Förra veckan var jag helt otroligt pepp med hästarna. Barbie påbörjade bytesträning, Juno pigg och fräsch och Bello riktigt trevlig. Men så tyckte jag mig ana en markering på Juno vid ett utsläpp, känns fortfarande bra att rida och i samråd med veterinär ska igångsättningen fortgå. Det är inte alls omöjligt att jag dessutom ser något som inte ens finns eftersom jag är mer än måttligt nojig.

Igår när jag red Bello hann jag bara rida fram i trav (som iofs kändes bra). Men när jag skulle galoppera krampade min mage ihop sig och det var helt omöjligt att sitta i sadeln. Bello kräver verkligen att man är stark i mellanpartiet så min tänkta dressyrpass blev en skrittsväng. Rider honom bara två dagar i veckan så varje pass räknas verkligen och när det blir så här känns det bara bortslösat.

Men det som inte alls känns bra är när jag på Buke (var annars?) vädrade senaste träningen med Barbie då bytena först funkade bra och sen inte alls bra. Hon bytte inte alls bak och for iväg för mig. Och som ett brev på posten kommer kommentaren att ngn van och rutinerad ska lära in byten för annars kan det bli sååå fel och förstöra hästens framtid uppåt i klasserna. Nog så sant. Att jag har kompetent hjälp på  marken av två olika tränare samt har ridit mycket byten innan verkar det inte lyssnas på.

I tråden kom sedan flera råd och tips om byten som att samlingen i galoppen måste sitta för att de ska bli rena och att man som ryttare helst ska träna byten på en läromästare först och främst. Nu vet jag att de flesta av dessa tips och råd sägs i all välmening. Men det är ändå så enkelt att känna att dessa människor tror inte på min förmåga som ryttare och därmed själv börja tvivla på förmågan. Ridsporten är inte lätt att bli bättre i, det krävs väldigt mycket känsla, kroppskontroll och teoretiskt kunnande. Mitt i allt det måste man också kunna tro på sig själv även när det finns skeptiska åsikter och blickar kring ens ridning. Kanske det svåraste av allt.

En egenskap som jag mer och mer inser är av vikt för att bli bättre är att man måste vara lite dum. Man måste vara den där som springer in i väggen med huvudet före gång på gång, fast med lite olika tekniker. En vacker dag hittar man rätt teknik och kommer genom väggen. Iofs bara för att hitta en ny och större vägg att springa in i.