Det är en konstant diskussion kring hur vi ska göra för att få våra hästar att hålla för ridning och de påfrestningar som vi utsätter dom för. Förutom en god uppväxt med mycket rörelse och väl avvägd foderstat så tror jag på att variation är grunden till en sund och frisk häst. Att bara göra samma sak jämt kan inte vara nyttigt om det så är att lalla i skogen utan krav eller sitta i ridhuset och dressyra. Den senaste veckan har där varit en tråd på Buke (ja, det är väl uppenbart att Buke är mitt virtuella hem) om huruvida dressyrryttare rider ut. De flesta av oss gör naturligtvis det.

Men det finns de som tycker att hästen lika gärna kan gå i ridhus sju dagar i veckan eftersom arbetet där går att variera så mycket. Det är möjligt att arbetet går att variera-men underlaget är fortfarande detsamma hela tiden. Det påtalas att hästen förstås måste gå i balans hela tiden och vara i en korrekt form för att detta inte ska slita sönder. Men handen på hjärtat-hur många av oss vanliga dödliga rider sina hästar i perfekt balans och form hela tiden? Nej, våra amatörhästar mår nog allt bra av att få busa i skogen, hoppa lite i kombination med dressyrarbetet i ridhus/på bana.

En annan sak som jag funderat en hel del på är tempot vi rider i. När jag började rida för min tränare var jag ärligt talat lite lätt förfärad över hur långsamt han ville att vi skulle trava. Herregud, jag red ju en väldigt lite riden fyraåring och av allt jag lärt mig om hästar och ridning så har nog att man altid ska rida framåt på unghästar präntat i sig allra mest. Men helt plötsligt skulle jag trava superlångsamt och jag satt och var rädd för kotledsinflammationer och en häst utan bjudning och allt möjligt hemskt. Men mina farhågor visade sig vara helt onödiga. Det jag fick var nämligen en häst som hittade sin takt och balans samt att vi fick en komfortzon som vi alltid kan gå tillbaka till.

Bara för att man travar långsamt betyder det heller inte att hästen är utan bjudning. För ärligt talat är inte bjuding samma sak som att springa fort framåt. Bjudningen är känslan av ett konstant sug och vilja att gå framåt hos hästen-oavsett man travar långsamt, ryggar eller samlar. Känslan ska alltid vara att man har hästen framför skänkeln. Tänk tandkrämstub-du måste trycka på rätt ställe på tuben för att få ut tandkrämen-trycker du fel åker den bak i tuben och på en häst blir det då likvärdigt med att energin går bakåt och din häst är bakom hjälperna. För att bibehålla en bjudning och att hästen är framför dina hjälper trots att du rider långsamt är övergångar det gyllene recepetet-att alltid kräva snabba reaktioner på framåtdrivande skänkel och inte tjata med skänkeln är lika enkelt att säga som svårt att utföra.

Sen är det så att fart dödar och är en påfrestning för ffa kotlederna. Så även om min häst inte alltid är i perfekt balans och form tröstar jag mig med att om jag travar långsamt och kämpar där, sliter det förhoppningsvis mindre än om vi travar snabbare;).

...och kom ihåg att ha roligt med din häst!

.