Då är ljuset här och träning och tävling har kommit igång. Åtminstone för Barbie eftersom Juno är halt. Varför är lite av ett mysterium, men utredning på klinik fortsätter efter nästa helg. Metacamen han får sista dagen imorgon måste först gå ur kroppen. Som det ser ut sitter hältan högt höger bak, men kan egentligen vara lite varsomhelst känns det som. Väldigt tråkigt då han varit fin över vintern.

Med Barbie går det iaf bättre. Under februari körde jag en-två dagar i veckan till ridhus och började återigen träna för Ina. Vinterns vila har gjort ponnyn gott och hon har känts härligt fräsch superpigg. Min plan att rida första tävlingen i Timrå i slutet av mars höll och att starta L:B2 var bokstavligen ett vinnande koncept. 67,0% vinst med högsta poängen hittills för oss i klassen känner jag mig väldigt nöjd.Hon var som väntat väldigt spänd men vi lyckades ändå ha 0,5p högre på lösgjordheten till vår fördel eftersom tvåan hade exakt samma %.

Film från Timrå:

https://www.youtube.com/watch?v=H0ADnPEWLeY

Igår var det dags för andra starten. Hade (i berått mod) anmält till en L:A1 i Delsbo. Är egentligen alldeles för lång väg att köra (nästan 9 mil), men jag tyckte att klassen passade så bra. Starttiden blev sen, 19:24. Jag gillar inte sen starttid. Får alldeles för lång tid på mig att tänka och hinna med saker som egentligen är snabbt gjorda. Så halvvägs dit på den riktigt skitdåliga, gropiga och hemska vägen inser jag att jag glömt kavajen. Såklart.

Väl framme fick jag låna (en jättesnygg) kavaj av en tjej i sekreteriatet. Trodde att jag hade gott om tid så stannade på läktaren och kollade på ett ekipage. Jag hade inte gott om tid. Så när jag insett det och väl fått ut ponny ur släpet, klätt på henne och mig själv var det 20 minuter till min start. När jag kom in på framridningen insåg jag att det inte spelade någon roll ändå. Ridbanan var så himla djup och det passar verkligen inte Barbie. tror att det beror på att hennes bakknän är lite svaga och dom vill jag vara rädd om! Red fram i ca tio minuter och är så glad över hennes fantastiska ridbarhet och att hon är ganska väl lösgjord. Red ingen skänkelvikning och mina försök till förvänd galopp gick åt

skogen.

Kan inte påstå att jag hade särskilt bra känsla när jag red in i ridhuset. Tack och lov var underlaget där inne mycket bra och jag fick några minuter att rida runt innan start. Ponny var väldigt spänd och jag var också lite mentalt stressad. Programmet kändes okej och jag fick 7,5 resp 7 på skänkelvikningarna. Slarvade bort en del poäng i den förvända och red dålig väg. Men det kändes som ett smartare val än att riskera omslag.

Vi fick trots detta 64,605% och en röd rosett med oss hem. Var även högsta poäng vi haft i denna klass så känns som att säsongen börjat otroligt bra.

Film från Delsbo:

https://www.youtube.com/watch?v=Td_mtklh53M

Nästa helg är det tävling på Kungsnäs. Där ska Barbie gå L:A3 på lördagen och L:A4 på söndagen. Så nu är det slut på rosetter ett tag. En ny bekantskap här i bloggen ska även debutera på dressyrbanan på Kungsnäs. Ska rida min stallägares prickiga ponny Bellotrix där. Han ska gå L:B2 båda dagar vilket ska bli mycket intressant. Han har aldrig startat nån dressyr så det kan gå lite hursom. Sköter han sig kan det gå kalas-gör han det inte kan det bli pannkaka. Man vet aldrig riktigt hur dom ska reagera första gången.

Bello:

Ja det är väl jag det. Hela mitt liv har mer eller mindre kantats av diverse konflikter. Stora som små. Hur jag själv än gör (tycker jag) hamnar jag där jämt med foten i ett getingbo. Så här när jag blir äldre inser jag förstås själv att jag är en himla obekväm och rätt jobbig person. Jag tycker alldeles för mycket och är inte rädd för att förmedla mina åsikter. Det finns jättemånga som tycker lika mycket som jag gör, sklillnaden är att jag inte har vett att hålla tyst. Det är mången gång i mitt liv som jag önskat att jag var stöpt i en mildare och timidare form med bomullskanter. Vad skönt det hade varit att vara den där personen som istället för att stå mitt i en shitstorm vara den som lugnt singlade ner på backen och landade mjukt på sin bomullskant.

