Nackdelen med att jobba långa nätter (går och lägger mig runt 6 på morgonen då) är inte de långa nätterna utan det är att vända tillbaka dygnet. Egentligen försöker jag undvika att ändra så mycket på dygnsrytmen eftersom det triggar min migrän nåt alldeles förskräckligt, men så här under vintern blir det en nödvändighet om jag ska se nåt dagsljus och gärna hinna rida i det också. Dessutom är det betydligr energifattigare den här mörka tiden på året som gör det hela ännu tyngre.

Den här vinterns väder samarbetar heller inget vidare med humöret. Var är alla de där fantastiska soliga dagarna med -10, strålande sol, blå himmel och massor av snö? Jag vet att de dagarna existerar, men det var minsann längesen en fick uppleva en sån dag. Gudarna ska veta att det hade behövts lite sol för energin.

Min plan att inte rida i mörker smyger sig nog rejält idag dessutom. Tvättkorgen är överfull och det fanns bara tvättid nu i eftermiddag. Båda hästarna ska skrittas ut under em/kväll. De fick vila igår eftersom jag inte mådde så bra och all energi gick till att rida Ella. De har dock gått väldigt bra och ordentligt över helgen så två lugnare dagar är nog bara bra. Hade även behövt städa i sadelkammaren och göra en ny rensning. Har köpt lite nya prylar så gammalt behöver bort.

Så här ska det se ut i min fack i sadelkammaren. Det gör det inte nu.

Ja så kan jag troligen beskriva mig själv helt sanningsenligt. Det är konstant en naken sanning jag beskriver här på bloggen om min verklighet, min ridning och mina hästar. Jag förskönar inte, jag försöker inte få mig själv att låta bättre än vad jag är utan this is it. Varken bättre eller sämre. Det betyder inte heller att jag tycker att jag är helt fruktansvärt skitkass, jag känner mig ändå ganska trygg i vad jag kan. Men sen är det så med hästar och ridning att en lär sig hela tiden mer, en får omvärdera hur en gjort och ibland inser en att det spår som en kört i leder rakt i fördärvet (läs; till kliniken). Då gäller det att kunna ha så pass mycket stake i sig att någon tramsig stolthet inte får stå i vägen för att kunna säga "hoppsan, det här blev ju inte bra nu måste jag göra om och göra rätt".

Så i denna anda tänkte jag hänga ut filmen som orsakade senaste debaklet. För dagen var Ella pigg, dragig och gigantisk. För att hon inte skulle göra tjurrusningar a la B-ponny högg jag tag i innertygeln när hon drog och bankade på tills hon släppte. Det ÄR fulridning och formen blir därefter. Som jag skrev i tråden är detta lite mitt sätt att rida, tex gjorde jag likadant på Bello när jag red honom. Eftersom jag trots allt har en plan och är medveten om vad jag gör och varför, samt att den här formen inte är ett självändamål tror jag knappast att det orsakar en "fribiljett till kliniken". Men självklart, jag kan ha fel det här onekligen hänt förut.

Den film. (Dom dragiga partierna är bortklippta så håll till godo med fulkröken och min fällknivssits med för korta stigläder i dressyrsadel.)

Som viss kontrast till fulfilmen kan jag visa lite bilder från dagens pass med Ella. Även om min ridning föregående pass inte var optimal så hade den viss effekt. Idag var hon inte ens hälften så dragig utan jag kunde rida ut halsen betydligt bättre till en finare kontakt. Försökte ha mycket fokus på min armbågar och bli stark i bålen för att kunna sitta emot. Kan meddela att jag har börjat med att göra situps om kvällarna så att jag ska bli starkare..

Galopperade för första gången idag vilken höll på att resultera i en flygtur över sargen... Men sen gick det bra.

Detta är min målbild med formen!

Att befinna sig ute i cybervärldens Bukefalos är något jag gjort under många års tid. Mitt nick Fiorano registrerade jag under midsommar 2003. Innan dess hade jag haft lite olika namn sen Bukefalos hette "stallet.com" i slutet av 90-talet. Det är förstås olika vem en sas väljer att vara i cybervärlden. En del smyger i kulisserna och skriver inte så mycket och andra ger sig in i både det ena och det andra ämnet och uttrycker åsikter både högt och lågt. Jag som bukeanvändare är ganska utlämnande. Eller ja, väldigt utlämnande.Under åren på Buke har jag blivit hjälpt genom sorg och förtvivlan, det har funnits stöd och hjälp kring allamöjliga frågor som inte bara har varit hästrelaterade.

