Det är dyrt att äga häst och det vet väl alla vid det här laget. Det som ändå gör att många av oss ger oss in i det dyra äventyr som hästägandet är, är förstås kärleken till djuret och föreställningen om allt man ska göra med sin häst. Många är vi med tävlingsambitioner, vill vill träna och bli bra och nå våra mål, vi vill ha den där härliga kontakten med hästen av villkorslös kärlek och vi vill att vår häst ska komma springandes till grinden med solsken i blick när vi ropar dess namn.

Riktigt så är inte verkligheten. För att träna och tävla måste ekipage byggas ihop tillsammans och prata samma språk för att utvecklas. Här kan det bli problem-hästen fungerar inte alls som man tänkt sig. Ridningen känns skit och trots att du köpt en häst som är meriterad går det inte. Här finns det olika alternativ hur den nya hästägaren reagerar-antingen så tar den på sig allt själv och gräver ner sig i elände för att de inte klarar av sin nya fina häst, eller så tar den sig i kragen och tränar vidare och lär känna sin häst. Det värsta alternativet är det som är mer och mer vanligt idag och det är att börja leta fel på hästen hitta en skitsak och få köpet att gå tillbaka (eller få hästen utdömd). Detta oavsett hur hästen har fungerat i tidigare hem.

Sen är det där med den magiska kontakten som man per automatik ska få med sin nya häst. Det är inte heller så himla enkelt. Finns rätt ofta trådar på buke om nya hästägare som är smått förtvivlade för att hästen de köpt inte alls är den söta gulliga häst som de tittade på hos förra ägaren. Det verkar inte riktigt finnas förståelse för att det dels tar tid för hästen att acklimatisera sig i sin nya miljö och dels tar rätt lång tid att lära känna sin nya häst.

Har funderat en del på detta eftersom det känns som att det är först nu som jag börjar lära känna Juno. Det är iofs lite som om hans riktiga personlighet verkar komma fram först nu när inte hormonerna helt spökar till det. Jag har anat att han är en riktig myspropp och nu är han verkligen det. Han somnar i princip när man står och pysslar och han älskar att bli kelad med. Nu börjar jag verkligen tycka om honom! Ridningen ska bara bli bättre så hamnar han ännu mer på plus;).

Att äga häst blir inte alltid som man tänkt sig. Men man lär sig hur mycket som helst under tiden-pavsett vad som händer!

Otroligt vackert väder idag vilket passade utmärkt till min planering att rida ut båda ponnisarna. Började med Juno och gick med honom ner till stora banan för att sitta upp där. Efter lite för mycket hopp och studs för min smak när jag satt upp vid stallet i lördags kändes det säkrare att börja med en promenad dit. Det var ett klokt val visade det sig. Idag var han inte alls pigg på att stå still vid uppsittning och redan där anade jag att det skulle bli lite maktkamp. Upp kom jag och han skrittade så fint. Hade dock lite på känn att han hade en räv bakom örat så ändrade min plan från att ge sig ut direkt till att först trava några varv på banan.

Det var också ett klokt val. För idag provade han en ny sak. Nämligen att trava på fint, tvärnita, resa sig och inte alls vilja trava på den linje jag hade tänkt mig. Men men, det gick att komma igenom det också och efter några varv där han var riktigt fin gav vi oss ut på det planerade äventyret. Eftersom vi måste rida längs en liten, men dock trafikerad väg ut i skogen känns det lite tryggare att ha honom lite aningen rastad och så mycket på hjälperna som han kan vara. Han får dock för dagen STOR guldstjärna för att han är helt cool med bilar! Sååå himla duktig och var inte brydd ens när bilarna rasslar till på den ojämna isiga vägen.

På vår lilla uteritt skötte han sig rätt bra. Han stannade ett par gånger och tittade på saker och var lite svårövertalad att gå fram igen. Men jag (och mitt dressyrspö) fick honom framåt. Sista skritten hem var han avslappnad och lugn och jag känner mig riktigt nöjd med honom:). Imorgon blir det en ny tur ut.

Egentligen känner jag att jag tar Juno lite för hårt för hans ålder just nu. Han är väldigt lite riden och självklart ska allt arbete vänjas in så att kroppen hänger med och hinner stärkas. Samtidigt känner jag att jag måste få igenom det här basic att han lyssnar och ffa lyder mig. Att han inte ska gå emot och bråka osv. Så det får bli lite tufft schema här framöver så får han en ordentlig vila när han väl kan uppföra sig. Jag är av åsikten att unghästar inte testar på princip. Men mellan mig och Juno har det blivit en ganska ordentlig maktkamp och utan villkor måste jag vinna den. Tror dock att vi är på rätt spår nu. 