Å andra sidan sker absolut ingen utveckling kring någonting om det alltid råder komplett konscensus och folk inte säger sin åsikt. Så vi obekväma typer som inte kan vara tysta behövs även om vi känns som en riktig pain in the butt. Det är min tröst också. För hur säker jag än kan vara på mig själv är det ändå aldrig någonsin roligt att vara den som pekas ut som "den jobbiga typen". Självklart vill jag lika mycket som alla vara underbar och älskad av alla. Tyvärr passar inte min personlighet för det livet tydligen. 

En annan typ som också är bra obekväm just nu (för oss ridhuslösa) är vädret. Visst jag borde vara nöjd med att det är milt och tom lyst en efterlängtad sol framme idag. Men tö i februari i Norrland innebär endast en ännu längre period med is och oridbart underlag. Lång, tung och besvärad suck på det. Hästarna hålls igång hjälpligt med att skrittas och det går hyfsat att jogga lite i skogen på en travslinga.

Första tävlingen för Barbie blir troligen i slutet av mars. Eftersom det blir i Timrå där hon var så otroligt spänd sist och att vi knappast kommer vara i superform mjukstartar jag med att rida en L:B2. Vansinnigt tråkigt program, men en alldeles lagom säsongsstart. Ett par veckor därefter är det helgmeeting och får se om det kanske redan då blir en msvc-start. Helt beroende på hur vi har lyckats komma igång och tränat.

Som jag längtar efter att få dra på oss tävlingsoutfiten och kunna rida ordentligt igen!

Häromdagen la Hippson ut en helt fantastik satirfilm om vad som händer på ridsportförbundet angående det senaste stilhoppningsbråket http://www.hippson.se/hippson-tv/exklusivt-material-samtidigt-hos-forbundet.htm . Stilhoppningsbråket går ut på att ett gäng föräldrar (troligen rika sådana) är ytterst upprörda över att stilhoppning blivit infört på SM. För herreminje nu måste barnen kunna rida snyggt istället för att bara rida fort. Oh denna orättvisa värld. Why oh why ska det inte bara räcka med att köpa en dyyyyr fin (och jättesnabb) ponny, sätta på barnet en säkerhetsväst och ge förmanande ord om vilket hinder det ska styras på för att vinna medaljar. Vart är världen på väg om inte kapitalismen ska få styra?

Man (jag) kan ju tycka att det är en kalasbra idé att barnen ska uppmanas till att rida ordentligt och med kontroll istället för bara snabbt. Alla som nånsin sett en ponnyhoppning torde tycka att det är en himla bra idé. Det jag känner som glöms bort är att hoppning är en hyfsat farlig sport (säger dressyrtanten) och säkerheten borde gå först. I synnerhet när det handlar om barns tävlande. För min del kan ungarna endast och enbart tävla i stilhoppning oavsett tävlingsnivå. Gudarna ska veta att mitt hjärta inte hade behövt vara i halsgropen när jag kollar på en ponnyhoppning. Tror att detta kanske hade kunnat ge även säkrare framhoppningar.

Nu var det dock inte bara stilhoppningens vara eller icke vara som upprörde folks känslor. Hippsons film väckte minsann anstöt den också. För tydligen är detta en ämne som inte tål att skämtas om. Öh, va? Det handlar om ett jättetramsigt i-landsproblem om huruvida barn ska hoppa snyggt eller snabbt. Nä se detta är minsann osmakligt att skämta om och det dras paralleller till att skämta om våldtäkt. Say what? HUR kan någon jämföra detta med våldtäktsskämt? I vilken värld lever ni? Perspektiven är bortblåsta och plötsligt förstår jag varför det ens kan bli i "stilhoppningsbråk", det kallas "att leva i en liten bubbla"

Vill man bli upprörd över något viktigt så bli upprörd över OS i Sotji. Det borde bojkottas av så många anledningar. Ryssarnas brist på mänskliga rättigheter och deras förbud mot "homosexuell propaganda" är bara två exempel. Stilhoppning is a nonissue.

För övrigt är ponnierna klippta, de blev mycket pigga och jobbar på rätt fint.

Ja, det gör ont i min nacke. det beror inte enbart på att jag sitter på ett och samma sätt när jag jobbar utan troligen även på en hel bunt sverigedemokrater och antifeminister som härjar runt på fejan. Jag kan uppenbarligen inte heller sluta ge mig in i diskussion med dessa människor. Och egentligen, varför skulle jag? Om ingen nånsin säger något och dom här desillusionerade typerna bara får fortsätta sprida sin främlingsfientliga och misogyna propaganda oemotsagda hur ska dom då stoppas? För ärligt talat så tjänar ingen på ett inskränkt samhälle där ditt kön, sexuella läggning eller etniska tillhörighet är grundande för hur du behandlas. Så hur dumt det än verkar kommer jag att fortsätta ge mig in i dödfödda diskussioner med människor som verkligen inte är mottagliga för förändring. Någon kanske läser och får sig en tankeställare.

