Jag har tidigare kräkt lite över Animos mode och deras sjukt provocerande bilder på sin kläder med modeller i ridbyxor i pumps som putar med rumpan. Jag tyckte att kampanjen kändes vansinnigt smaklös. Tydligen har smaklöshet i ridsportmodet blivit en trend. Mina tidigare husgudar Eskadron som jag har massor av schabrak, lindor, grimmor mm från har även dom ramlat ner i smaklöshetens träsk. De har för mig stått för klassiska tidlösa grejer med hög kvalité och så spexar dom till det med roliga färger i sina kollektioner. Men nu, nu har dom hittar ett nytt material de gillar att leka med. Lamé. Lamé är det där glansiga prassliga som ger ett metallicintryck, eller kalla det gärna "trailertrash-intryck".

Detta täcket var bland det första jag såg ut kollektionen, usch tänkte jag-hur tänkte dom nu och hoppas att resten är bättre!

Det blev det inte-för nästa täcket var det här...:

Det är så fult att jag liksom inte vet var jag ska börja. Vem kommer att vilja spöka ut sin häst på detta sättet? Jag fattar det inte! När blev shiny metallic inne? Alltså förutom på skräpiga hak med 40-plussare som ålat ner sig i alldeles för små fodral i samma material som det där täcket.

Det blir en väldigt billig känsla när det är sååå shiny:

Eskadron gör också "en Animo" med modell som lite planlöst bara hänger vid en pelare med sadeln i famnen och drömmande spanar i väg med blicken:

Det otäcka mitt i all detta är att jag faktiskt gillar ett av dessa shiny schabrak:D. I lätt bronsad ton är detta faktiskt rätt snyggt:

Men när jag sen såg detta i silver till häst blev jag snabbt avskräckt igen;D!

Jag skrev för några dagar sen om hur min vecka ser ut vanligtvis. De senaste dagarna har jag jobbat på Equeen och tack vare sena kunder och en kassa som inte stämt har jag inte varit hemma förrän sju på kvällen. Då är det dags att rida och fixa. När jag vet att det kommer att bli sent brukar jag vara förutseende nog att mocka och ställa iordning hö på morgonen så att man slipper det på kvällen. Men trots det blir det sena kvällar efter att en ponny är riden och den andra är fixad med. Jag har varit hemma ungefär vid halv elva på kvällen.

Men herregud vad jag älskar att vara i stallet och fixa! Just nu är ridningen så superrolig att det nästan är löjligt:D. Barbie känns jättefin och ikväll hoppade vi några få språng för att hon helt enkelt ska ha lite fler språng i kroppen. På söndag är det tävling och det ska bli otroligt roligt! Juno hade sadel på sig igår och han hoppade runt lite i galoppen men lugnade sig snabbt. Han får mig också alldeles glad med sitt sätt att vara så positiv och på vägen ner till ridbanan gick han med spetsade öron och kollade in omgivningen.

Så för mig är hästarna värt allt! Det är värt att bo i en shitty lägenhet (med tillhörande rinnande toalett), det är värt att bo i ett crappy hus med tveksamma grannar (japp, det har häst att polisen knackat på sent om kvällen för att leta efter nån förrymd typ), det är värt att äta mycket makaroner och bacon, det är värt att känna sig fattig och panta flaskor för att köpa mat. Jag älskar hästarna och detta är vad jag vill göra:).

Det kan förstås vara att jag är felkonstruerad, frågar man en och annan kan det verkligen mycket väl vara så. Min skräck är "Svensson-livet".. Att sitta fast i en villa i en förort med en unge eller två som tar upp hela ens liv. Att vara fast i ett hamsterhjul där räkningar och lån gör att man är fast. Att ha en känsla av att inte kunna komma nånstans och gärna med en man som inte längre är rätt. Nu vet jag förstås att det inte är så för alla, men jag kör sååå många människor i taxin i just den levnadssituationen som verkar så otroligt olyckliga. Jag kör ofta par som bråkar eller så är det den andra varianten med frånskilda 40 plussare som försöker ta igen sin förlorade 20-årsålder på det lokala haket. Jag ser ofta dessa männsikor som sorgliga. Jag tror iofs att många av de personerna ser mig som lika sorglig, som offrar så mycket i mitt liv för att hålla på med hästar. Herregud, jag är ju inte ute och festar varje helg;)!

