamnade i höger stigbygel-hopplöst med rund ponny ibland:p. Hade nog dessutom behövt byta till en aningen smalare hoppsadel (!). Så då red jag som en kratta och där tog resan slut. Hoppade ettan innan vi gick ut igen vilket hon gjorde jättefint och travade ett halvvarv innan jag gick. Tog igen den tajta startsignalen där för jag ville ärligt talat utnyttja alla sekunder jag kunde inne på banan. Tror nog att det kommer att gå bra i framtiden bara hon får komma ut lite mer och få mer hinder i kroppen:). (Ja, och så ska ju jag rida bättre förstås).

Sen jag började på ridskola blev jag inpräntad att det aldrig är hästens fel när något går dåligt. Detta har verkligen satt sig i ryggraden och jag skulle aldrig någonsin skylla en sån ritt som idag på min häst. Hästen kan helt enkelt inte prestera bättre än vad ryttaren ger den förutsättning att göra. Jag blev ytterst förvånad när jag hamnade i ett virtuellt blåsväder kring detta när jag kritiserade ett av barnen i årets Ponnyakuten för att hon skyllde på sin häst under en träning som gick dåligt. För mig är det helt otänkbart att det är hästens fel att en träning går dåligt. Ibland kan den förstås släppa ett ben och riva utan att man förstår varför-men det är en annan sak. Tydligen var det helt okej att skylla på hästen enligt Bukefolket och jag var en hemsk människa som kritiserade barn. Ja det måhända, men jag antar att en sjuttonåring tål att höra att man inte ska skylla på sin ponny när det går dåligt. But apparently not.

I veckan publicerade en av tjejerna på en av Sveriges största hästbloggar ett inlägg om vart hon tycker att dressyren är på väg. Han tycker att dressyren har gjort en sorglig utveckling där mjuk ridning med korrekt form inte prioriteras av ryttarna. Att grundridningen försakas till förmån att rida flashiga travökningar. Hon förfasas även över hur detta även syns på TV-sändningar från ex. OS.

För det första tycker jag att skribenten hamnar i det negativa träsket och inte kan se de positiva förändringarna som skett i sporten de senaste tio åren. För det andra håller jag verkligen inte alls med henne. Om man åker och tittar på en dressyrtävling oavsett nivå kommer man självklart att få se både bra och dåliga ekipage. Man får se de ekipage som helt klart behöver träna mer på sin grundridning och man får se de ekipage som har kommit längre i sin utbildning. Gemensamt för ALLA ekipagen är att alla har saker som de konstant jobbar på. När man kommer ut med sin häst på en tävlingsplats kan man dessutom kallt räkna med att ridningen/formen/lösgjordheten inte riktigt sitter lika bra som på hemmaplan. Det spelar faktiskt ingen roll om man som ryttare tävlar en lokal L:C eller om man är en GP-ryttare så ändras alltid förutsättningarna på en tävlingsplats.

Jag brukar åka och titta på de dressyrtävlingar som bjuds på här uppe och när klubben här har tävlingar brukar jag vara domarsekreterare. Det var jag även på min gamla hemmaklubb i Skåne. Jag tycker verkligen att ridningen har gått framåt enormt mycket de senaste tio åren. Jag har känslan av att ryttarna idag har ett större fokus på sin träning och att många har förstått vikten av att rida ett rytmiskt program med bra övergångar ffa. Just ekipagen som vinner står oftast för just en mjuk trevlig ridning med hästen i en fin form för klassen. Det inte sagt att allt är perfekt-om man tror sig få se perfekt ridning med perfekta övergångar/form/bakben när man så än tittar på en lokal dressyr eller ett OS är ju lite ute och cyklar. Vi strävar förstås efter perfektion i vår ridning-men om det nu hade varit så att vi uppnådde den hade de bästa ridit på 100% och inte på 65%-90%.

Att dömma ut hela dressyrens utveckling för att man på tävling sett hästar som inte har med sig rygg/bakben eller har näsan bakom lod känns kortsiktigt. Ser vi på den stora bilden över hur sporten utvecklas tycker jag att vi går mot en ljus framtid. I synnerhet när vi har förebilder som Carl Hester och Charlotte Dujardin. Holländarna i all ära (jag älskar enkelheten i deras ridsystem som faktiskt baseras enkelt på gas och broms), men de verkar inte komma undan att konstant misstolkas och att vara utsatt för en häxjakt.

Så ja, detta är vad jag tycker idag om sporten. Men känner att jag vill poängtera att inget är skrivet i sten och ändringar i både vad jag tycker och hur jag tänker kan ske snabbt. Jag gillar inte riktigt uttrycket att "vända kappan efter vinden". Det används jämt i en väldigt negativ klang om personer som ändrar åsikt lite hej vilt. Det är inte alls en negativ egenskap-det visar istället en förmåga att kunna ändra sig, tänka om, ta till sig informations osv. Något som skulle göra rätt många till bättre mer utvecklade personer. Jag föredrar uttrycker "det är bara dumma och döda som inte kan ändra vad de tycker".

Ja, och så har jag tävlat hoppning idag. Kortfattad summering av det är att jag tänker fortsätta vara dressyrtant. Men mer info och nån bild kommer.