När det kommer till den hästrelaterade biten som Buke trots allt mest består av har jag aldrig nånsin sagt att jag är en superryttare. En gör så gott en kan och jag vill (som alla andra) utvecklas och bli bättre. Eftersom jag möjligen saknar ett ganska stort mått av vett har jag också under många år lagt ut både massor av bilder och filmer när jag rider. Det har varit oredigerad sanning om hur det ser ut och jag har fått mycket tips och hjälp om förbättring. När en lägger ut filmer på det viset som jag gjort är det bara att acceptera och stålsätta sig för en hård ton. För det är märkligt-även om vi alla på Buke VET hur svårt det är att rida så har en del användare svårt att hålla en konstruktiv ton utan kritiserar endast och enbart i negativ ton. Jag förstår inte riktigt denna vilja att endast trycka ner och påtala andras dålighet?

Eftersom jag är fullt medveten om både tonen och min egen imperfektion så inleds numera de flesta filminlägg med en ursäkt och påtalan kring alla fel jag gör. Men det räcker tydligen inte för det ska göras ner ändå och helt utan konstruktiva tups om hur det ska bli bättre.

Så nu är det nog. Jag orkar inte ta mer dålig attityd faktiskt. Jag vill inget hellre än att bli en superfantastic ryttare, men jag ser inte längre hur det ska utveckla mig att konstant påminnas om hur dålig jag är? Mitt självförtroende ridmässigt vacklar som det är och utan självförtroende rider en ännu sämre. Jag är måhända alldeles för känslig men så här känner jag och står för det. Januari inleds således med en Bukepaus under minst resten av månaden. Blir nog som en avgiftning efter alla dessa år.

Men även vi dåliga ryttare vinner rosetter.

Blir numera ganska mycket dressyrande vilket jag tycker är oförskämt roligt. Även som idag när jag mest vill ha hästen motionerad så känner jag direkt när jag kommer upp i sadeln att jag vill rida och göra det bra! Det gör verkligen skillnad på hästarna också (konstigt eller hur?). När en dressyrar mer blir hästarna självklart mer välridna. Och desto mer välriden och lösgjord en häst är, desto roligare blir den att rida på.

Med Juno är det som alltid att jag provar mig fram kring vad som fungerar med honom. Efter att ha läst en artikel med Gerd Heuschman och att han anser att långa spön stör hästen mer än verkar framåt så har jag provat rida med kort spö istället. Tycker att det fungerar ganska bra. Använder det antingen på bogen eller på schabraket bakom skänkeln. Inte för att det känns på honom där utan för att det låter.. Har även lagt om uppvärmningen med honom. Han behöver lite tid för att vilja trampa på mer framåt vilket jag gissar har med patellan att göra. Även när man rider ut tar det ca 10 minuter innan han börjar trampa på.

Numera börjar jag trava ganska omgående, har lite halvlång tygel och målet är endast att han ska trava på för egen maskin utan att jag tjatar framåt. Skänkeln ska bara vara stilla och jag vill bara att han ska känna att livet är enkelt. Travar runt på längsidor och gör stora volter och styr med skänkeln. Sen lägger jag in skrittövergånger och bromsar endast med sitsen. Det svåraste här är att få en aktiv skritt så här gäller det för mig att bli betydligt mer konsekvent. Galopperar ganska snart i rätt fräscht tempo. Tycker att den här uppvärmningen har funkat riktigt bra!

Ikväll fick Juno gå i ridhuset och dagens arbete var ffa övergångar. Han segar ihop i skitten men till slut gick han riktigt och väntade på travhjälpen. När det funkar blir även galoppfattningarna mycket enklare. Det är bara att inse att jobbet med att få hästen framför skänkeln på intet vis kan fuskas med. Det är en absolut nödvändighet. För vips så kommer både en fin form och stödet fram till handen.

Barb har varit ute i skogen idag. Något som visserligen kan vara kul osv men jag är ärligt talat rätt less på att sitta och rida själv i skogen. Men men, hästen fick galoppera lite ordentligt och hunden blev också motionerad.