 Ofta får jag känslan av att jag är betydligt mer tillfreds och nöjd med min livssituation än de flesta. Nu inte sagt att jag egentligen tycker att det är vansinnigt läskigt att göra ett sådant uttalande då jag är rädd att allt ska raseras när jag faktiskt vågar uttala orden att jag är lycklig. Men himmel vad glad jag är över att jag chansade och köpte Juno! Det kommer att bli en hård vinter ekonomiskt-men j-lar i min låda att jag gett mig sjutton på att få detta att fungera!

Så svaret på frågan huruvida hur mycket det är värt är enkelt; allt.

Jag älskar facebook. Det må hända att det beror på att jag är en rätt bra nyfiken typ som gillar at veta vad som händer, men lite nyfikenhet kan vara nog så nyttigt. Något som verkligen gör mig riktigt glad är de ryttare som finns på facebook och som faktiskt skriver själva. Patrik Kittel uppdaterar ofta och han känns som en så genomtrevlig och härlig människa:). Det är förstås väldigt kul att Rolf-Göran numera också finns på fejan, men sannolikheten att det är han själv som uppdaterar känns långsökt. Inte mycket känsla i dom uppdateringarna inte. Carl Hester verkar på många sätt vara en riktigt skön snubbe och han förmedlar den känslan även på facebook. Både genom kommentarer och upplagda foton. Isabell Werth är väldigt tysk, men jag bara älskar att hon lägger upp en och annan träningsfilm. Så får även vi som beundrar storheterna till ryttare en del av deras vardag.

Ja jag älskar fejan och mitt virtuella liv är troligen mer rikt än min social interaktioner i den riktiga världen. Det finns dock styggelser på fejan som jag inte står ut med:

*foton på mattallrikar-kan något vara mer ointressant?

*foton på "söta" barn. Jag tycker inte om barn och önskar att det fanns ett antibarnfilter på fejan.

*statusuppdateringar a la "idag steg jag upp klockan fem och joggade arton km, sen åt jag gröt och fortsatte dagen med en powerwalk till jobbet, när jag kom hem gick jag ut i skogen och plockade 50 liter kantareller från mitt perfekta svampställe, nu är jag hemma och ska pussinussgullegulla med gulleplutten i soffan". För ett; jag skiter i hur j-la duktig du är som joggar och motionerar. Två; jag bryr mig ännu mindre om din svamp och tre; om du ska gullegulla dig så häv ur dig ditt gullande till berörd person och inte på facebook!

En och annan undrar hur jag hinner med mitt liv med hästar och jobb. Tja, det handlar förstås om en aning timemanagement och en mycket stor portion tidsoptimism. Så här har min senaste vecka sett ut:

Måndag: Jag var ledig. Att vara ledig för mig innebär att jag sov till tolv typ, var iofs uppe en sväng vid sju och släppte ut hästarna, åkte till stallet igen vid ett, gjorde klart basic och ställde mig sen och skurade Barbies box. Halv fyra for jag in till Sundsvall för att sätta in pengar på banken-det går ju numera inte att göra här i min by för banken hanterar inte kontanter. Det är så dumt att jag faktiskt funderar på att byta bank.

Halv fem hade jag en träning på Alnö med duktiga Josefine och hennes Bellie. Gick riktigt bra! Är dessutom väldigt kul att ha träningar för man tvingas analysera hur man själv löser problem och sen sätta ord på vad man faktiskt gör. Mycket nyttigt! På vägen tillbaka till stallet for jag förbi Birsta och handlade lite, bla kalk så att vägarna i boxarna ska bli fina.

Var tillbaka i stallet till halv sju och då skulle jag och lilla Ida rida ut en sväng. Ida är en toppentjej som hjälpt mig ibland med Barbie när jag varit iväg. Så jag red Bello och Ida red Barbie. Är så kul att se hur Barbie blir med en liten lite mindre van ryttare i sadeln-med mig kan hon vara riktigt pigg och studsa runt och busa till det i skogen-men med lilla Ida är hon världens snällaste! Underbara lilla ponny!

Kom hem vid 22-tiden och åt lite. Sen tillbringades en större del av kvällen med datorn i knät och så kollade jag på the Newsroom.

Tisdag: Släppte ut hästarna på morgonen och började sen jobba kl tio på Equeen. Fick helt vansinnigt ont i magen och blev hemskickad kl 17. Gick och la mig när jag kom hem och tog mig till stallet först vid åtta. Skrittade ut en sväng barbacka med Barbie. Det är min form av terapi.

Onsdag: Utsläpp även denna morgon och tillika jobb på Equeen. Efter att jag slutade for jag direkt till stallet för nu var Junos box tvungen att bli klar! Skurade som en tok hela kvällen och Barbie fick vila. Kom hem från stallet vid 22 även denna kväll.

