Det är hemskt skönt att ha två hästar. När den ena inte fungerar gör förhoppningsvis den andra det. Och som lilla Barbieponnyn fungerar nu! Oförskämt fräsch och det är roligt att rida varje dag. Nu är vi verkligen trygga i allt vi gör, det ska bara förbättras och stärkas. En sorts ridning som jag knappt aldrig har lyckats komma till med andra hästar eftersom skador och elände alltid satt stopp.

Idag travade vi lite över bommar och jobbade rakhet i galoppen. Längtar verkligen tills vi har speglar i ridhuset kan jag säga. Nu red jag kvartslinjer och kunde se i det nyharvade om hon var på ett spår eller inte. Gjorde lite enkla byten utmed väggen, dom är vi väldigt rostiga på och sen lite uppridningar i galopp på medellinjen. Fick lite feeling och fortsatte efter en uppridning och red genom hela LA3. Kändes oförskämt enkelt även om kvalitén på en del måste förbättras.

Har anmält till årets första tävling idag! Det blir just LA3 i Timrå 14/3. Första tävlingen för säsongen längtar jag alltid mest efter! Ska bli så kul att komma ut igen. Blev ju ett snöpligt avslut på säsongen förra året när hon var ofräsch.

Förra årets tävlingssäsong började bra!  

Juno alltså. Jag blir fan inte klok på ponnyn. Red ett superlätt pass i ridhuset idag. Målet var att rida runt på halvlång tygel typ och hitta bjudning. Ribban not så hög alltså. Traven helt okej, lite tryckig men okej liksom. Normal Junonivå. Men galoppen. Nehepp, funkade inte så himla bra idag. När jag gick på honom att han måste framåt slog han mot pisken-detta är nytt. Känns dessutom illavarslande.

Han får en vecka i vanligt arbete. Att jag inte ringer kliniken pronto har tre anledningar;

*Han var vansinnigt kissnödig idag. Såg det när jag satt av efter passet, men han är väl för fin för att kissa i ridhuset. Väl i stallet kissade han lääääänge. Då tar jag ändå alltid in i boxen en stund innan jag ska rida just för att han ska få en chans att kissa. Han har dock inte fattat den rutinen lika bra som Barbie.

*Kanske beror det på vilan och att patellan inte samarbetar. Att han även börjat växa och skjutit iväg i bakdelen kan påverka den där patellan, det var i en växtperiod han var som sämst i somras. Tveksamt möjligen, men fan vet.

*Om han ska redas ut på vanliga kliniken måste han egentligen ha en riktig hälta att gå på. Så får se om jag rider fram nåt på en vecka. Ja ja, jag vet att det låter hjärtlöst, men det blir väldigt mycket lättare i felsökningen om det finns en indikation på var det ska letas.

Ytterligare en anledning är också att jag har känslan av att det sitter högt upp. Jag har ridit ett par hästar som dömts ut för stora pålagringar i SI-leden och dom har haft samma tryckighet och hållt på att slå i galoppen och helst inte velat galoppera alls. Tror inte det är så illa med Juno, men det är lite samma känsla.

Extremt frustrerande är det hursomhelst. ALLA förutsättningar finns för att han ska fungera nu, men ändå vill det sig inte. Buhu.

Fick sällskap av Ellinor att rida ut i snöfallet under dagen. Barbie var härligt pigg och ville helst mest galoppera. Juno såg faktiskt också fin ut och både travade och galopperade på med fint driv. Blev ingen ansträngande runda, lite jogging och kortare galoppsträckor i 45 minuter. Alldeles lagom efter vilan både för mig och hästarna.

Fick äntligen en bild på min underbara jacka som jag fick i julklapp av min förträffliga sambo. Den är ordentligt lång och har blixtlås så att man lägger den över hästen när man rider. Värmer benen helt perfekt och jag tycker att den både är mycket snyggare och mer praktisk än alla vinterjackor jag nånsin haft! En riktig favorit alltså. På bilden har jag även lite andra favoriter; Golden Stripefilten, Ashfordtränset och mina fyndskydd från HästNet. Ett par Woof Wear som var i nyskick (nypris ca 430:-) som kostade 50:-!

Hade också tvättat upp lite schabrak och fick upp dom på hyllan i sadelkammaren. Den hyllan börjar bli full... Räknade ut att jag har 18 schabrak totalt. Vet inte riktigt om det är helt nödvändigt faktiskt. Under tiden med Barbie har jag varit jättenogrann med att inte samla på mig för himla mycket grejer. Det är rätt skönt att inte ha för mycket. Senaste året har jag dock uppenbarligen släppt alldeles för mycket på detta. Köpstopp och sälja av lite alltmöjligt är recept för bättring.

Känslan av att känna sig frisk igen efter att ha varit sjuk, kan vara bland de bästa känslorna en kan ha! Lite extra bra blev det dessutom av att jag har ridit också. En halvtimme med Barbie i ridhuset med snön yrandes utanför knuten var alldeles underbart! Hon kändes fin, men förstås inte så himla lösgjord. Men mycket positiv och jag tror hon också tyckte det var himla kul att komma igång.

