Helgen efter Härnösand var det dags för hemmatävlingarna med samma program igen; L:A3. Usch och fy vad jag gruvade inför det. Även om jag tror på vad jag gör, har tillit till min tränare och vet att min ponny är fantastisk så ÄR det jobbigt med prestationskraven när hemmafolket sitter och tittar. För folk dömmer, så enkelt är det. Ärligt talat har jag dessutom inte heller helt sällan känslan av att diverse personer vill att det ska gå dåligt för en.

Jag startade först av alla för att min orginalanmälan blivit återtagen i TDB eftersom mitt begåvade jag glömde att trycka på "betala" när jag löste licensen. Jättesmart. Så att rida fram samtidigt som det var prisutdelning inne på banan och att pristagarna i lagklassen samtliga satt och hängde till häst över halva framridningen blev ju inte så himla bra. Sen bör tilläggas att jag var disträ och red dåligt och fick därmed en oplanerad framridning som verkligen verkligen inte var optimal.

Inne på banan var Barbie spänd och vi hade tre rätt ordentliga missar. Först så stannade hon för att bajsa(!) inför första skänkelvikningen. Bedömningspunkten är från K till X och hon stannade vid K. Jag gjorde en volt och red om men fick en 2a (med koeff, plus en felridning för besväret) med motivationen att omridningen inte betygsätts. Sen ville hon inte fatta höger galopp ur skritten vilket belönades med en 1a. Helt mitt fel som inte hade henne tillräckligt på hjälperna. Och så avslutade vi med en brall och byte i mellangaloppen längs långsidan-hon var lite pigg;). Däremellan allt detta var hon rätt fin och vi hade tom en 7.5 på en av travvolterna:). Slutade på 58% och en jumboplats...

Helgen efter var det dags för en tvåstegsraket och tävling på Färstas regionala/nationella meeting i dagarna två. Fredagen började vi med L:B3 vilket är ett av mina favoritprogram att rida. Travprogrammet är långt och man har många möjligheter att jobba sin häst genom hela programmet. Och hon var så fin att rida! Jag satt och log (läs; toksmajlade:D) genom hela programmet. Men så i sista galoppvolten kom ett ordentligt åskmuller och jag tappade bort mig helt   och följde fyrkanten ist för att rida in på digonalen. Räddade mig i sista stund men nya galoppfattningen blev skit och fick en 4 för kalaset. Av nån oförklarlig anledning fick jag för mig att sista halten var vid G och inte X. Sååå ytterligare en felridning. Hade jag haft lite koll på läget och inte tramsat bort dom poängen hade vi blivit tvåa... Istället så blev vi iaf fyra och tog vår första placering   med 65.6% Duktiga ponnyn!!

På lördagen var hon mör vilket inte var så konstigt Hade starttid vid fyra på fredagen och vid nio på morgonen på lördagen. Vi gjorde vårt bästa även om stunsen och elasticiteten inte var lika fin som dagen innan. Ryggningen var JÄTTEdålig och det måste vi verkligen träna på (en 2a). Fick även ett omslag i vänstra förvända för att jag red dåligt. Men 62.2% var en klar förbättring från hemmatävlingarna:).

L:A3 från Matfors:Ryttarförening

http://www.youtube.com/watch?v=_4c-h1pMQRg

L:B3 Sundsvalls Fältrittklubb

http://www.youtube.com/watch?v=F2hz11gUI_k&feature=c4-overview&list=UUQV8gM8WhyP8g_yiVm1tMJw

L:A3 Sundsvalls Fältrittklubb

http://www.youtube.com/watch?v=Yg7qeC_TZro

Nästa tävling är 30/6 och då kommer jag att frångå min princip att bara rida en klass/dag. Blir både L:B2 och L:A3 där. Vet fortfarande inte om det är en jättebra idé men får helt enkelt prova.