När det var dags för Barbie att komma hade det hunnit bli mörkt. Men ärligt talat älskar jag dom här kvällarna ute i skogen med en stark måne som kastar långa skuggor i snön. Som vanligt gjorde den lilla ponnyfröken mig på ett härligt humör. Hon var pigg men jag behöver verkligt dressyra lite mer för helt loss och eftergiven var hon verkligen inte. Shame on me.

Imorgonkväll är det dressyrclinic för min tränare och det ska bli himla kul att få lite inspiration:).

Det är mycket jobb nu. Det är mycket bra men tiden för allt jag gör på min slötid i soffan (ser på serier, surfar och bloggar) hamnar förstås i skymundan. Så här på natten mellan två jobbpass känner jag ändå att jag måste få ur mig lite saker alldeles kortfattat.

Först och främst Findusskandalen med hästkött. Alltså egentligen är jag mest förvånad över att folk ÄR förvånade över hela grejen. 9000 hästar/år försvinner (troligen) i slakttransporter till sydeuropa från Sverigen. Det beror naturligtvis inte på att de äter mer hästkött där. Samtidigt som detta sker ska allt vara så himla billigt i affärerna-även köttprodukter. Nånstans här kanske man anar ett samband. Det är dock fortfarande ett mysterium för mig var pengarna tjänas? Naturligtvis är jag medveten om att de får mer pengar för hästköttet när det inte slaktas i Sverige, iofs beror det kanske mest på att köttet inte är livsmedelsdugligt enligt svenska regler pga medicineringen av hästarna. Men köttet i den aktuella skandalen slaktades i Rumänien, såldes till Frankrike, där gjorde man lasagne som sen gräddades i Luxemburg och sen kommer till Sverige och säljs för 30 spänn. Alltså jag vet att jag är kass på matte-men alla dessa omvägar genom olika länder gör att det är helt ofattbart att det ens tjänas pengar?

Jag kommer aldrig att sluta äta kött. Jag tycker att kött är väldigt gott. Egentligen borde jag också äta hästkött för att stödja den lilla hästslaktindustri vi faktiskt har i Sverige. Men det tar faktiskt emot även om jag principiellt inte har något emot det. Däremot är jag extremt nogrann med att endast äta svenskt kött och produkter producerade i Sverige.

Det är helt vansinnigt att det ens importeras kött till Sverige. Vi har en egen köttproduktion med en djurhållning som är ljusår före de länder vars kött som importeras. Jag säger inte att Sveriges djurhållning inte har brister-naturligtvis kan den också bli bättre. Men grundproblemet i hela den här skandalen är att konsumenter inte bryr sig om vilket kött de köper-det ska bara vara det billigaste. Det ÄR ett stort problem! Jag hade egentligen helst önskat att det sattes ett importstopp på det som vi faktiskt kan producera själva. Då hade vi också skyddat oss mot diverse salmonellasmittor som rätt ofta kommer från Danmark och Irland, eller som nu senaste i dagarna EHEC i kött från Holland.

Hästarna då. Barbie är så pigg att det pyser rök ur öronen! Har lite dåligt samvete att jag inte har hunnit rida så mycket som han hade behövt de senaste dagarna. Vänstergaloppen behöver stärkas och hmm, hon behöver gå ner några kilon... Juno har jag ridit två gånger denna veckan. Har gått bra och trots att han både har tokbockat och varit på bakbenen känns han betydligt bättre än innan kastreringen. Aningen bättre arbetsmoral redan och han ger sig mycket fortare när vi väl kommer i strid med varandra. Kan nog bli bra det här!

Det är en konstant diskussion kring hur vi ska göra för att få våra hästar att hålla för ridning och de påfrestningar som vi utsätter dom för. Förutom en god uppväxt med mycket rörelse och väl avvägd foderstat så tror jag på att variation är grunden till en sund och frisk häst. Att bara göra samma sak jämt kan inte vara nyttigt om det så är att lalla i skogen utan krav eller sitta i ridhuset och dressyra. Den senaste veckan har där varit en tråd på Buke (ja, det är väl uppenbart att Buke är mitt virtuella hem) om huruvida dressyrryttare rider ut. De flesta av oss gör naturligtvis det.

Men det finns de som tycker att hästen lika gärna kan gå i ridhus sju dagar i veckan eftersom arbetet där går att variera så mycket. Det är möjligt att arbetet går att variera-men underlaget är fortfarande detsamma hela tiden. Det påtalas att hästen förstås måste gå i balans hela tiden och vara i en korrekt form för att detta inte ska slita sönder. Men handen på hjärtat-hur många av oss vanliga dödliga rider sina hästar i perfekt balans och form hela tiden? Nej, våra amatörhästar mår nog allt bra av att få busa i skogen, hoppa lite i kombination med dressyrarbetet i ridhus/på bana.

