Idag var det dags för andra uppsittningen på fina Juno. Gick som en dans att sitta upp själv och att inte bli uppkastad. Red lite på linan först och travade och gjorde några få övergångar mellan skritt och trav. Elin fick hjälpa till med drivningen från marken.annars gick det utmärkt:). Eftersom han kändes så stabil så släppte Elin oss och vi travade runt lite själva. Det som är meckigt och som kommer att bli utmaningarna är förstås framåtbjudningen och det faktum att han är hingst. Han drar sig mot hästarna som går i hagen bredvid banan och överlag börjar han bli lite tuffare när vi går förbi andra hästar. Jag är väldigt nogrann med hur han uppför sig och det är bättre att sätta övertydliga gränser nu med en gång från början. Det svåra är förstås att göra det med ryttare på ryggen när även det är så väldigt nytt.

Kommande för Juno är en eller två uppsittningar på banan till, sen så ger v i oss ut i skogen istället. Galoppen är bättre att ta där från början med draghjälp av annan häst.

Det var dessutom en ytterst sällsynt dag i mitt liv. Ungefär tre dagar om året är jag morgonpigg. Detta var en sådan dag. Släppte ut hästarna vid halv sju, mockade och gjorde klart. Satt upp på Barbie innan klockan var slagen åtta. Det är liksom inte att jag ogillar morgnar-det är väldigt härligt ute då, jag avskyr att ta mig ur sängen. Det är så varmt och skönt under täcket!

Ridningen av Barbie gick sådär. Har i princip bara ridit i hoppsadeln de senaste två veckorna och det är ett mord på min sits. Jag har kämpat som f-n rent ut sagt för att sitta vackert, och jag kan helt klart säga att införskaffandet av en Childeric gjorde det hela mycket lättare:D. Men varken på detta passet eller de senaste två i Childericen på den prickiga ponnyn har jag hittat någon ridkänsla. Kommer inte till ro i sadeln och klarar inte riktigt av att komma till ridning. Ah suck. Tänkte ta och boka träning till nästa vecka för nu är det minsann verkligen välbehövligt!

Dessutom vänder vinden fort i mitt huvud. Nu är jag tillbaka till att skita i hopptävling för att jag helt enkelt tappar ridkänslan i dressyren. Det är ju dressyren jag tycker är roligast! Så ev blir det trots allt en dressyrtävling nästa helg. Är den sista lokala dressyren här uppe för säsongen så hade väl egentligen skullat passa på. Red igenom programmet idag (L:B1) och det kändes hyfsat. Allt sitter men formen och övergångarna hade allt kunnat vara bättre.

Så äntligen har jag kommit upp på ryggen på finaste Juno. Förra veckan  vandes han in på sadel och det gick väldigt smidigt. Idag när jag började longera var han mest less och tycker att han kan det här:p. Måste vara ponnypsyket för vartenda halvblod jag gjort detta med, eller sett när någon annan fixat med har som gjort det till en grej att tokbralla vartenda gång de släpps ut på linan. Han fick springa i ca fem minuter sen tröttnade mest jag på att driva och han var rätt less på att springa i cirklar.

Hade en mycket bra hjälpreda i form av en stallkamrat som är mycket lugn och stadig i sin hästhantering. Det är en absolut nödvändighet att ha någon man litar på på marken när det är dags att sitta upp! Så Elin höll i linan och kastade upp mig lite försiktigt så att jag hängde över honom, efter att vi skrittat en bit gled jag ner. Att hänga är egentligen rätt meckigt-OM hästen far iväg känns det nästan mer utsatt än om man sitter på hästen. Så där var det slut på hängandet och nästa vända satte jag foten i stigbygeln och la benet över. Skrittade lite och reste överlivet succesivt. Enligt min erfarenhet är det det som många unghästar reagerar starkast på-inte tyngden av en ryttare utan att de helt plötsligt är något däruppe som de mest anar men inte riktigt kan se. Fick dock ingen reaktion alls från Juno:). Vi skrittade runt lite grann och startade och stannade ett par gånger. Sen räckte det för dagen.