Ja i helgen var det så dags för vår debut på riktig tävling. Vi har hunnit med några L:B-program på klubbnivå på bra procent och mitt mål för säsongen är att etablera oss i L:A. Eftersom jag då har flyttat till Norrland och att utbudet av tävling inte på något sätt kan beskrivas som stort så får man ta vad som finns. Jag hade velat rida L:A1, men det enda L:A-program som bjuds på (överallt!) är L:A3. Ganska mycket svårare med ffa den förvända galoppen på en halvvolt över banan.

Inte heller fanns det ngn lokal tävling som bjöd på detta så debuten skedde alltså på ett reginalt/nationellt meeting med distriktsmästerskapen. I princip alla startande i min klass red även msv. Men inte gjorde vi bort oss för det utan visade att ponnyplutt och jag också kan och vi red på 60%. Jag är tramsigt nöjd:D.

Tävlingsplatsen var helt perfekt för en debut. Mycket pedagogiskt med två tävlingsbanor och framridning i mitten. Hästarna hade bra möjlighet att bekanta sig med staket och bokstavsmarkeringar och behövde heller inte lämna polarna särskilt långt.

Men jag undrar lite vad folk sysslar med på framridningen. Det rids och rids och rids. Piskas och dras. Det ser inte alltid så himla trevligt ut och en ryttare borde allt fått tillsägelse för sin spöanvändning:(. Blir också nyfiken på vad planen är? Det ser ut som en del sitter och tränar på saker som borde sitta innan tävling? Eller är det kanske jag som rider fram för lite:o?

Min framridning ser ut som följer: Skrittar förstås fram först på lång tygel. Tar sen tygeln och gör först enkla halter där jag checkar broms och att hon ska vara snabb på skänkeln framåt. Sen rider jag enkla tempoväxlingar i skritten lite fram och tillbaka. Travar sen uder samma principer med skrittövergångar och tempoväxlingar. Börjar galoppera ganska snart i först en rätt fräsch arbetsgalopp som jag sen varierar i tempo. Hlea tiden har jag henne låg och ganska rund i formen. Jag varierar även ställning och böjning men är nogrann med att jag har kontroll över bogarna. Detta tar typ 10-15 minuter. Detta är exakt samma framridning som jag gör vid alla dressyrpass även hemma.

Sen skrittar jag igen. När jag efter några minuter tar tyglarna tar jag upp formen rider lite skänkelvikningar i trav och fortfarande mycket tempoväxlingar. Målet här är att tempoväxlingarna ska ske även i rörelsen-men riktigt så långt har vi inte kommit:p.

.,,och så skrittar vi lite till. Sen lite galopp. När jag tar tyglarna gör jag alltid först några lite snabba skritt-trav-skrittövergångar för att ha koll på att hon är snabb på skänkeln. Fattningen gör jag sen ur skritt och börjar i vårt enkla varv. Varierar tempo och rider lite förvänd på först stora spår som se blir mindre. Dock inte mindre än vad som krävs i programmet. När detta är checkat i båda varv så är ponny uppvärmd och jag skrittar tills vi kommer in på banan.

Väl inne på banan rider jag runt och håller mig ett par varv uppe volten vid domaren eftersom det kan vara lite tittigt. Försöker få in så många övergångar som möjligt här också.

Tja, så här gör jag iaf. Vissa hästar behöver säkert mer ridning. Men jag tror att det i de flesta fall då behövs ridas massa grunder (övergångar-tempoväxlingar) och inte en massa nötande av rörelser i 45 minuter. Jag tror inte att kvalitén på rörelsen blir bättre i programmet då.

Ryggningar har vi faktiskt precis börjat med och på denna tävlingen gjorde jag inte en enda på framridningen. Detta för att hon direkt börjar tänka bakåt i halterna och för att varken halter eller ryggning hade blivit bättre om jag hade nött detta på framridningen. Det är ett jobb vi har att ta itu med på träning helt enkelt.

Det var längesen nu och det är väl alldeles dags att göra en uppdatering på läget. Vill börja med att tacka er tappra läsare som faktiskt inte gett upp hoppet om att det ska komma något nytt inlägg;).