Torsdag: Inget utsläpp sov till tio. (Men snoozade till tolv:p). Åkte till stallet vid ett och gjorde klart det sista i Junos box. Vid tvåsnåret for jag Elin och Maja till NRF för att hämta Juno från lastbilen. Han åkte halv sju på onsdagmorgonen från Varberg och hade sovit i Sthlm under natten för att sen fortsätta resan norrut. Han såg lite förundrad ut över vart han hamnat men gick ändå rakt på släpet för sista biten hem:). Som sagt älskar jag ponniernas underbara psyke!

På eftermiddagen hoppade jag och Barbie lite och så fick Juno komma ut i sin nya hage. Alldeles ny och väldigt hingstanpassad med högt staket.

Var hemma om och åt, sen for jag tillbaka till stallet vid åtta och pysslade med båda ponnisarna. Natten tillbringades som vanligt med datorn i knät och så såg jag de sista avsnitten av the Newsroom.

Fredag: Släppte ut hästarna, sov lite. For till stallet och skrittade en sväng barbacka på Barbie. Hon var väldigt mör efter hoppningen:/. Började jobba i taxin vid fem.

Lördag: Slutade jobba vid fyra på morgonen, släppt ut hästarna vid åtta, sov lite till och åkte till stallet vid ett. Ina fick prova Barbie lite som fortfarande var lite matt i kroppen. Är väldigt intressant att se sin häst från marken och det är tydligt att hon behöver mycket mer styrka. Tveksamt om det hinner bli någon dressyrstart nu i höst alls. Men lite hoppning kan hon få gå iaf:).

Började jobba vid fem.

Söndag: Kom än igen hem från jobbet fyra på morgonen, släppte ut hästarna kl åtta och damp sen tillbaka i sängen igen. Sov till ett, for till stallet och fixade. Började jobba klockan tre. Slutade runt tolv och nu sitter jag här i soffan med datorn i knät. När jag jobbar såhär på söndagar blir det alltid vilodagar för hästarna. Planerar alltid ridningen beroende på hur jag jobbar.

Något som jag ofta kommer på att glömma och inte lägga undan tid för är att äta. Det blir mycket skräpmat i taxin dessutom och jag äter en konstant dos av Omeprazol för magkatarr plus migränförebyggande i form av Inderal. Inderal har varit en riktig lifesaver för mig då jag haft jätteproblem med migrän. I vintras kunde jag ha två-tre ordentliga anfall i veckan. Extremt tröttsamt och mycket jobbigt. För tillfället är det nere på ett ordentligt anfall varannan vecka-fortfarande jobbigt men mycket bättre!

Så nej, mitt liv är inte hälsosamt. Men jag kan ärligt säga att jag har det precis som jag vill:).

Juno spanar över sina nya domäner:)

Ja det måste som sagt underhållas när man har en blogg. Jobbigt bara att ens liv inte är så otroligt intressant:p. Juno har iaf landat fint in sin nya tillvaro, han verkar trivas bra i sin hage dessutom. Igår fick han skor på framfötterna och skötte det rätt bra, lite myror i brallan blev det men det är ju inte så konstigt. Idag mös jag lite med honom i hagen och han är en riktigt social kelgris:). Är så vansinnigt nöjd med honom hittills!!

Ja alltså, roligare än så här blir det inte. Nu ska jag jobba och köra runt på lite fyllon. Yey!

Btw, vad gillar ni min header? Är min fantastiska fotograf som gjort den åt mig. Tydligen är jag fullständigt oteknisk att ens kunna ladda upp den. jag anser det vara ett generationsrelaterat problem. Har absolut inget att göra med min egen inkompetens. Inte alls.

Eurodressage är för mig källan till min mesta information om vad som händer i dressyrvärlden. Mitt kärleksföehållande till Eurodressage fick sig dock en törn i samband med att de publicerade en "anti-LDR"affisch på fejan. Även om jag tidigare mellan raderna anat en viss ton på Eurodressage anser jag det oproffesionellt av en journalistiskt medium som Eurodressage trots allt är att vara så öppet partiska i en viss fråga. Hur ska man då som läsare kunna hitta objektiv information på sajten?