På slutet red jag ett par öppnor och vet ni, jag tror att jag kommit på hur man gör nu! Nu känns inte ordet "skolor" som något som ger mig mardrömmar och ångest iaf. Nu har jag hittat en bättre känsla och än igen tackar jag min nya sadel som tillåter mig att använda kroppen på ett annat sätt. Yey Amerigo!

Tyvärr orkade jag bara rida en häst så Juno fick gå på linan med en gummisnodd. Min känsla för Juno och hans framtid känns lite som en bergochdalbana. För såhär är det. Jag ser på lina att han inte är helt ren bak, han vill heller inte riktigt trycka ifrån bak och ta för sig. Det blir bättre efter en stunds uppvärmning och orenheten syns ffa i ena varvet. Denna orenhet hade hade även i somras vid det sista klinikbesöket och den förklarades med att det är det benet där patellan ser som sämst ut på röntgen. Tydligen är där ett väldigt stort mellanrum har jag fått det förklarat som gör det svårare för honom att använda bakbenen korrekt. Det blir som ingen skjutkraft för honom och han undviker förstås att ta i eftersom det tar emot och gör troligen ont dessutom.

Även om jag vet detta och har diskuterat både med två olika veterinärer på kliniken samt min vän som är veterinär (som dessutom också har en lika gammal häst som Juno med än värre patellaproblem), så nöter det alltid lite i bakhuvudet att han inte är helt okej. Men vad ska jag göra då? Nu går jag på veterinärernas linje och rider på med fokus att stärka honom. Mycket travbommar och offroadridning där han måste lyfta på benen. Och han ÄR ju bättre både ridmässigt och styrkemässigt. Men det där gnaget i nacken vill ändå inte riktigt släppa.

Han har ju inte nån direkt egen bjudning och jag undrar hur mycket han ställer upp på egentligen som kanske gör direkt ont på honom? Kanske är det så att han måste övertygas om att det inte kommer göra ont med mer styrka. För framsteg gör han. Idag på linan visade han hur mycket starkare galoppen blivit. Jättefin balanserad arbetsgalopp i fint tempo utan att forcera framåt.

Jag tror och hoppas att min förhoppning att Juno egentligen är en Ferrari som bara inte förstått att han är det kommer att besannas. Han mognar långsamt och kroppen hänger inte helt med heller. Om två-tre år kanske han äntligen har blommat ut i den tävlingstiger som jag faktsikt är helt övertygad om att han har inom sig.

Tävlingstiger?

De senaste dagarna har jag i princip bara legat nerbäddad i soffan och snytit mig i handdukar. Blärk vilken envis shitty förkylning jag åkt på! Hästarna har vilat en vecka men igår tog vi ner dom till ridhuset för att dom skulle få rasta av sig lite. Men alltså att vila en vecka är inget som direkt gör mina ponnisar särskilt explosiva. Dom brallade två varv sen gick dom mest och pös runt. Skont för dom att lufta pälsen utan täcken åtminstone.

(För er som oroar er för underlag och lösa hästar så vill jag nämna att jag krattade ordentligt de spår som blev av brallarna och även efter Junos rullning.)

Ikväll hoppas jag att min energi tillåter att båda blir longerade och att vi kan ut och rida en tur imorgon. Längtar efter att inviga Junos nya fina Passierträns! Har väntat sen innan Lucia på det och som tack för det fick jag jättefina lädertyglar till istället för vävribbtyglar. Beställde från Xtreme Horse Makeover och kundbemötaande har verkligen varit kanon.

Ja nu har den förkylningen brytit ut ordentligt. Blärk vad jag hatar att vara sjuk och ffa känna att jag inte orkar göra det jag vill. Som tex att rida. Men på torsdag eller fredag hoppas jag vara pigg nog att ta tag i hästarnas motion igen. Nu är det mest snor i huvet så jag kan inte ens komma på något vettigt att skriva. Så tjingeling bloggen!

...eller jo, jag kan tipsa om ett par bloggar som jag följer:

skimmel.se  Om Ellinor och stora Ella, som just nu är inne i en period som nog många kan känna igen sig i. Rädd ryttare och uster unghäst, hur tar hon sig ur det och arbetar med rädslan och frågan är om det kanske är lika bra att sälja?

minfux.blogg.se Om Josefine och hennes ridtravare som hon gör ett otroligt fint jobb med och de avancerar uppåt på dressyrbanan.

rebeckashemligheter.blogg.se Om Rebecka och hennes två fina hästar. Väldigt välskrivet och lite mer personligt än många andra hästbloggar.

bildstrom.blogspot.se Om Katarina och hennes arab Galishimo. Denna bloggen är dock mycket mer än bara en hästblogg, den är personlig, den är smart, svart och full av igenkänning för oss som lämnat 20-åren bakom oss.