Hästarna fungerar riktigt bra. Jag har börjat träna för en vän som tävlat upp ill St George för att kuna rida två dagar i veckan istället för kanske en gång varannan vecka. Det är verkligen guld att rida så ofta för tränare! Känns som om vi utvecklas hela tiden även om jag också blir mer medveten om våra brister. Har varit ganska "hård" mot mig själv och satt som mål att det är L:A som gäller denna (mkt korta) säsong. Så den senaste tiden har vi nött skänkelvikningar och förvänd galopp. Skänkelvikningarna börjar bli riktigt bra och den förvända är egentligen rätt stabil även om vi för dagen har lite meningsskiljaktigheter om den. Jag tycker den ska vara samlad-Barbie inte lika övertygad. Tävlingsdebut blir det iaf nästa helg och planen är att lotsa runt oss i ett nogrant program.

Team Barbieponny!

Och så en film från gårdagens programträning. Som sagt är galoppen ett bekymmer för tillfället och därför rider jag om den. http://www.youtube.com/watch?v=tYbHdzD5w9w&list=UUQV8gM8WhyP8g_yiVm1tMJw&index=1

Juno har blivit alldeles superhärlig! Vi har kommit till punkten där jag bara kan sitta upp utanför stallet och rida iväg på en alldeles stadig och trevlig ponny:). Galoppen börjar ta sig-iaf i skogen men ffa traven har blivit jättefin! Tror minsann att han vuxit lite på längden så att han får bättre plats med kroppen. Galoppen är väldigt stor och fin och jag är väldigt nöjd med min fina ponny. Det stör mig förstås att det inte funkade att ha honom som hingst men samtidigt är det så mycket fördelar att ha honom som valack. Ffa för han egen del med möjlighet att gå med Barbie och att han blivit så mycket mer avslappnad.

Hans upplägg är att röras på fyra (fem) dagar i veckan. Ett pass på banan uppsuttet, ett i skogen med så mycket galopp som möjligt, ett på linan då vi nöter galoppfattningar och ett (eller två) pass där han får följa med i skogen som handhäst. Att gå som handhäst (i alla gångarter) är väldigt skonsam träning och med tanke på hur magen växer så behöver han röra på sig...

För en vecka sen var båda hästarna med inne på kliniken för tandkoll. Gick hur bra som helst och de filades bara lite på. Inga vargtänder heller:). Passade på att väga dom också. Och det är bara till att inse att jag är en "feeder". Hade jag haft barn hade dom varit jättetjocka... Juno vägde 393 kg och Barbie 378kg, Eeeh, dom väger minst 20-30 kg för mkt båda två. Och det var INNAN grässläpp. Måste rida mer;).

Det var allt för nu:). Men jag kommer tillbaka:D!

När man skriver en debattartikel, eller egentligen överlag har en massa (negativa) åsikter bör man för det första ha sina fakta klara och för det andra försöka skapa någon form av uppfattning om VAD det egentligen är som kririseras. För så här lagon till WC.finalerna i Göteborg kom en filosof och tillika idrottsforskare på den briljanta idén att skapa lite debatt. Alltså jag vet egentligen inte om jag är helt säker på att han verkligen vill skapa en debatt, eller som det så populärt heter när provokativa människor gör lite mindre genomtänkta saker; "röra om lite grann i grytan". För det vet väl alla att hästtjejer är lättstötta och säger man att vi är dumma mot våra hästar blir det ramaskri och Kutte(!) får sina femton minuter i strålkastarskenet a la Lasse Anrell.

För jag är inte så sä säker på att jag kan ta Kutte på så himla stort allvar. Och det beror inte (enbart) på hans namn. Det beror på dels sakfelen när det kommer till capsaicin och dels otydligeheten i det omoraliska. Ligger omoralen i den ekonomiska aspeketen? Att det tjänas pengar? För det är knappast bara inom hästsport som det tjänas pengar på att köpa och sälja indivder. Det görs friskt även inom annan idrott såsom fotboll, ishockey, basket mfl. Men människohandel är kanske inte så omoraliskt?