En annan sak som jag funderat en hel del på är tempot vi rider i. När jag började rida för min tränare var jag ärligt talat lite lätt förfärad över hur långsamt han ville att vi skulle trava. Herregud, jag red ju en väldigt lite riden fyraåring och av allt jag lärt mig om hästar och ridning så har nog att man altid ska rida framåt på unghästar präntat i sig allra mest. Men helt plötsligt skulle jag trava superlångsamt och jag satt och var rädd för kotledsinflammationer och en häst utan bjudning och allt möjligt hemskt. Men mina farhågor visade sig vara helt onödiga. Det jag fick var nämligen en häst som hittade sin takt och balans samt att vi fick en komfortzon som vi alltid kan gå tillbaka till.

Bara för att man travar långsamt betyder det heller inte att hästen är utan bjudning. För ärligt talat är inte bjuding samma sak som att springa fort framåt. Bjudningen är känslan av ett konstant sug och vilja att gå framåt hos hästen-oavsett man travar långsamt, ryggar eller samlar. Känslan ska alltid vara att man har hästen framför skänkeln. Tänk tandkrämstub-du måste trycka på rätt ställe på tuben för att få ut tandkrämen-trycker du fel åker den bak i tuben och på en häst blir det då likvärdigt med att energin går bakåt och din häst är bakom hjälperna. För att bibehålla en bjudning och att hästen är framför dina hjälper trots att du rider långsamt är övergångar det gyllene recepetet-att alltid kräva snabba reaktioner på framåtdrivande skänkel och inte tjata med skänkeln är lika enkelt att säga som svårt att utföra.

Sen är det så att fart dödar och är en påfrestning för ffa kotlederna. Så även om min häst inte alltid är i perfekt balans och form tröstar jag mig med att om jag travar långsamt och kämpar där, sliter det förhoppningsvis mindre än om vi travar snabbare;).

...och kom ihåg att ha roligt med din häst!

.  

Att jag lever mitt liv som jag gör i min crappy lägenhet, två hästar och ytterligare tre fyrbenta familjemedlemmar var väl kanske inte helt hur jag hade föreställt mitt liv. Egentligen vet jag inte hur jag faktiskt har föreställt mitt liv när jag var yngre heller. Det enda jag alltid har varit klar på är att hästarna ska ha en central roll och att jag inte vill ha barn. Minns fortfarande att jag fick den frågan av en min mammas väninnor lite på skämt när jag var kanske tretton år. Mitt svar minns jag så tydligt; "jag har funderat på det, men jag tror faktiskt inte det". Måttligt snusförnuftigt för en trettonåring att säga. Men jag har nånstans alltid haft just den saken väldigt klart för mig. Att jag dessutom fortfarande som trettionånting känner likadant som jag gjorde när jag var tretton gör nog allt att jag skulle säga att det är ett klart livsval.

Hästarna har fortfarande den stora centrala rollen i mitt liv. I sak är väl dom mina barn. Gudarna ska veta att jag nojar lika mycket över hästarna som de flesta föräldrar gör med sina barn. En fördel häst gentemot barn är att jag kan släppa dom på bete under nån månad på sommaren och säga "hej då, ses om en månad" (Naturligtvis med daglig koll, insektbehandling osv-men ni förstår min poäng). Det är kanske iofs så föräldrar använder sommarkollo för tvåbenta ungar?

I vilket fall som blev väl kanske inte hästlivet heller som jag väntade mig. Först ville jag bli beridare och jag ville utbilda mig i Danmark av alla ställen. Sen insåg jag att jag faktiskt inte red så himla bra och då ville jag bli hästskötare istället. Att jag älskar snygg utrustning och välputsade hästar har nog ingen som träffat mig eller sett bilder på mina hästar kunnat undgå. Fick chansen att jobba hos en av de stora ryttarnamnen. Hans barn skulle börja tävla internationellt och behövde en egen groom. Det visade sig att jag var en usel hästskötare. Hästarna var nog så välputsade och utrustningen likaså-men jag stod inte ut med den bortskämda ungen som skrek, svor och slog på sina två fina EM-ponnier för att han inte red dom tillräckligt bra. Den bortskämda ungen stod heller inte ut med sin hästskötare med alldeles för mycket attityd (ja, visst låter det otroligt, moi-för mycket attityd?!), så den karriären blev det heller inte mycket med. (Kul är att den bortskämda ungen verkar ha fått en ödmjukare attityd och är idag en våra bästa seniorer.)