Har dock ett problem med att min hoppsadel är alldeles för vid. Jag tycker av princip att man ska rida unghästar i hoppsadel så att man får upp rumpan ur sadeln och kan var lätt på ryggen. Men sadeln föll verkligen ner mycket ytots dubbla paddar så undrar om det ändå inte är bättre att ta dressyrsadeln av den anledningen..?

Det blev vissa reaktioner på fejan när jag la upp bilden där över det faktum att jag inte ha säkerhetsväst. Alltså jag är så kluven till det här med väst. Hjälm är för mig en absolut nödvändig säkerhetsattiralj. Jag har blivit ovän med folk när jag påpekat det vansinniga i att rida utan hjälm framför barn, jag har blivit störd av Helena Lundbäck och hennes nonchalanta attityd till hjälmen och jag hyllar Charlotte Dujardin för att hon tagit hjälmen till dressyren absoluta finrum. Men alltså säkerhetsvästen har jag aldrig blivit vän med. När jag var femton vann jag en väst i tv-programmet Hippo-den använda jag exakt noll gånger. Sen skaffade jag faktiskt en ny fin RaceSafe när jag hade mitt tokiga fullblod. Använde den kanske fem gånger och tänkte att jag vänjer mig väl. Men jag var ju mer på väg av med västen på än utan den... Blir så vansinnigt otymplig och det känns för mig som att västen är en konstant påminnelse om att jag kommer att åka av. Naturligtvis är det möjligen en onödig risk att ta att rida in min ponny utan väst. Men det är precis vad jag kommer att göra. Jag är helt enkelt inte en bättre människa än att den där västen inte kommer att åka på förrän det verkligen händer något.

Har också insett att om jag nu fått för mig att hoppa och dessutom tävla får jag väl vackert fullfölja också. Med fullfölja menar jag-få ponnyn runt en hel bana. Så 9 september är det dags igen. En klubb inte så långt härifrån har 60 och 70 cm som jag tänkte anmäla till. Om vi kommer runt första klassen stryker jag andra är tanken. (Och sen blir det bara dressyr på ett tag:D)

Andra hindret från tävlingen, humorn i detta är att jag tycker att det känns högt när jag rider an:D.

Detta var då dagen då jag fick för mig att hopptävla igen. Det var åtta år sen sist och vad jag minns så kom jag inte över  första hindret den gången. Den här gången kom jag iaf över två hinder:D. Lilla ponnyn var jättejättespänd och tyckte att dagens kalas var ytterst märkligt. Hon är vanligen coolheten själv men en framhoppning med ponnier och barn i ett enda virrvarr kan göra vemsomhelst till ett nervöst vrak. Själv avskyr jag verkligen att rida på framhoppningar! Lokal ponnyframhoppning kan nog vara det läskigaste som finns.. Men hon hoppade iaf bra där:).

Inne på banan blev det en mycket opedagogisk början då jag fick startsignal ca fem meter från insläppet. Hade ingen tid på mig att rida runt banan i synnerhet eftersom första hindret stod precis vid insläppet. Jag känner mig lite som Allyson Hannigans karaktär i American Pie-filmerna som konstant upprepar "and one time at bandcamp" när jag kommer på mig jämt att säga "alltså i Skåne gör man såhär...". För alltså i Skåne har jag aldrig varit på någon utetävling där man inte haft två ekipage inne på banan samtidigt. För en unghäst är de två minuterna guld värda så att de får se sig om lite och slappna av inne på banan. Så fungerar det tydligen inte här.

Så det var bara att försöka rida och det blev ett stopp på första direkt. Jag lät henne stå kvar där hon stannade, klappade henne och försökte få henne att spänna av. Fungerade såpass att hon hoppade både ettan och tvåan fint. Mot trean red jag lite slarvigt såg jag på filmen och ponny tyckte att infångarna och hela hindret var sjukt otäckt. Vid första stoppet där höll sadeln på att glida runt för att jag hamnade i höger stigbygel-hopplöst med rund ponny ibland:p. Hade nog dessutom behövt byta till en aningen smalare hoppsadel (!). Så då red jag som en kratta och där tog resan slut. Hoppade ettan innan vi gick ut igen vilket hon gjorde jättefint och travade ett halvvarv innan jag gick. Tog igen den tajta startsignalen där för jag ville ärligt talat utnyttja alla sekunder jag kunde inne på banan. Tror nog att det kommer att gå bra i framtiden bara hon får komma ut lite mer och få mer hinder i kroppen:). (Ja, och så ska ju jag rida bättre förstås).