Eller är det skaderisken hos hästarna som är det omoraliska? Jag kan ge ett finger på att om vi slår ut statsitik på var hästar skadar sig mest med dödlig utgång är hagen den allra största boven, på andra plats anar jag att gemene hbobyryttare är skyldig till att rida sönder sin häst så att den tas bort. Att hästar skadas och dör i samband med tävling skulle jag dock misstänka är en så liten procentuell andel att den knappt finns med i statistiken öht. Observera här att jag spekulerar och inte har siffror på detta. Vilket jag iofs antar att de stora försäkringsbolagen har. Och vilket jag tycker man borde ta reda på när man skriver en deabttartikel som publiceras av svt. Så här på min lilla pytteblogg känns det betydligt mer som att det kan kvitta.

Problematiken då i Kuttes (vad rökte hans föräldrar egentligen?) resonemang är var djurplågeriet egentligen tar vid? Är det först vid proffessionell tävling? Är det tävling på en viss nivå eller tävling öht? Är hobbyridning okej? Trots att hästarna skadas mer av hobbyryttares okunskap och sämre ridning? Bör vi alltså helt och hållet sluta upp med allt vad hästsport heter? Kutte nämner att det med jämna mellanrum kommer fram att djurplågeri sker i samband med tävling. Det är förstås väldigt tråkigt för sporten-men samtidigt är det inte unikt för hästsport att det sker oegentligheter. Kutte har också rätt i att skillnaden ligger i att i hästsporten så sker det på just hästens bekostnad. Det ÄR ett problem som inte ska förnekas dessutom.

MEN jag hävdar trots detta att tävlingshästarna på högsta nivå inte behandlas sämre ur ett moraliskt perspektiv än vad gemene hobbyhäst görs. Det som tävlingshästen förnekas i form av naturligt hästliv med många timmar på box (även om det börjar bli vanligare att även topphästarna går i hage) tas igenom i form av bättre ridning och träning gentemot hobbyhästarna som får bära runt på halvdassiga ryttare.

Det finns alltid olika perspektiv av samma sak. En filosof borde veta det bättre än alla oss andra. Det är därför jag är så besviken och irriterad över Kuttes artikel-den är ensidig, enfaldig och okunnig. Debatten är inte dålig eller ovälkommen-men hade artiklen varit med en genuin kunnighet istället för något som jag tolkar om en kåthet på uppmärksamhet hade mottagandet varit annorlunda.

Varje år vid denna tiden då avelssäsongen drar igång blir en och samma debatt alltid aktuell. Nämligen "hur ska det gå med antalet betäckningar?" Ska de fortsätta minska och hur sjutton ska vi kunna göra något åt det? Tja, min spaning är att de kommer att fortsätta minska och inget stjärnsystem i världen kommer att kunna förändra det faktumet. Grunden till att det ska bli fler betäckningar är så enkelt som att fler ston blir betäckta-så långt alla med antar jag?. Då funkar det inte att de små hobbyuppfödarna behandlas med förakt från "överheten" inom aveln. Med "överheten" menar jag de gamla erfarna, hingstägarna och det kunniga folket

När man i tidningarna (och på nätet) på ena sidan läser "buhu, alla betäcker sina j-la skitston" och på nästa sida läser "buhu, antalet betäckningar bara minskar" så börjar man ju undra vad tanken är? Naturligtvis ska inte dåliga ston verka i avel. För mig är definitionen av ett dåligt sto ett sto som inte håller för ridning, har exteriöra defekter, nedärvningsbara defekter eller helt enkelt bara är fullständigt oridbara. Men om någon vill betäcka sitt söta sto som de kuskat runt femtielva L:C kasser med tycker jag inte att det är ett dåligt sto bara för att hon inte tävlat msv.

För handen på hjärtat vilka består marknaden av? Jo amatörryttarna som vill kunna tävla lite och ha roligt med sin häst. Naturligtvis finns det även en marknad tävlingsryttare som vill satsa på de stora klasserna-men hur många är dom egentligen? Jag vill inte ens ha ett halvblod för att de har blivit alldeles för tävlingsinriktade för de stora klasserna. Det är svårt att ha roligt i skogen med sin häst om den har nerver som en svårklassdressyrhäst och en ridbarhet sm bara ett proffs klarar trots att den travar som en L:C-häst. Som svar på denna spaning brukar man få att "det blir medelmåttor även i en avel som inriktar sig på att föda upp svårklasshästar". Jag skulle vilja vända på det till att "det blir stjärnor även i en avel inriktad på bra psyke och ridbarhet för alla".

