Nu när vädret inte direkt samarbetar med möjligheten att rida ordentligt är jag och luddöra mest ute och skrittar. Alla våra rundor innebär att man måste rida på liten lätt trafikerad väg. I början när jag stod här tyckte jag att de flesta bilisterna var försiktiga med hästar på vägen. Det tycker jag inte längre. I synnerhet inte ikväll då bilarna susade förbi oss i god fart. Det är helt ofattbart att folk ens vågar köra snabbt förbi ett ekipage? Det handlar om ganska mycket som står på spel; föraren själv, ryttaren, hästen och förstås bilen. Om något dessutom händer är det enbart och enbart bilens förares fel.

I våras blev Barbie lite rädd för en presenning och hoppade lite lätt åt sidan när en bil inte var så långt ifrån oss. Han fick panikbromsa.eftersom han höll god fart så stannade han knappt tio meter från oss. Han for ut ur bilen och skällde på mig för att min häst inte var trafiksäker. Lite fel människa att börja skrika på i den situationen och jag vart heltokig! Full av adrenalin gapade jag hur han skulle känna om han hade kört på nån unge och deras ponny? Svaret blev "att det är väl värst för ungen då". Jodåsåatt. Där och då fann jag varken mig själv eller mitt lugn så jag kunde inte fråga hur han resonerade kring det faktum att han i den situationen skulle varit ansvarig för att tom döda ett barn förutom eventuell ponny.

Hade jag kunnat slippa rida på vägen hade jag gladeligen gjort det. Men som det ser ut nu är jag tacksam över att båda ponnierna är kloka med bilar:/.

Pysslade lite med Juno också ikväll. Han är måttligt rastlös nu när han vilar, funderar på om jag ska hitta nån form av leksaksboll till honom i hagen.

Tycker att han ser ut att växa en del faktiskt.

...och Barbie har fått ett nytt täcke. Bucas Freedom 300gr

Dom söta små ponnisarna får väldigt mycket uppmärksamhet här i bloggen. Men min ständiga följeslagare som i princip är med mig precis överallt har knappt nämnts vid namn, min lilla jack russell Piddelinjens Tyra Trassel. Tyra alltså. Alla här i min närhet har hört mig skrika Tyyyyyraaaa både en och 235 gånger. Hon är alltid lös med i stallet och på självklart terriervis är hörseln kraftigt selektiv. Det gör att jag känner mig som en vansinnigt tjatig (och skrikig) mamma till en väldigt olydig unge. Jag hävdar dock att hon är ganska lydig egentligen;). Det tacksamma med en hund är att den älskar en villkorslöst i vilket fall som, även om jag är en tjatkärring.

Hemma är Tyra alltid nära mig. I soffan ständigt vid mina fötter och i sängen helst under täcket för att komma så nära som möjligt. En riktig myspropp är hon!

Alltid nära

Så nu har det lilla monstret också fått lite välförtjänt uppmärksamhet:).