Föga förvånande är det knappast särskilt ovanligt att jag får en del kritik för hur jag rider, hur jag tar hand om mina hästar, det faktum att jag rider ponny osv osv. Att få kritik är i sig inte dåligt. Genom det tvingas man att tänka över varför man gör som man gör. Det går inte bara att svara "därför" på vilken given fråga som helst som handlar om ridteknik eller hästvård. Jag har heller inget emot att bli ifrågasatt även om det är tröttsamt när folk antar att man gör vissa saker pga okunnighet och oaktsamhet.

Senaste på Buke var att jag fick försvara mig hårt varför båda mina hästar går ensamma i hagen. Att Juno går själv med argumentet att han är hingst köps inte rakt av. Förklaringen att han varit svår att hålla hull på när han haft sällskap köptes med tvekan. Att Barbie går själv skapade ett ramaskri. Ja, jag kan faktiskt förstå det till viss del, men när man provat alla möjliga olika konstellationer med hältor, sår och sura miner som resultat ansåg vi alla i stallet att det lugnaste (och minst skadebenägna) alternativet var att hon får gå själv. Naturligtvis gör det ont i mig att det inte fungerar med sällskap, men vad ska man göra? Hade vi valt att ha hästarna ute enbart sex timmar om dagen och inte haft någon fodring i hagen hade hon garanterat fungerat med annan häst. Men vi vill ha hästarna ute så mycket som det bara går och därmed fodras det hö under dagens gång i hagen.

Nästa sak är ju förskräckelsen över den stundvis försvunna näsan på Barbie i arbete. Vi har ett problem med att hon kryper bakom lod och inte tar stöd på bettet. Detta problem kommer i samband med nytt arbete och introduktion av nya rörelser då hon inte orkar bära sig. Själv tycker jag inte att det är en så stor grej då jag vet att näsan kommer fram med styrka och mer tryck bakifrån. Det brukar också heta att man inte ska bry sig om var hästen placerar huvudet bara man har med sig baken-det gärller tydöigen inte om hästen är bakom lod...

En upprörande bild:

Samma moment i traven sen i våras. Men med betydligt mindre tryck-dock fin näsa.

Sen spelar det ingen roll i fall man är dressyr eller hoppryttare-vad viktigt är för att ha en lösgjord häst är att formen ska kunna ändras.

Den kan var låg och rund:

En lösgjord häst går också att böja ordentligt, utan styrka från ryttarens sida. De som tror att man behöver ta i för att göra detta är ute och cyklar.

Även om hästen förstås ska kunna jobba i en helt normal form för sin utbildningsnivå:

Det blir liksom så svårt när det prompt ska kritiseras från höger och vänster. För naturligtvis finns det ögonblicksbilder och stunder där form, sits och allt annat som kan vara fel är det. Spelar ingen roll om det gäller amatörer som mig eller proffs som Patrik Kittel. Allt är inte perfekt jämt, men jag tror att något som skiljer mig från måmga andra som lägger upp bilder på bloggar och forum är att jag även lägger upp de väldigt osmickrande sekvenserna. För jag är inte perfekt, mina hästar går inte perfekt men vi utvecklas och blir bättre hela tiden:).