...och så har vi det eviga gnället från hingstägarna. "Buhu, min fantastiska hingst får inga ston. Alla stoägare är dumma i huvet och fattar inte vad kvalitet är". Det verkar som om hingstägarna tror att stoägarna ska stå på kö utanför deras stall med sina svårklasston för att vinden har viskat hans namn. För marknadsföring är många hingstägare pinsamt dåliga på. Hemsidor uppdateras inte med varken bilder, tävlingsresultat, avkommor eller vad det kostar att använda hingsten. I dagens it-samhälle är det så vansinnigt enkelt att göra detta att det gör mig rent förbannad att hingstägarna är så pinsamt dåliga på detta!

På Buke läste jag nyss ett annat pinsamt exempel på dålig hingstägare. Han är en av våra mest tyckande personer inom avel och ridsport överlag den gode Johan Ifversen. Men att svara på flertalet mail från stoägare som vill använda hans hingst Dunhill är tydligen under hans värdighet. Stoägaren i fråga kontaktade då Dunhills ryttare och fick där svaret att han inte ska verka i avel trots att det står på Ifversens hemsida att hästen ska vara i avel. Tydlighet kan ju vara en idé här kanske.

Jag vill dock påpeka att det finns goda exempel också på riktigt bra hingstägare när det kommer till att uppdatera om sin hingst! Luxus CML, Canterbury, Gustav, Briar och Dahlwinnie är frekvent återkommande i mitt nyhetsflöde på fejan precis som Stall Waldhof och Hästaks hingstar. Jag tar gärna emot fler tips på hingstar som finns på fejan-ett alldeles utmärkt sätt för hingstägarna att nå ut till folket. För de sociala mediernas effekt i våra beslut ska inte verkligen inte förnekas.

  Eurodressage publicerar väldigt mycket bra och aktuella artiklar från tävlingar, visningar, om kända ryttare osv osv. En artikel som jag nyligen fastnade för var om rädsla hos toppryttare (http://www.eurodressage.com/equestrian/2013/02/04/classical-training-letting-go-fear). Dressyrsporten ska ju vara den säkra "tantsporten", men med dagens moderna högenergiska hästar är så inte fallet. Även toppryttare kan bli rädda när hästarna far omkring.

Jag har verkligen aldrig varit en tuff ryttare utan snarare alltid varit ganska mesig. När jag fick min första häst-ett fyrårigt halvblod var jag precis livrädd för henne. Hon var spökig och kastade sig ofta i 180-gradersvändningar och jag åkte i backen. Första året vågade jag knappt rida ut. Och när jag väl red ut var det med pessoabettet i munnen och hållandes hårt i handbromsen.

Men så hade jag en stallkamrat som tyckte att jag var dum mot min häst och tyckte att jag absolut måste rida ut. Så ärligt talat fick jag väga rädslorna mot varandra-att vara rädd för att rida min egna häst eller att vara rädd för att vara "den där tjejen som inte vågar rida sin egna häst". Att vara "den där tjejen" var för mig det värsta. Så en dag tog jag mig i kragen, hängde på både graman och pessoabett (om jag nu minns rätt, detta var en himla massa år sen:D) och gav mig ut till skogen för att galoppera på en äng som låg där i en glänta. Benen darrade och jag hade knappt styrka att ens stå i stigbyglarna. Och så började jag galoppera och hästen var förstås heltokig. Men jag höll i mig och drev på och tänkte att nån gång måste ju hästen bli trött. Det blev hon rätt fort och då galopperade jag lite till när hon var snäll. Jag gjorde så ytterligare några gånger och det gjorde underverk! Jag vågade rida min egen häst och självförtroendet växte.

