Eurodressage publicerar väldigt mycket bra och aktuella artiklar från tävlingar, visningar, om kända ryttare osv osv. En artikel som jag nyligen fastnade för var om rädsla hos toppryttare (http://www.eurodressage.com/equestrian/2013/02/04/classical-training-letting-go-fear). Dressyrsporten ska ju vara den säkra "tantsporten", men med dagens moderna högenergiska hästar är så inte fallet. Även toppryttare kan bli rädda när hästarna far omkring.

Jag har verkligen aldrig varit en tuff ryttare utan snarare alltid varit ganska mesig. När jag fick min första häst-ett fyrårigt halvblod var jag precis livrädd för henne. Hon var spökig och kastade sig ofta i 180-gradersvändningar och jag åkte i backen. Första året vågade jag knappt rida ut. Och när jag väl red ut var det med pessoabettet i munnen och hållandes hårt i handbromsen.

Men så hade jag en stallkamrat som tyckte att jag var dum mot min häst och tyckte att jag absolut måste rida ut. Så ärligt talat fick jag väga rädslorna mot varandra-att vara rädd för att rida min egna häst eller att vara rädd för att vara "den där tjejen som inte vågar rida sin egna häst". Att vara "den där tjejen" var för mig det värsta. Så en dag tog jag mig i kragen, hängde på både graman och pessoabett (om jag nu minns rätt, detta var en himla massa år sen:D) och gav mig ut till skogen för att galoppera på en äng som låg där i en glänta. Benen darrade och jag hade knappt styrka att ens stå i stigbyglarna. Och så började jag galoppera och hästen var förstås heltokig. Men jag höll i mig och drev på och tänkte att nån gång måste ju hästen bli trött. Det blev hon rätt fort och då galopperade jag lite till när hon var snäll. Jag gjorde så ytterligare några gånger och det gjorde underverk! Jag vågade rida min egen häst och självförtroendet växte.

Jag red fortfarande som en hel kratta så fort det var ett hinder i närheten dock och vågade inte galoppera på av ren och skär rädsla. Tror att det handlade mycket om att så många tittar på en på en hoppträning. Alla bedömmer hur man rider och jag var väl medveten om hur dålig jag var. När jag kunde galoppera i skogen för att komma över den rädslan var det ingen som stod och tittade eller bedömde mig. Jag var ensam med min häst och kunde göra vad som kändes bäst för oss.

Just att konstant bli bedömd tror jag är den största orsaken till rädsla hos ryttare. Då menar jag inte bara ridtekniskt utan också hur man hanterar en lite vild häst, eller hästen behöver inte ens vara vild-helt enkelt hur man hanterar en eventuell rädsla. Istället för att koncentrera sig på sin ridning sitter man och tänker "vad ska nu andra tro om jag longerar innan jag vågar sitta upp", "vad ska andra tro om jag inte vågar galoppera" osv osv. Ärligt talat tror jag att alla ryttare känner igen sig i liknande situationer.

Fortfarande är jag ingen tuff ryttare. Men jag är iaf lite tryggare i min osäkerhet så att säga. Känner jag att jag måste longera innan jag sitter upp gör jag det, behöver jag hålla i mitt handtag gör jag det osv. Det betyder dock inte att jag inte har darriga ben då och då när jag sitter till häst. Jag har dock insett att jag har en egenskap som hjälper mig både i de situationerna och även när jag jobbar (fråga bara knarkaren som blev av med två av sina äckliga dreadlocks när han inte ville betala), när jag blir rädd reagerar jag med att bli förbannad. Blir jag rädd till häst blir jag inte arg på hästen-jag blir arg på mig själv för att jag är mesig. Så jag morrar för mig själv (eller ja, inte alltid så himla diskret) håller mig i handtaget och så rider jag på-för det finns helt enkelt inget alternativ! För det enda alternativet skulle vara att inte rida alls-och det faller på sin egen fullständiga orimlighet.

Förra helgen blev det lite nya bilder på Juno. Han har blivit mycket trevlig som valack, men arbetsmoralen är fortfarande inte på topp och bjudningen sitter inte helt. Det blir dock bättre.

Mitt handtag:

Som dock inte hjälper när han försöker resa sig, sen ångrar sig slår och nockade mig till en lätt hjärnskakning...

Nu kommer Juno få vila några veckor eftersom underlaget är så shitty när allt töar. Efter detta passet har han gjort ytterligare två pass där han faktiskt uppfört sig utmärkt och varit riktigt fin. Jag väntar dock på att poletten om framåtbjudningen ska trilla ner helt. Börjar fundera på om det är sadeln som är problemet då Barbie också blir lite tryckig och inte vill gå fram när hon inte gillar sadeln. Det svåra med Juno är hans alldeles för korta rygg och jag vet ärligt talat inte vad för sadel som skulle kunna passa. Men men, får prova oss fram här framöver.