Jag läser naturligtvis fortfarande Eurodressages artiklar, och i synnerhet denna om Ingrid Klimke fångade mitt intresse. Ingrid Klimke är ett unikum inom hästsporten! Hon var med i tysklands guldlag i fälttävlan med Abraxxas, ledde tillsammans med Sara Algotsson inför den individuella hoppningen men avstod att rida med hänsyn till att hennes häst inte är den bästa hopparen och att det räckte med en medalj. RGB's strykning för balltrampet i all ära, men Ingrids strykning är ännu större! Men inte nog med att Ingrid är en fantastisk fälttävlans ryttare-hon är också en stadig dressyrryttare med en mångårig karriär i Grand Prix på flera hästar. Det var hos Ingrid som Helen Langehanenberg fick börja rida Damon Hill (som hon red på OS) för att Ingrid var gravid. Ägarna valde senare att låta Helen fortsätta rida hästen och Ingrid tappade då kanske chansen att rida ett OS i dubbla grenar.

I den ovan länkade artikeln går det inte att mista sig på författarens enorma beundran för Ingrid. Med all rätt naturligtvis-men det bir nästan lite löjligt och känns stundvis mer som en Lena Furberg-serie än en seriöst skriven artikel av en journalist. Ska man hålla på att tycka en hel massa får man skaffa sig en blogg;). Beundran är även stor för Ingrids 95 år gamla tränare. Den börjar dessutom med att hon berättar om hur illa han tycker om träningen av Totilas-hon skriver inte om det är den holländska eller den tyska ridningen på honom som skulle vara dålig utan hon antar det som uppenbart att det är den holländska. Jag betvivlar dock inte den gamle mannens förträfflighet eller kunnande men någonstans i vältrandet över hur fantastisk den gamla klassiska ridningen är med nacken högst och nosen väl framme börjar jag undra. Jag undrar om allt verkligen var bättre förr? Har verkligen inte dressyren utvecklats positivt de senaste tjugo åren?

Den väldigt gamla mannen säger under träningen som reportern är inbjuden att se, att idag ser man sällan små nätta fullblod med deras typ av gång på dressyrtävling. Han vill påpeka att den typen av gång inte är sämre-den är bara annorlunda. Detta har han förstås rätt i-men det är förstås en sanning med modifikation. Reportern (nej, hon kan inte vara journalist). Tolkar honom så här:

"Living in times were big moving horse are bred, the principles of a true correct extension remain the same, no matter executed by a thoroughbreed or a refined warmblood. The lengthening of the steps, the active hind-legs moving far under, the even rythm and the lengthening of the topline are the requirements of a true and valuable extension, not just big movements which might make it easier to create a good extension but are useless without the rest, even though they are spectacular".

Någonstans i den meningen tappar hon mig. Ja det avlas fram hästar med stora gångarter för att -ja, de har mycket lättare för sig att både länga och samla sig. Det gör hela arbetet för en dressyrryttare lite enklare när de sitter på hästar som har exteriöra och gångartsmässiga förutsättningar att göra det vi begär av dom. Jag tolkar dock reportern som att hon anser att ett fullblod med lite halvtallig gång ändå ska kunna bedömmas lika högt i en ökad trav som Valegro/Uthopia/Parzival bara för att den länger på steget-trampar under sig-länger ut sin överlinje men inte har samma spektakularitet som de andra tre jag nämnde har. Jag håller inte med. En häst med halvtallig gång kan inte med aldrig så bra tryck i baken göra en likadan längning som en superavlad dressyrhäst kan göra poängmässigt. Det ÄR skillnad-sen kan hästen få vara hur klassiskt tränad den vill. Det spektakulära ligger oftast i att hästen är extremt bogfri och även förstås rätt tränad. Ska det inte belönas med höga poäng?

Det går inte annat än att läsa den artikel och anta att reportern tydligen vill att tiden ska gå tillbaka. Att vi ska sluta avla gångartshästar-för det är bara spektakulärt trams och inte riktig ridning.

...och just det. I början av november börjar Mathias Rath träna för Sjef Jansen på riktigt med Totilas och några nadra unga hästar. Antar att han blev frisk från körtelfebern så här lagom efter OS:).

Att få sin första egna ponny när man är 30+ tillhör nog inte vanligheterna. Är väl iofs inte så vanligt att någon slutar rida halvblod och konverterar till ponny för att verkligen rida. En sak om nån ponnyförälder börjar avla när dom fastnar för nån viss ras, men sällan för att rida själv. Jag har verkligen fortfarande ambitioner att rida, tävla, träna, utvecklas och att bli en riktigt bra ryttare. Inte ska man väl behöva ett fladdrigt halvblod för det? betydligt roligare tycker jag med en talangfull ponny som ändå är trevlig att skritta barbacka i skogen på:).

