Att jag lever mitt liv som jag gör i min crappy lägenhet, två hästar och ytterligare tre fyrbenta familjemedlemmar var väl kanske inte helt hur jag hade föreställt mitt liv. Egentligen vet jag inte hur jag faktiskt har föreställt mitt liv när jag var yngre heller. Det enda jag alltid har varit klar på är att hästarna ska ha en central roll och att jag inte vill ha barn. Minns fortfarande att jag fick den frågan av en min mammas väninnor lite på skämt när jag var kanske tretton år. Mitt svar minns jag så tydligt; "jag har funderat på det, men jag tror faktiskt inte det". Måttligt snusförnuftigt för en trettonåring att säga. Men jag har nånstans alltid haft just den saken väldigt klart för mig. Att jag dessutom fortfarande som trettionånting känner likadant som jag gjorde när jag var tretton gör nog allt att jag skulle säga att det är ett klart livsval.

Hästarna har fortfarande den stora centrala rollen i mitt liv. I sak är väl dom mina barn. Gudarna ska veta att jag nojar lika mycket över hästarna som de flesta föräldrar gör med sina barn. En fördel häst gentemot barn är att jag kan släppa dom på bete under nån månad på sommaren och säga "hej då, ses om en månad" (Naturligtvis med daglig koll, insektbehandling osv-men ni förstår min poäng). Det är kanske iofs så föräldrar använder sommarkollo för tvåbenta ungar?

I vilket fall som blev väl kanske inte hästlivet heller som jag väntade mig. Först ville jag bli beridare och jag ville utbilda mig i Danmark av alla ställen. Sen insåg jag att jag faktiskt inte red så himla bra och då ville jag bli hästskötare istället. Att jag älskar snygg utrustning och välputsade hästar har nog ingen som träffat mig eller sett bilder på mina hästar kunnat undgå. Fick chansen att jobba hos en av de stora ryttarnamnen. Hans barn skulle börja tävla internationellt och behövde en egen groom. Det visade sig att jag var en usel hästskötare. Hästarna var nog så välputsade och utrustningen likaså-men jag stod inte ut med den bortskämda ungen som skrek, svor och slog på sina två fina EM-ponnier för att han inte red dom tillräckligt bra. Den bortskämda ungen stod heller inte ut med sin hästskötare med alldeles för mycket attityd (ja, visst låter det otroligt, moi-för mycket attityd?!), så den karriären blev det heller inte mycket med. (Kul är att den bortskämda ungen verkar ha fått en ödmjukare attityd och är idag en våra bästa seniorer.)

Efter detta återstod ett vilset jag och jag vet inte om jag är så mycket klokare vad det gäller livsval idag femton år senare. Det enda jag är säker på är att jag lever mitt liv för min skull och för att jag vill må bra i vardagen. Det verkar som om så många idag stressar för att leva ett liv som är en schablon av "hur det ska vara". Jag kan inte låta bli att undra om de flesta verkligen är lyckliga i sin vardag? På Bukefalos dyker det varje vecka upp trådar skrivna av personer med grav ångest och som många gånger är självmordsbenägna. Människor som lever bra liv-men åndå aldrig känner att det räcker till. Det är sorgligt. Stundvis mår jag förstås också dåligt och känner mig vansinnigt otillräcklig (ni vet, det är så att jag har en uppsats som borde skrivas), men det som får mig igenom det är att jag frågar mig själv; "varför mår du dåligt av detta, vad är ditt val?".