Efter detta återstod ett vilset jag och jag vet inte om jag är så mycket klokare vad det gäller livsval idag femton år senare. Det enda jag är säker på är att jag lever mitt liv för min skull och för att jag vill må bra i vardagen. Det verkar som om så många idag stressar för att leva ett liv som är en schablon av "hur det ska vara". Jag kan inte låta bli att undra om de flesta verkligen är lyckliga i sin vardag? På Bukefalos dyker det varje vecka upp trådar skrivna av personer med grav ångest och som många gånger är självmordsbenägna. Människor som lever bra liv-men åndå aldrig känner att det räcker till. Det är sorgligt. Stundvis mår jag förstås också dåligt och känner mig vansinnigt otillräcklig (ni vet, det är så att jag har en uppsats som borde skrivas), men det som får mig igenom det är att jag frågar mig själv; "varför mår du dåligt av detta, vad är ditt val?".

Ikväll är båda ponnierna i god jord. Barbie har äntligen förstått att det fungerar att bjuda framåt även i skänkelvikningarna i trav. Det hjälper förstås at hon är helt galet pigg och som en liten bomb att rida. Det är faktiskt inte så svårt att förstå varför dressyrryttare vill ha elektriska hästar. Det är så mycket lättare att påverka även om det ibland kan pysa över. Fördelen med Barbie och hennes härliga ponnypsyke är att hon iaf hittills inte blir fullständigt bananas när hon är så här pigg. Hon bockar möjligen lite lätt och skakar på huvudet:D.

Juno har order om att röra sig mycket efter kastreringen. I en vecka har jag longerat men tänkte nu att jag skulle ta tillfället i akt och börja ta igenom mer grunder från marken på honom. I ärlighetens namn har jag faktiskt varit alldeles för slarvig med honom. Allt har varit så lätt med Barbie pga hennes alldeles lysande arbetsmoral. Juno har inte riktigt samma höga moral och ambition så honom gäller det att motivera och skapa en elektricitet.

Ikväll har jag därför tömkört lite lätt. Eller ja, egentligen snarare longering med två linor. Hade yttertömmen från bettet genom gjorden till handen och innertömmen direkt från bettet. Imorgon ska jag arrangera till en rem på insidan (typ en snokrem) med en ögla och ha töm från bettet genom den öglan till handen. Detta för att få till en mer ledande innertöm. Tränade för Bo Jenå för många år sen och det var typ hans favorittömsättning på unga hästar. Den är väldigt snäll och vägleder den unga hästen fint.

Kvällens mål var att få honom snabb och lyssna framåt ordentligt i skritt-travövergångarna. Superbasic-men ack så viktigt. Han skötte sig jättebra och vi hittade en hyfsad form stundvis och ffa lyckades jag med kvällens mål med aktiva övergångar (efter lite övertalning med pisken ett par gånger.). Har ett hopp om att det kommer att bli lättare om jag har honom på framåtdrivande hjälper och att han accepterar handen om han får spel på andra hästar. Ikväll uppförde han sig exemplariskt vid hästmöte:)

Uppenbarligen är jag inte särskilt bra på att hålla löften till mig själv. Ett blogginlägg om dagen visade sig vara lika svårt som att börja skriva på uppsatsen. För ett tag sen skrev jag ett inlägg om att "kan man så vill man". Jo så är det förstås. Men något jag har märkt i mitt liv är att det verkar vara svårare att göra och ta tag i saker som jag verkligen VILL än andra saker som jag ärligt talat bryr mig mindre om. Det kallas möjligen prestationsångest skulle jag tro.

Häromdagen var det iaf en helt fantastisk vinterdag! Lägligt nog var min tillika fantastiska fotograf med och tog lite bilder:). Älskar att ha riktigt fina bilder på hästarna. Det är något jag saknar ffa på min första häst Tjitjo och på andra hästar jag ridit under årens lopp.

Om jag försöker skriva ett inlägg om dagen så håller jag igång mitt skrivande. Det är kanske ett sätt att få lite motivation att skriva på det som egentligen ska skrivas på. För jag tycker att det är kul ATT skriva. Hade jag utifrån läst mitt tjat om den där oskrivbara uppsatsen hade jag i mitt (kanske inte så) stilla sinne velat skrika "men för h-vete bara skriv!!". Men det är märkligt hur blockerad man kan bli. Lite som att man (eller är det bara jag:o) kan titta på disken i diskhon i två veckor innan man faktiskt tar tag i den-eftersom den trots att det ser ut som om den är på väg, ändå aldrig klättrar därifrån självmant.

Juno verkar otroligt må som en prins trots kastrationen igår. Han är pigg, fräsch, ytterst lite svullen och sitt alldeles vanliga glada jag:). Hoppas det fortsätter så.

  ''

Barbie fick två veckors vila här i januari. det var alldeles för kallt och hon har inte vilat sen i juli, så det passade rätt bra. Har ridit tre dagar nu och hon är pigg som tusan:D. Hon känns superfin och ger mig fortfarande ett stort leende varje gång jag rider. Lääääängtar till tävlingsdebuten som jag gissar blir i slutet av april.