Det är svårt att veta hur andra uppfattar hur bra man egentligen rider och hur de tycker att det ser ut. Jag tror dessutom att detta är något som de flesta av oss ryttare har svårt för. Många blir så upptagna med hur det ser ut och vad alla andra tycker att de glömmer bort att rida. Det finns ju inget känsligare för oss som rider än just vår egen ridning. Att då inte vara tillräckligt bra är bland det jobbigaste som finns. Ridning som sådan är dessutom knepig eftersom det inte spelar någon roll hur länge man har ridit, för man kan hela tiden hitta fel och saker som måste förbättras.

En ytterligare dimension som troligen är en bidragande faktor till att många tonåringar faktiskt slutar rida är den extrema negativitet man kan mötas av i stall kring sin ridning. Att konstant bli nedslagen och få syrliga kommentarer stärker inte många. De flesta bryts ner och tappar sugen. I det it-samhälle vi lever i stannar det heller inte vid kritik i stall. Den än värre kritiken finns här på internet. Att lägga ut en dålig film eller dåliga foton på ett forum som Bukefalos är i princip likvärdigt med en virtuell halshuggning.

Eftersom jag inte helt sällan gör tvärtom vad som förväntas lägger jag ut bilder som inte är perfekta. Jag har ganska många brister som ryttare och jag är heller inte ett proffs. Ovanpå det har jag gett mig på att utbilda båda ponnierna själv och dessutom tränar jag för sällan. Samtidigt är jag rätt säker på att jag i stort representerar den typiska svenska amatörryttaren. Eller kanske inte. Tycker att vartenda kotte sitter och rider msv och själv har jag inte gjort annat än att kasat runt L:B de senaste hundra åren. Det har förstås med hästarna att göra också, men ändå..

Idag blev jag fotad under ett lite kortare ridpass på en frostig ridbana. Underlaget var på gränsen till för hårt men hyfsat ridbart ute på fyrkanten.

Började förstås med att skritta fram. Skrittar ner till ridbanan på lång tygel vilket tar nån minut och skrittar något varv inne på banan på fortsatt lång tygel. Tar sen tyglarna och checkar så att hon lyssnar förhållande och framåt, målet med formen är att hon ska vara så lång som möjligt.

När jag börjar trava vill jag ha henne långsam och vänta på mig. Hon är en pigg ponny som lätt kan bli hastig och springig i traven och att rida henne långsam fungerar faktiskt över förväntat. Jag kommer egentligen ur en ridning där jag lärt mig att hästen alltid ska gå framåt framåt framåt-framförallt unghästar så det kändes tvärfel när min nuvarande tränare ville ha traven långsam. Forskning visar dock att det är fart som är skadligt för kotlederna så jag tänker som så att är hon på bogarna är hon det lika mycket om jag rider framåt som om jag rider långsamt, men det sliter mindre om det går långsamt;).

Något som vi verkligen har problem med är att hon är svår att få ut halsen på-i synnerhet när hon är laddad. Vilket hon verkligen var idag:D. Hon blir då kort, släpper bettet och drar in näsan i bogen.

Galoppen är utan tvekan Barbies bästa gångart! Den är stor, luftig och en av de bästa galopper jag någonsin ridit i! Idag var den riktigt laddad dessutom med mer luft än vanligt. Det är så himla härligt att sitta på en häst som det bara är roligt att sitta på fastän hon busar till det. På min Tetris var det rätt ofta lite för spännande och det kändes som om jag kunde landa precis var som helst. Vilket jag dessutom fick erfara då och då.

När hon väl lugnat sig var galoppen fin. Pga underlaget var det rätt begränsat att fortsätta jobba henne även om det är något vi verkligen behöver.

Sen är det det där med sina brister. Mina handleder lever sina egna liv. Särskilt den vänstra är ute på egna äventyr allt som oftast. Jag har också en förmåga att få balanspunkte för långt fram. Hör säkert ihop med mitt lite för långa överliv. Men sen är det ju så att alla har en massa fel, och allt man kan göra är att vara medveten om dom och göra sitt bästa för att förbättra sig:).

För oavsett hur bra eller dålig du är ska det vara roligt att rida!!