Nu är ponnyfolket arga igen. När stilhoppningsbråket verkar ha lugnat sig (för stunden månne) släppte SvRf bomben om höjd ponnyålder. Det är tydligen alldeles jättehemsk. HUR kan SvRf vara så dumma att det inte anpassas efter internationella regler-för det vet ju "alla" att internationella regler är bra regler. Än igen blir jag matt. Inte bara för att de som vill ha 16 år som gräns nu faktiskt fått som de vill med att det blir två ålderskategorier, utan mest för att de vanligaste ponnyryttarna tydligen inte räknas.

Med det menar jag att den allra vanligaste ponnyryttaren borde vara den lilla hobbyryttaren. Den som fått en ponny som det tävlas lite hoppning med, lite dressyr med och som har en ryttare som inte satsar på att jaga mästerskapsmedaljer. Den ryttaren som bara har en ponny att ha roligt med. Den ryttaren som inte kommer att sälja sin ponny för att satsa vidare på stor häst utan hellre behåller sin ponny. Varför räknas dessa ryttare alltid bort i dessa diskussioner?

I en kommentar på en annan blogg läste jag att detta inte "gynnar sporten". Jag undrar hur detta inte skulle gynna sporten? Bredden är den största delen av sporten, den som hjälper till att finansiera att den lilla spetsen som jagar medaljer har tävlingar att åka på. För hade inte hobbyryttaren tävlat hade det inte funnits några tävlingar heller.

Jag välkomnar reglen! Nu ska bara ungponnychampionaten anpassas också. Att endast ryttare upp till 18 år ska få vara med tycker jag är fel. En ung häst ska få bästa möjligheterna att visa sin kvalité. Just i det sammanhanget kan en vuxen göra ett bättre arbete.

Veckan började i moll med lite dåliga pass i ryggen. Onsdagsmorgon gjorde mig inte direkt lyckligare när Juno hade hakat till sig riktigt ordentligt höger bak. På röntgen har jag fått reda på att hans patella ser "sladdrig" ut och veterinären var förvånad över att han inte hakade. Har verkligen aldrig sett honom haka alls, men däremot så tappar han rätt ofta just höger bak i nerförsbackar. Denna morgonen var det ordentligt och jag såg på honom att han var smärtpåverkad.

Eftersom hovslagaren skulle komma där på morgonen var jag så hemsk att jag släpade med honom ut som handhäst att skritta 45 minuter. Ville att han skulle mjukat till och stabiliserat sig så han fixade att bli skodd. Han skrittade på bra och var iaf inte påverkad varken på turen eller när han blev skodd. Nu fick han även på sig sulor runt om för att se om det kan göra skillnad eftersom han känts lite hovöm stundvis på stenigt underlag.

Om det var sulorna eller om det bara är att han är fräsch eller om det är sadeln eller om det är en kombination av allt vet jag inte, men i torsdags red jag en kortis på stora banan och herregud vad fin han är! Formen behöver förstås mycket jobb, ingen styrka eller ork. Men bjudningen!! Wow vilken skillnad det är! Övergångarna är mycket mer lättridnia och han galopperar som aldrig förr! Äntligen är han ponnyn jag drömt att han skulle vara! Även i skogen igår var han ljuvlig.

Idag får båda en välförtjänt lång dag ute i gräshagen. Nu är det äntligen så nerbetat att jag med gått samvete känner att de kan gå där många timmar utan att sprängas inifrån...

Barb har fått slippa dressyrtrimmet denna veckan pga min svacka med bytena. Hon fick galoppera fort i skogen i torsdags och igår hoppade vi minsann. Nästa helg är det hoppkurs för Pia Eriksson så det känns lämpligt att ha ett par språng i kroppen för oss båda. Det kändes rätt bra faktiskt och vi hoppade en liten bana på 80 cm.