Framförallt är det argumenten mot feminsim som gör värken i nacken än mer påtaglig. Flera män har den senaste tiden berättat för mig (för jag vet naturligtvis inte själv vad jag tycker eftersom jag är kvinna) att jag hatar män. För tydligen gör alla feminister det. Öh, nä. Men det verkar ligga i de manliga antifeminsisternas natur att berätta för oss (stackars kvinnor) vad vi faktiskt tycker. Det berättar också framförallt hur feeeeel vi har när vi säger att samhället inte är på lika villkor för kvinnor och män. Meningen börjar gärna också med ett "lilla gumman". Jodåsåatt, det är verkligen helt på lika villkor hur vi blir bemötta.

Det som dock är rätt sorgligt med just feministdiskussionerna är att det är så få tjejer som vågar ge sig in i det. Iofs så kan jag förstå dom till viss del eftersom man tydligen får finna sig i att bli kallad både det ena och det andra. Mao så speglar diskussionerna samhället i stort. Dessa män kontrollerar genom maktutövande och förtryck. Alla män är självklart inte så här, men de män som också förstår vikten av jämställdhet och kan se vad det är som gör samhället ojämställt lyser även de med sin frånvaro i diskussionerna.

Min enkla uppmaning till er som läser är att snälla låt inte folk komma undan med kvinnonedsättande kommentarer, stå upp för era medsystrar och stå för den du är!

Det är liksom inte så att jag inte vill blogga som det inte blir gjort. Det är bara svårt när det inte finns nåt att skriva om. Hur kul är det att bara läsa andras ordbajs egentligen? Inte för att det vanligen är särskilt djuplodande här ändå. Men nån är kanske nyfiken på hur det går med mina små ponnier? December stavades is. Sen var det lite mer is och så lite till. Jag hade tre sorters underlag att välja mellan att rida på; is på asfalt, is på grusväg och is på gammal frusen snö. December var en shitty hästmånad.

December var på andra plan en väldigt bra månad. Jag blev kär. Är fortfarande själv så förvånad (och tramsigt lycklig) att jag lämnar det därhän här i bloggen.

Pga av all (j-la) is i december blev det alltså bara skrittat. Detta innebar mao att båda ponnierna inte arbetat på två månader. När snön nu äntligen kom i januari vet jag inte vem som blev lyckligast-dom eller jag? Båda är jättepigga och Juno har sannerligen vaknat till liv. Eftersom min självbevarelsedrift är sannerligt välbefintlig får numera en vän galoppera honom i skogen åt mig. Jag har suttit på honom en gång här under igångsättningen och tänker nog vänta lite med att göra om det.

Inte för att han är värre än innan utan för att jag återupptagit en gammal hobby med tömkörning. Juno funkar så himla bra från marken nu. Förr har jag fått jaga fram honom, men nu går han alldeles utmärkt för egen maskin. Har upptäckt att han föredrar engelsk nosgrimma och med den riktigt går och suger i bettet med stilla mun. Har tömmen helt enkelt satt genom gjordens översta ringar till bettet vilket helt osannolikt är den tömsättning som gör att han länger ut halsen. Tydligen har min vilja att göra allt rätt med remontnosgrimma och pedagogisk ledande tömsättning bara varit fel. Jahapp, man lär så länge man lever.

Barbie ser ut som ett ovårdat ponnylurv och har tappat massa muskler. Känns som om det kommer ta ett bra tag innan vi är tillbaka i msv form. Min plan med en bra vinter med massa ridhusträning smög sig kraftigt. Men men, vad är väl en bal på slottet? Vi får sikta på msvb till 2015 ist och bli bfinnjävliga i msvc under årets säsong.

Ett år äldre och måhända lite klokare. Något jag dock inte blir klokare kring är omvärlden. Det är så mycket konflikter hela tiden som för det mesta grundar sig i missunsamhet. Sverigedemokraternas politik är om något ett typexempel på detta. Vi har det bra, även om det naturligtvis finns problem även inom vårt politiska system, men ve att vi hjälper dom som inte har det bra. Nä låt barnen som råkar födas i krigshärjade länder svälta och dö för att deras föräldrar trodde på fel Gud. Låt dom lida för att vi ska bevara Sverige svenskt. Om missunsamhet och ovilja att hjälpa dom som förföljs för att de är kvinnor/gay/oliktänkande är att vara svensk vill jag inte vara det längre.