Imorgon är det träning för Ina med Barb, Juno ska få komma ut i skogen och så ska jag rida Ella. Red även henne i lördags vilket blev ordentlig miljöträning. Andra hästar i ridhuset och endast lilla delen kunde vi husera på. Blev ordentlig fegridning i början på lina. När hon väl släpptes och jag kom till ridning glänste hon till ordentligt lite här och var. En väldigt fin häst som naturligtvis ger mig tanken på en stor "riktig dressyrhäst". Men sen sitter jag på min tjocka ponny på väg hem från ridhuset när det smälls en rejäl raket och reaktionen blir ett vift med öronen, då inser jag hur mycket jag älskar att sitta på mina möjligen begränsade, men alldeles supercoola ponnier!

Så här i snövädret har jag faktiskt suttit och ridit inomhus istället för att gett mig ut i skogen. Egentligen var jag jättesugen på att rida ut, men jag tränade med Barbie igår och kände att jag vile rida genom vad vi gjorde. Som en del av omläggningen av träningen blir det att rida mer dressyr. Tidigare har jag bara ridit på banan två och ibland kanske tre dagar i veckan. Har en tanke om att jag därmed inte har stärkt henne tillräckigt för det jobb som jag faktiskt kräver. Så fler och kortare pass, med mycket skrittjobb och fokus på att hon altid ska vara lösgjord är en del av det nya tänket. Ut och galoppera i skogen kommer hon självkart få göra det med!

Även Juno fick gå i ridhuset. Igår var han ute i nysnön och joggade runt Arderå. Kändes fin igår och även där i skogen jobbade vi med att få in vänsterbogen och att få honom jämn på tyglarna. Idag började han med att sätta till den där rätt tradiga sidan han har. En stallkompis var i ridhuset samtidigt och i början gick han och spände upp sig och hotade att resa sig och vända för att komma till henne. Jag blir så less på det där! Han var allmänt lite dryg och hade ingen fantastisk bjudning.

Men det är ju så svåååårt med den där ponnyn! Fodrar jag på med mer havre blir han knas och alldeles för pigg och tokig (dvs risken är stor att jag åker av). Men. När han väl går bra med den energin är han super! Utan havren har han fortfarande idéer men är mycket lättare att få att ge sig. Energin i arbetet är dock under all kritik. Det där med balans är inte så himla enkelt.

Hursomhelst fick han ändå göra ett antal galoppfattningar och inte bara lägga av efter vi galopperat. Han kan nu, men han slipper helst att göra nånting. Positivt var att vänsterbogen höll sig fint på plats.

Inte bara mina egna hästar red jag idag, utan även Ellinors gigantiska jättehäst stod på schemat. Kan ärligt säga att jag varit mycket ambivalent till att sitta upp på den innan. Den är 173 cm och har ganska ordentligt sadeltvång. Anledningen att jag skulle rida var dessutom för att den dängt av Ellinor så pass att hon skadat sig så att hon inte kan rida. Kanske inte lysande förutsättningar men den har skött sig väldigt fint de senaste gångerna när de varit i ridhuset. Så jag gav det en chans.

Insåg när vi bestämt att jag skulle rida att jag inte suttit på en så stor häst på säkert tio år... Efter en väldigt försiktig uppsittning och efter att ha blivit runtledd i linan en stund gick det faktiskt ändå riktigt bra att rida. Hästen är stor och har inte riktigt nån riktig koll på sin egen kropp, hon är bara fem år och riden totalt kanske ett halvår. När hon väl bjuder till och kommer genom i kroppen upplevde jag inte henne som så himla stor att rida heller. Det var värre när hon tog bettet som en b-ponny och bara drog iväg:p.

För att bli bättre och komma nån vart i sin ridning måste en ha en tränare. Självklart kan en komma en bit på väg med lite egen känsla men ögon från marken är en förutsättning för oss allra flesta. Hur väljer en då tränare? För det första måste du reflektera över vad målet med din ridning är och vilken nivå ridningen ligger på i nuläget. Även om du har som mål att rida Grand Prix går det inte att slarva med grundridningen. Takt, rytm, lösgjordhet och rakriktning är grundpelare oavsett du rider LB eller GP.