Efter ett år med härliga Barbie som verkligen är enkelheten själv gick det förstås inte att säga nej till att köpa hennes lillebror. Barbies stora nackdel är hennes storlek. Hur jag än vrider på det är hon i minsta laget-även om jag inte ser det som ett större bekymmer egentligen. Men lillebror är snäppet högre, nu kanske 143-44cm. Han kommer också med all sannolikhet bredda sig bra mycket till dels för att han är hingst och dels för att han än så länge bara är tre år. Han är redan superfin, men jag tror han bara kommer att bli änny snyggare med mer massa och hingstkaraktär! Köpte honom osedd och även om han har gjort ett fint treårstest så vet man ju ändå aldrig riktigt vad man ska tycka. Men åh vad perfekt han känns! Har verkligen fallit pladask:D!

Nu ska han ridas in och imorgon får han skor på framfötterna. Han får några dagar lugn och ro för att landa lite, men kommer att få springa lite i linan dessa dagarna. Räknar med att han på tre veckor ska vara sutten på i alla gångarterna och vara hyfsat styrbar. Efter det får han vila en månad och smälta intrycken:). Unghästar och deras utbildning går hand i hand med vila!

Syns hur glad jag är;)

Storasyster Barbie har fått hoppa idag:). Jag som här uppe klassas som dressyrtant hittar rätt snabbt tillbaka till gamla hopptakter;). Även om vissa saker förstås kan bli mycket bättre. Men det är faktiskt riktigt skoj att hoppa igen! Är bara tredje gånge Barbie ens hoppas uppsuttet. Men det är ungefär lika enkelt som med allt annat med henne. Näst helg har klubben här en lokal hopptävling och jag tänkte nog allt vara med där. Så idag hoppade vi en liten 70cm bana och även den otäcka orangea lådan. Den är ungefär det otäckaste som kan vara med här på en tävling och den var inga problem. Hon vinglade lite mot den, men är ju en fördel som vuxen ponnyryttare att det är enkelt att hålla om och rama in.

Ja, det är med att ha en blogg innebär ju förstås att den också ska underhållas. det måsta skrivas och tyckas för att det ska vara en mening med att ha en blogg. Tja, just nu skriver jag inte så mycket. Känner mig fortfarande lite tom efter OS ärligt talat. Framförallt för att det gör mig mer trött än diskussionslysten av de två stora effekterna ett OS har gett ridsporten. Dels ignoranta människor som känner sig tvungna att hävda att ridsport inte är en riktig idrott för man sitter bara på en häst. Det är liksom så korkat att jag typ öppnat munnen/börjar skriva och sen inser jag att jag bara inte orkar.

Den andra diskussionen är naturligtvis rollkuren. Det som gör mig absolut tröttast kring det är att det mest är dom som faktiskt rider som krattor själv som skriker högst. Dom som aldrig suttit på en eftergiven häst som piper om hur synd det är om hästarna som har världsrttare på ryggen. Personligen har jag ett större problem med hobbyryttare som rider dåligt och inte verkar vilja bli bättre heller. Sannolikheten att det skulle vara mer synd om en topphäst som rollas än en hobbyhäst med en tillika hobbyryttare som är lite skev och ger dubbla kommandon och inte kan rida sin häst balanserat känns otrolig.

Och nej jag rollar inte. Jag kommer aldrig att rolla heller. Att däremot stretcha hästen i en rund, djup form loss från handen-det är en annan sak och det är något många borde kunna göra med sina hästar. Som check på hur lösgjord hästen är.

Ååå jag blir så trött (tänk; Sheldon Cooper när han inte orkar argumentera med Leslie Winkle för att Penny har börjat spela "age of Conan").

MEN,

imorgon så äntligen kommer min nya häst! Är jätteglad över att jag fått möjligheten att köpa just den här killen! Det är nämligen Barbies helbror Juno Rock n Roll. Han är tre år och hingst. Han ska ridas in nu så fort som möjligt. Till våren ska han visas på bruksprovet och förhoppningsvis gå igenom och bli godkänd. Han gick treårstest i våras med poängen 887777=44p som gångartstalang och 887799=48p som hopptalang så där fick han diplom och blev kvalad till riksfinalen i slutet av september. Tyvärr blir det ingen final för honom eftersom jag helt enkelt bor i helt fel del av landet. Till bruks hoppas jag dock att gångartspoängen ska förbättras;).

Så ikväll har jag stått och skurat hans nya box. Eftersom jag har världens bästa stallägare är det fixat så att han ska stå i samma stall som Barbie. Är himla meckigt att hitta plats till en hingst annars:/. Jag hade heller inte skaffat en hingst om det inte varit just denna killen!

Juno som föl:

På treårs: