I princip varje vecka förundras jag över trådar som dyker upp på Buke om tips på vilket bett som ska passa deras heta/olydiga/skenande/gapande häst. Ingen verkar nånsin reflektera över dressyrarbete. Sällan verkar folk heller reflektera över VAD dressyrarbete är. De verkar många gånger ha bilden av att dressyr är att fräsa omkring i ökad trav. Att det innebär att få hästen lydig, mjuk och trevlig att rida verkar ha glömts bort på vägen. Om man dessutom i sin enfald skulle påtala att de kanske borde rida mer dressyr ist för att betsla upp är kommentaren "jag är hoppryttare" inte helt jätteovanlig. Jättekonstigt.

Ett annat fenomen i samma stil är när folk visar filmer när de hoppar sina hästar. Hästar som springer med näsan i vädret, inte tar en enda förhållning och det gärna ser helt och fullständigt livsfarligt ut är inte heller det ovanligt. Ja jag är nu en gnällig dressyrtant, men är det verkligen så himla livsviktigt att ta sig över ett j-kla hinder att man väljer att bortse från att hästen ska vara lydig? Det är mycket möjligt att det är fel på mig-men jag förstår det inte?

Ja ja, alla gör förstås precis som de själva vill och naturligtvis också på det sätt de anser vara bäst. Och för det mesta lär man sig av misstagen. Jag har ju också varit den där som ridit på pessoabett (till mitt försvar var det på 90-talet och då var pessoat himla trendigt), jag har också haft ett ömt kärleksförhållande med min gramantygel (som jag iofs tycker är bra rätt använd) och mina hästar har förr om åren varit allt annat än välridna på marken.

Men nånstans på vägen har jag dels lärt mig att det är bra mycket roligare att rida en lydig och välriden häst och det där med skarpa bet är verkligen inte min grej. Har upptäckt att jag föredrar att betsla hästarna så att de hellre tar tag i bettet och vill lägga sig lite på det. Lättheten i handen rider man sen dit.