Mitt resonemang är som så att om du rider på LC/LB-nivå är månne inte en bokstavstränare med tävlingsmeriter högt i klasserna vara nödvändigt. Det som behövs är en tränare som nöter grunderna, som inte tar genvägar utan befäster en bra och följsam sits hos ryttaren och en arbetsform hos hästen. När detta sitter och ekipaget rider godkända LB-program börjar det bli dags att ställa högre krav på tränaren. Den kombination som fungerat bäst för mig är att ha en "vardagstränare" som jag rider ofta för där mesta fokuset ligger på grunder och lösgjordhet och sen en månadstränare där fokus ligger mer på tävlingsridningen och rörelserna.

Jag tycker att det tyvärr inte är helt ovanligt att när en ryttare kommit en bit vägen och ligger runt MsvC-B utbildningsmässigt börjar slarva med grundridningen. Då verkar en del har blivit "för bra" för att rida skritt-travövergångar och nu ska det fräsas runt i hög tävlingsform i flashig ökad trav och det ska bytas galopp och tränas arbetspiruetter. Detta gärna i samband med att man bytt tränare till en med ett B eller A framför sig. Däremot tror jag inte att det beror på tränarbytet i sig. Utan när ryttaren bara rider för denna tränare en eller två dagar i månaden hamnar fokus på dessa träningar på hur tävlingsridningen ska bli bättre. Inte för att tränaren anser att grundridning är oviktigt utan snarare för att denne antar att det är något ryttaren gör i arbetet till vardags och därmed så faller det mellan stolarna.

Att ha någon som tittar på dig när du rider ofta är guld värt. En vän har sin pojkvän till att kolla i fall hon är rak och jämn över hästen. En nog så viktig detalj som alla kan se, oavsett man kan rida eller inte. Så ta med dig din mamma/pojkvän/bror som kan vara dina ögon från marken. Om de skulle vara helt obildbara, be dom filma så du själv kan se vad som ska bli bättre! Eller rid samtidigt som en vän och hjälp varandra! Våga fråga andra i ridhuset hur det ser ut, våga ta hjälp!

Det största tränarlyftet för mig nånsin har helt klart varit att börja rida för Ina. Att ha en vän att rida för kanske inte är optimalt för alla då en del passar bättre med en auktoritär tränarfigur. Ina är nog så auktoritär, men eftersom vi även är vänner blir det en annan sak. Vi kan resonera och diskutera problem och lösningar även om vi inte alltid är överens (men det brukar sluta med att jag inser att Ina har rätt:D).

Inte särskilt sällan påminns mången hästägare på buke om att "det ska vara roligt att ha häst". Det ska vara roligt att ha just den hästen man har annars är det till att sälja och köpa en annan som man ska ha roligt med. För roligt ska det minsann vara, det är essensen av att vara hästägare.

Njae säger jag. Det är faktiskt inte alltid så himla roligt att ha häst. Det är faktiskt ganska jobbigt också. Massa arbete, mycket pengar, tidiga morgnar, sena kvällar, kallt väder, varmt väder, storm och regn. Det är inte särskilt förlåtande att vara hästägare utan hästen måste tas om hand vareviga dag. Som hästägare de senaste tjugo åren är jag väldigt bekant med motgångarna som det innebär även om det för mig inte är en alternativ tillvaro att inte ha häst.

Problem uppstår när folk skaffar sig sin första häst och tänker "nu ska det vara roligt". De ser sig själva susa fram på tävlingsbanan mot rosetterna och galopperandes på ängarna med vind i håret och ett leende på läpparna. När verkligheten kommer ikapp och det visar sig att hästen kanske inte var så snäll att galoppera över ängarna med eller det var inte bara underbara dressyrpass på en mjuk och välriden häst eller att den inte alls vill hoppa de hinder en tänkt. Det blir ett hårt fall ner i verklighetens ganska bistra värld.

Naturligtvis är det också roligt att ha häst, men jag tror att som hästägare bör en ha mycket selektivt minne. För de stunderna som verkligen är underbara är ganska korta och relativt få skulle jag våga påstå. Tex lever jag fortfarande på det där varvet i galopp med Juno för två veckor sen där han kändes fantastisk. Ca en minut av mången timme med hästarna under samma tid. Det dopaminpåslaget som det enda varvet i galopp gav gör det så värt att kämpa vidare. Jag kan minnas ridpass från flera år tillbaka som har gett den där alldeles extra känslan och att hitta den är magiskt!