Sverigedemokraterna vill inte ha hit muslimer och andra som "inte tar seden dit dom kommer". Att vi i Sverige skulle acceptera deras sätt att vilja leva är tydligen otänkbart-för det hade inte vi fått göra om vi hade kommit till deras land. Nähä-men är det inte lite det som är poängen? Eftersom vi i Sverige låter folk vara den dom är och förespråkar jämställdhet oavsett ras/tro/kön/sexuell preferens är väl det som skiljer oss från länderna folk flyr från? Om allt hade varit happy go lucky i deras hemländer hade de inte offrat liv och deras hem för att få komma hit? Om vi i Sverige inte skulle acceptera folk för vilka de är-vad är det då som skiljer oss från länder där folket blir förtryckta?

Dagen till ära ringde min pappa idag. Jag har ingen kontakt med honom sen jag var mycket liten och på de senaste 25 åren har vi pratat en handfull gånger. Men idag ringde han alltså. För att önska God Jul. Han kom inte ihåg att detta var min födelsedag. Varför skulle han egentligen, det har han ju ändå inte lyckats på två decennier innan.

Ironin var att han berättade att han inte längre ville bo i Sverige (vilket han inte gjort på flera år) eftersom han uttryckligen är rasist och Sverige har alldeles för generösa invandrarlagar. Att han själv är invandrare i ett annat land hade tydligen helt gått honom förbi.

Så ja, grattis till mig.

Äntligen är hästarnas vila över! Har börjat skritta Barbie och hon ska få börja trava så fort snön sätter sig lite bättre på backen. Juno har fått haka på lite som handhäst och har blivit longerad lite lätt i snön de senaste dagarna. Han är himla pigg och mycket lyhörd. Hoppas att detta kommer att hålla i sig!

Har funderat väldigt mycket på hur jag ska göra för att få Juno att fungera bättre. Efterhand så förstår jag honom mer och mer och han har en ganska speciell personlighet. Läste ett reportage i Ridsport där en uppfödare beskrev en del unghästar som introverta. Tror faktiskt att det är en ganska passande beskrivning av Juno. När det blir för mycket intryck för honom stänger han av och blir extremt svårpåverkad-och när jag ändå tjatar och kräver att han ska lyssna så blir det bråk. Vet väl inte riktigt hur jag ska göra för att få honom att fokusera på mig istället för annat, men jag får prova mig fram.

Planen för 2014 för Juno är iaf att det inte kommer att bli några tävlingar. Eller jo, klubbtävlingar kommer han att få gå med på. För där kan jag rida lite som jag vill och förhoppningsvis kan jag tom våga mig på en klubbis i hoppning. Prio är dock att få honom bättre riden på marken och hitta en bra kommunikation mellan oss,

För Barbie i planen 2014 att rida på bra % i MsvC och förhoppningsvis få till bytena så vi kan starta MsvB. Så det är bara träning och träning och mera styrka som ska till. Längtar mig blå tills ridhuset är klart så att det verkligen går att rida på riktigt igen!

Blev lite bilder på lurvdjuren för nån vecka sen:)

Om ett par veckor ska jag till Globen för första gången! Är en alldeles fantastisk vän som bjudit mig på två dagars dressyr i världsklass. Ska bli riktigt roligt! Det är dessutom sista året dom kör tävlingarna i just Globen så därför blir det lite extra skoj att få ha upplevt det. Tillsammans med tävingsklasserna hör det ju alltid en mässa. det görs av med massor av pengar där och det är samma som Falsterbo. Det ska shoppas til varje pris! Inför denna mässan har jag förstås funderat på vad jag själv vill shoppa. Hör och häpna-jag kommer inte på nåt! Liksom vad hände? Blev jag vuxen?

Jag behöver ingenting. Möjligen ett nytt tävlingsschabrak, men det är knappast något jag behöver. Hade iofs velat ha ett sånt här från Eskadron Platinum:

Men ärligt talat är jag alldeles för snå för att köpa ett schabrak för 800:-.. Om Krafft finns på plats tänkte jag dock köpa ett par av deras schabrak till. Billiga och bra!

Nackdelen med att inte sukta efter nånting är att man tappar lite drömmar. Förr har halva nöjet att tänka på vad man vill ha och frömma om dom prylarna. Det enda jag drömmer om nu är att bli en bättre ryttare. Nu när hästara vilar är det dock himla svårt. Hästarna har stått i två veckor nu och först var det skönt, men nu börjar tillvaron kännas lite som hur mat smakar när man är förkyld. Alltså inget alls. Tillvaron tappar mening och jag börjar längta mer och mer efter att börja rida igen.

...och eftersom jag inte rider finns det inte massor att skriva om.