Jag red fortfarande som en hel kratta så fort det var ett hinder i närheten dock och vågade inte galoppera på av ren och skär rädsla. Tror att det handlade mycket om att så många tittar på en på en hoppträning. Alla bedömmer hur man rider och jag var väl medveten om hur dålig jag var. När jag kunde galoppera i skogen för att komma över den rädslan var det ingen som stod och tittade eller bedömde mig. Jag var ensam med min häst och kunde göra vad som kändes bäst för oss.

Just att konstant bli bedömd tror jag är den största orsaken till rädsla hos ryttare. Då menar jag inte bara ridtekniskt utan också hur man hanterar en lite vild häst, eller hästen behöver inte ens vara vild-helt enkelt hur man hanterar en eventuell rädsla. Istället för att koncentrera sig på sin ridning sitter man och tänker "vad ska nu andra tro om jag longerar innan jag vågar sitta upp", "vad ska andra tro om jag inte vågar galoppera" osv osv. Ärligt talat tror jag att alla ryttare känner igen sig i liknande situationer.

Fortfarande är jag ingen tuff ryttare. Men jag är iaf lite tryggare i min osäkerhet så att säga. Känner jag att jag måste longera innan jag sitter upp gör jag det, behöver jag hålla i mitt handtag gör jag det osv. Det betyder dock inte att jag inte har darriga ben då och då när jag sitter till häst. Jag har dock insett att jag har en egenskap som hjälper mig både i de situationerna och även när jag jobbar (fråga bara knarkaren som blev av med två av sina äckliga dreadlocks när han inte ville betala), när jag blir rädd reagerar jag med att bli förbannad. Blir jag rädd till häst blir jag inte arg på hästen-jag blir arg på mig själv för att jag är mesig. Så jag morrar för mig själv (eller ja, inte alltid så himla diskret) håller mig i handtaget och så rider jag på-för det finns helt enkelt inget alternativ! För det enda alternativet skulle vara att inte rida alls-och det faller på sin egen fullständiga orimlighet.

Förra helgen blev det lite nya bilder på Juno. Han har blivit mycket trevlig som valack, men arbetsmoralen är fortfarande inte på topp och bjudningen sitter inte helt. Det blir dock bättre.

Mitt handtag:

Som dock inte hjälper när han försöker resa sig, sen ångrar sig slår och nockade mig till en lätt hjärnskakning...

Nu kommer Juno få vila några veckor eftersom underlaget är så shitty när allt töar. Efter detta passet har han gjort ytterligare två pass där han faktiskt uppfört sig utmärkt och varit riktigt fin. Jag väntar dock på att poletten om framåtbjudningen ska trilla ner helt. Börjar fundera på om det är sadeln som är problemet då Barbie också blir lite tryckig och inte vill gå fram när hon inte gillar sadeln. Det svåra med Juno är hans alldeles för korta rygg och jag vet ärligt talat inte vad för sadel som skulle kunna passa. Men men, får prova oss fram här framöver.

I princip varje vecka förundras jag över trådar som dyker upp på Buke om tips på vilket bett som ska passa deras heta/olydiga/skenande/gapande häst. Ingen verkar nånsin reflektera över dressyrarbete. Sällan verkar folk heller reflektera över VAD dressyrarbete är. De verkar många gånger ha bilden av att dressyr är att fräsa omkring i ökad trav. Att det innebär att få hästen lydig, mjuk och trevlig att rida verkar ha glömts bort på vägen. Om man dessutom i sin enfald skulle påtala att de kanske borde rida mer dressyr ist för att betsla upp är kommentaren "jag är hoppryttare" inte helt jätteovanlig. Jättekonstigt.

Ett annat fenomen i samma stil är när folk visar filmer när de hoppar sina hästar. Hästar som springer med näsan i vädret, inte tar en enda förhållning och det gärna ser helt och fullständigt livsfarligt ut är inte heller det ovanligt. Ja jag är nu en gnällig dressyrtant, men är det verkligen så himla livsviktigt att ta sig över ett j-kla hinder att man väljer att bortse från att hästen ska vara lydig? Det är mycket möjligt att det är fel på mig-men jag förstår det inte?