Det finns mycket med att vara hästägare som är svårt. Allt från foder, ridning, utrustning, friskvård mm tar de flesta hästägare hjälp utifrån av "experter" inom området. Foderrådgivare för att hitta bästa dieten, sadelutprovare för att hitta den perfekta sadeln, tränare för att lära sig rida bättre och massörer/equiterapeuter/veterinärer för att våra hästar ska hålla sunda, friska och fräscha. Med andra ord lämnar vi bort mycket av ansvaret och förväntar oss hjälp av mer kunniga människor inom deras område för att hästen ska ha de bästa förutsättningarna att må bra.

Men ibland blir det fel. För hur kan hästägaren säga emot en "expert" när denne är anlitad just pga sin expertis? På Bukefalos är det ofta trådar där hästägare känner sig vilsna efter att ha anlitat någon form av "expert" inom olika områden. Ganska ofta kan jag känna i dom trådarna att hästägarna kanske borde läsa på lite själva och inte bara blint gå på allt folk säger till dom. Men i helgen dök en tråd upp som fick mig att reagera ganska ordentligt. En tjej har varit på träning för en av landets A-tränare och kom hem med dålig känsla i magen och startade en tråd. Så här löd trådstarten:

Första instinkten med denna sortens trådar är att det kanske handlar om ett troll. Någon som enbart är ute efter att skriva skit om en tränare eller skapa uppmärksamhet. Jag är dock inte den enda som har denna misstänksamhet och andra letade snabbt upp både tränaren och att den aktuella träningen faktiskt ägt rum. Snart kom även ytterligare ett inlägg från en annan deltagare på träningen:

Det är mycket som är beklämmande här känner jag. Dels stenen under nosgrimman. Det är så fel på så många plan och att det kommer från en av Sveriges mest ansedda tränare är rent av en skam. När samma tränare sen sågar en annan deltagare fullständigt och överdriver användandet av pisken blir det än mer illa. Jag tycker att tränare har ett stort pedagogiskt ansvar gentemot sina elever. Självklart måste tränaren kunna säga att "här har vi lite att jobba på", men att såga någon och berätta hur dåliga dom är vinner ingen på. Sen kan även en häst behöva korrigeras framåt med pisk, men då måste tränaren kunna förklara hur hen tänker och varför hen gör som hen gör.

Samtidigt är det också så lätt att läsa trådstarten på Buke och tänka "jag hade minsann sagt ifrån att så här får det inte gå till". Frågan är hur många som hade klarat av att faktiskt göra det? Att över huvud taget våga säga ifrån och stå på sig gentemot en auktoritär person som har ett stort övertag kunskapsmässigt är det få som klarar. "Experten" är anlitad för att denna vet bäst och vem är då lilla amatören som står där med sin häst att säga ifrån?

Överlag är hästvärlden en starkt hierarkisk värld där de som står längst ner inte har mycket (alls) något att säga till om. Amatörer "får inte" kritisera proffsen. Rider proffsen sina treåringar på graman ska det vara så för som vet minsann bäst, sadlar proffsen på manken ska det vara så för de har de allra proffsigaste sadelutprovarna, ger proffsen sina hästar tre kilo hö om dagen och inte låter dom vara i hage ska det vara så för dom vet bäst osv osv. Finns massor av exempel där amatörernas åsikter helt enkelt inte är önskvärda eftersom de står för långt ner i hierarkin för att räknas. 

Mitt tips till alla hästägare är att läsa på så mycket du bara kan. Skaffa dig en bred kunskapsbas för att kritiskt kunna granska de "experter" som anlitas. Genom att själv ha en bred kunskap skapar du en grundtrygghet hos dig själv som hästägare i vad du gör. När du är på kliniken så var den där jobbiga och ställ massor av frågor, samma sak om massör/et är ute, granska din sadelutprovare och be dom visa vad de menar. Anteckna, ta foton och filma för att kunna ta fram vid senare tillfällen. Se ditt hästägande som en skola där du hela tiden lär dig en massa nytt. Och ffa, känns något inte bra i magen så gå inte med på det!

Känner att jag måste ägna ett inlägg åt ridhuset som är nytt för vintersäsongen här i vår by. Det är tamejtusan helt superfantastic att ha ett ridhus! Vilken helt enorm skillnad det gör i kvalitén med arbetet på hästarna så här under vintern. Ingen av mina ponnier hade varit hälften så fina utan det.

Det är klart att jag insåg att det skulle bli bättre och vara enklare med ett ett ridhus, men jag hade verkligen vant mig vid att anpassa ridningen efter vad väder och underlag har tillåtit under vintrarna här. Det funkar för det mesta ganska bra att hålla igång hjälpöigt om det bara är snö att rida på. Med kvalitén i arbetet är nog inte så hög.

Så Halleluja MRF för vårt ridhus!! Som tack kommer jag förhoppningsvis kunna gör bra tävlingsresultat för föreningen under året.

Stort och ljust är det!