När jag började rida för många år sedan tyckte jag att hoppning var det roliga. Jag var inte särskilt tuff och tyckte att det var lite läskigt att hoppa högt, men det var inte ett stort problem eftersom jag inte red så bra så att det var tal om några höjder. Liksom alla andra ryttare när dom börjar rida får man höra att "dressyren är grunden till all ridning". En mening man hörde till leda men knappast aldrig riktigt förstod. För att kunna förstå den meningen måste man förstå vad dressyr är. Och där har vi den svåra biten. Innan man har suttit på en häst där man lyckats komma till riktig ridning-där hästen bär sig och man tom kan samla går det inte att förstå vad man strävar efter i allt dressyrarbete. Den känslan är helt obeskrivbar! En testryttare på avelschampionatet beskrev en av hästarnas ridbarhet en gång som "bättre än sex". Ja, jag är villig att säga att killen hade en poäng när det kommer till att få till den där optimala känslan i dressyrarbetet.

I vilket fall som helst så fortsatte jag i många år att kämpa på med hoppningen. Det gick sådär. Tittiga hästar och osäker ryttare är inte en lyckad kombo. Det spelar då ingen roll att man hoppar 1.30 banor på träning när man inte kan rida på tävling. Så för ca åtta år sen gav jag helt upp all hoppning. Jag blev dressyrtant. Inte för att det heller gick särskilt bra. Tetris var mest skadad (och även när hon var okej var vi fast i 50%-träsket) och fullblodet jag hade var lite för tokig för dressyrens ädla sport. Men nu äntligen känns det som om allt nötande av grundarbete börjar ge resultat. Jag har ridit miljoner övergångar och jag känner mig numera trygg i hur jag vill att hästen jag rider på ska kännas.

Och så i somras kom jag på att jag kanske skulle börja hoppa lite igen. Hemma gick det rätt bra och sen så var det tävling. Jag tappade ridningen och stackars ponny visste inte var hon skulle ta vägen. Så hon stannade. Jag tänkte lägga hoppningen på hyllan igen-men efter viss eftertanke fick jag vackert ta och skärpa till mig och rida bättre. Nästa klubbhoppning gick bättre men än igen satt inte ridningen på hinder.

Men idag var det dags igen med deltagandet i KM. 70 cm känns ju som det vore en moderat höjd. Jag tyckte det var högt. Jag hade som mål att ha en bra galopp inne på banan och att hitta framåtlägen att rida på. Jag ville verkligen inte hamna i backlägen där hon var tvungen att trampa om. Lyckades rätt bra med det och vi fick en del jättefina språng! Framförallt var hon helt underbar hur hon tog tag i hinderna och verkligen bjöd till:). Det var två faser och trots att hon bara är fem år red jag båda faserna. Red i samma tempo även i omhoppningen så det blev bara som en längre bana. Trodde att hon kanske skulle krokna på slutet men hon kändes superfräsch hela vägen.

Så vi blev minsann klubbmästare även i hoppning:D!

Det jag ville ha sagt med början av inlägget är att dressyren som grundarbete gör hoppningen väldigt mycket enklare! Att ha hästen på hjälperna, att ha den känslig och att man som ryttare har kontroll på bogar och rakrikting gör det bra mycket lättare att rida bana. Det förvånar mig väldigt mycket att jag fortfarande hör meningen "nej, jag tränar inte dressyr-jag är ju hoppryttare". Mycket märkligt. Det finns tydligen fortfarande någon utbredd tro att dressyrarbete är synonymt med att nöta runt på en volt. Och tyvärr finns det väl dom som fortfarande rider "dressyr" på det sättet. Men dressyr är att hålla hästen dynamisk! Det ska hela tiden hända något övergångar/tempoväxlingar/inåtställd/utåtställd/rakritning! Man måste våga ändra på sin häst och inte fastna i "oooh nu böjer min häst på nacken-bäst jag inte ändrar på något så den tar upp huvudet igen". Våga chansa, våga ändra!