Att ha häst är ett privilegium utan dess like. Men det är ett privilegium som har ett pris som inte bara är ekonomiskt. Det emotionella priset är nog så mycket större. Samtidigt tycker en inte direkt om alla hästar en träffar, det handlar om kemi. Det är inte heller så att det garanterat är kärlek vid första ögonkastet när häst ska införskaffas. Här blir det dessutom lite klurigt. För när häst införskaffas ska det till viss del göras med hjärtat, om en inte tycker om sin häst kommer det kännas alldeles för tungt. Samtidigt kan kärlek växa fram under tid. Båda mina ponnier har ganska stor integritet och släpper inte riktigt in en med en gång. Med Barbie tog det nog ett halvår innan jag började känna en riktig kontakt med henne. Med Juno har det tagit ännu längre tid. Först i år har jag börjat tycka om honom på riktigt. Att skaffa häst är lite som ett arrangerat äktenskap, med fördel att du kan sälja din respektive om det inte fungerar.

Det handlar för mig inte om att det ska vara roligt att ha häst i alla lägen, det handlar om att det ska vara värt det.

Bilderna här nedan är från ett ridpass i fullkomligt ösregn för några år sen som jag fortfarande räknar som ett av de passen som varit helt super! Ville inte sluta rida och hästen kändes alldeles underbar!

Ja den här veckan alltså. Jag försöker reda ut vad som egentligen gjorts och vad som hänt, men ungefär halva veckan har jag haft feber så måste erkänna att det mesta är lite luddigt i kanterna. Veckan började iaf jättebra när Juno fick sitt första pass i ridhuset efter vilan och kändes kanon. Har samma upplägg och mål med honom som med Barbie nu. Han ska bli jämn i sidorna, mer öppen i ganascherna pch komma ner framåt-nedåt, ska vara rak mellan bogarna och bjuda jämt fram till handen. För att komma dit rider jag jag runt fyrkanten. Jag vet, visst låter det skittråkigt? Det är det inte! Det är så mycket svårare än man kan tro att ha hästen helt rak och jämn längs hela långsidor. När man tycker att det funkar med hjälp av väggen så flytta in två meter från väggen och håll samma raka linje. Och så är det bara att göra det svårare hela tiden och öka variation i tempo, takt och rida övergångar.

Hittills är Juno på nivån att vi jobbar med att ta oss fram på ett rakt spår längs med väggen. Jag inser att jag maskerat hur dålig hans rakriktning är när jag ridit runt på mina stora böjda spår. Det roliga med detta arbetet är att det faktiskt direkt gett resultat. Travade runt fyrkanten i tio minuter och tänkte sen avsluta med lite galopp. Jisses i min låda, men vi galopperade minsann ett helt varv med rak häst längs långsidorna, med bjudning i galoppen och den bästa ridkänslan ever!

Jun efter passet

Men säg den lycka som varar. Efter två dagars vila skulle jag och Ellinor ut och skritta tillsammans. Tyckte att Juno var lite låg och inte så hungrig som vanligt så han tempades. 39,4. Har faktiskt aldrig haft en häst med så hög temp! Eftersom allmäntillståndet ändå var okej och att han åt så var det inte mycket mer att göra än att avvakta. Under dagarna har tempen varierat, men inte varit över 39 grader sen i torsdags. Igår var den dock lite låg på 36,9, men vid insläpp idag helt normal på 37,5. Att han vilat så här är verkligen inte alls bra för hans patella. Imorse satt han fast ordentligt för första gången på riktigt länge. Så imorgon börjar han skrittas igen.

Sen så har vi lilla lyckopillret Barbie! Hon har känts fin att rida, men har gått lite mindre än jag önskat eftersom jag inte mått så bra. Så i helgen har Ida fått rida och jag lockade henne med att få vara med i dressyr KM. Ida är en talangfull tjej som passar Barbie riktigt fint med sin mjuka ridning. Det var väldigt roligt att se dom på tävlingsbanan tillsammans! Hon fick fick strikta order om att inte rida fram i trav och galopp mer än tio minuter eftersom Barb egentligen bara är under igångsättning. Ida har alltså inte ridit henne mer än dagen innan och ett par gånger förra året. Ändå red hon ett kalasfint program (LC1) på 67,96%! Vinst blev det och Barb är återigen klubbmästare i dressyr.