Ja ja, alla gör förstås precis som de själva vill och naturligtvis också på det sätt de anser vara bäst. Och för det mesta lär man sig av misstagen. Jag har ju också varit den där som ridit på pessoabett (till mitt försvar var det på 90-talet och då var pessoat himla trendigt), jag har också haft ett ömt kärleksförhållande med min gramantygel (som jag iofs tycker är bra rätt använd) och mina hästar har förr om åren varit allt annat än välridna på marken.

Men nånstans på vägen har jag dels lärt mig att det är bra mycket roligare att rida en lydig och välriden häst och det där med skarpa bet är verkligen inte min grej. Har upptäckt att jag föredrar att betsla hästarna så att de hellre tar tag i bettet och vill lägga sig lite på det. Lättheten i handen rider man sen dit.

Ja, vad som inte händer är frekventa blogginlägg. Massa jobb och två ponnier gör att vissa saker helt enkelt blir lidande. Som min lägenhet. Husmor på gymnasiet hadde med all sannolikhet kallat den en "sanitär olägenhet". Hon gillade det uttrycket. Eller så berodde det bara på oss som bodde i södra flygeln. Hmm, kan faktiskt varit så också. Även hästarnas utrustning är pinsamt skitig. Får ta och göra något åt det på lördag när det ska fotograferas lite.

Så nånstans mellan jobb och ponnier händer inte mycket och sanningen är att det passar mig riktigt bra. Har inte ens haft migrän på flera veckor vilket jag inte kan minnas när det hänt sist:).

I helgen fick jag en fråga av en kund som jag tror att de flesta svarar på utan att egentligen tänka efter. Han undrade vad mitt mål med livet var. Detta med anledning av min flytt upp hit osv (kunder är extremt frågvisa så fort de hör min dialekt). Tidigare har jag alltid svarat att jag ska plugga klart och sen får jag se vart jag hamnar nånstans. Men istället svarade jag att mitt mål är att må bra och trivas med livet.

Tänk vad skönt att kunna se tillbaka på sitt liv som att man faktiskt mådde bra istället för att tänka "dom där åren mådde jag så dåligt att jag knappt minns dom". Inte sagt att man ska undvika allt som krävs att man kämpar lite extra, men ändå att samtidigt tänka på sitt eget välmående-kunna ta det lugnt, varva ner och ha en tanke på återhämtning. Det är så mycket prestige i hur folk väljer att leva sina liv för att inte tala om alla samhällsnormer man ska följa. Man ska ha ett "fint" jobb också utöver allt det där andra som familj osv. Att köra taxi är tydligen inte ett "fint" jobb. Detta baserat på att innan kunder tagit reda på att jag har några högskolepoäng pratar med mig som om jag är lite bakom. Jag vet inte riktigt vilken bild folk har av taxichaufförer egentligen-men inte är den särskilt bra. Och skillnaden på bemötande från kunder när de ser mig som "taxichaufför" och "student med extrajobb" är större än man kan tro. Som offer för normerna säger jag dessutom att jag är student fastän jag inte läst något på snart två år. Bättre än så är jag inte.  

Samma kund som ställde målfrågan undrade också varför hans fru hade lämnat honom (jo, för att jag är kvinna vet jag ju precis hur hon tänkte). Men uppriktigt tror jag inte att det är ovanligt att kvinnor (och män naturligtvis) när det kommit till 40 inser att "det här är ju inte vad jag ville med livet" och då har styrkan att lämna det. Jag vill inte hamna där. Det kanske är för att jag är feg eller så är jag bara cyniskt eftersom det är alltför sällan jag träffar personer som är lyckliga i sina förhållanden. Det verkar mer handla om bekvämlighet, slentrian och rädsla för att bli ensam och vara den som blir över som gör att många stannar i sina förhållanden.

Så mitt livsmål har blivit att må bra. Just nu mår jag bra av att köra taxi och pyssla med ponnier. Vem vet hur jag känner om några år eller ens om några veckor. Allt ändras och inget är någonsin skrivet i sten.

...och ja, det är fortfarande väldigt mycket vinter,