Sen jag började på ridskola blev jag inpräntad att det aldrig är hästens fel när något går dåligt. Detta har verkligen satt sig i ryggraden och jag skulle aldrig någonsin skylla en sån ritt som idag på min häst. Hästen kan helt enkelt inte prestera bättre än vad ryttaren ger den förutsättning att göra. Jag blev ytterst förvånad när jag hamnade i ett virtuellt blåsväder kring detta när jag kritiserade ett av barnen i årets Ponnyakuten för att hon skyllde på sin häst under en träning som gick dåligt. För mig är det helt otänkbart att det är hästens fel att en träning går dåligt. Ibland kan den förstås släppa ett ben och riva utan att man förstår varför-men det är en annan sak. Tydligen var det helt okej att skylla på hästen enligt Bukefolket och jag var en hemsk människa som kritiserade barn. Ja det måhända, men jag antar att en sjuttonåring tål att höra att man inte ska skylla på sin ponny när det går dåligt. But apparently not.

I veckan publicerade en av tjejerna på en av Sveriges största hästbloggar ett inlägg om vart hon tycker att dressyren är på väg. Han tycker att dressyren har gjort en sorglig utveckling där mjuk ridning med korrekt form inte prioriteras av ryttarna. Att grundridningen försakas till förmån att rida flashiga travökningar. Hon förfasas även över hur detta även syns på TV-sändningar från ex. OS.

För det första tycker jag att skribenten hamnar i det negativa träsket och inte kan se de positiva förändringarna som skett i sporten de senaste tio åren. För det andra håller jag verkligen inte alls med henne. Om man åker och tittar på en dressyrtävling oavsett nivå kommer man självklart att få se både bra och dåliga ekipage. Man får se de ekipage som helt klart behöver träna mer på sin grundridning och man får se de ekipage som har kommit längre i sin utbildning. Gemensamt för ALLA ekipagen är att alla har saker som de konstant jobbar på. När man kommer ut med sin häst på en tävlingsplats kan man dessutom kallt räkna med att ridningen/formen/lösgjordheten inte riktigt sitter lika bra som på hemmaplan. Det spelar faktiskt ingen roll om man som ryttare tävlar en lokal L:C eller om man är en GP-ryttare så ändras alltid förutsättningarna på en tävlingsplats.

Jag brukar åka och titta på de dressyrtävlingar som bjuds på här uppe och när klubben här har tävlingar brukar jag vara domarsekreterare. Det var jag även på min gamla hemmaklubb i Skåne. Jag tycker verkligen att ridningen har gått framåt enormt mycket de senaste tio åren. Jag har känslan av att ryttarna idag har ett större fokus på sin träning och att många har förstått vikten av att rida ett rytmiskt program med bra övergångar ffa. Just ekipagen som vinner står oftast för just en mjuk trevlig ridning med hästen i en fin form för klassen. Det inte sagt att allt är perfekt-om man tror sig få se perfekt ridning med perfekta övergångar/form/bakben när man så än tittar på en lokal dressyr eller ett OS är ju lite ute och cyklar. Vi strävar förstås efter perfektion i vår ridning-men om det nu hade varit så att vi uppnådde den hade de bästa ridit på 100% och inte på 65%-90%.

Att dömma ut hela dressyrens utveckling för att man på tävling sett hästar som inte har med sig rygg/bakben eller har näsan bakom lod känns kortsiktigt. Ser vi på den stora bilden över hur sporten utvecklas tycker jag att vi går mot en ljus framtid. I synnerhet när vi har förebilder som Carl Hester och Charlotte Dujardin. Holländarna i all ära (jag älskar enkelheten i deras ridsystem som faktiskt baseras enkelt på gas och broms), men de verkar inte komma undan att konstant misstolkas och att vara utsatt för en häxjakt.

Så ja, detta är vad jag tycker idag om sporten. Men känner att jag vill poängtera att inget är skrivet i sten och ändringar i både vad jag tycker och hur jag tänker kan ske snabbt. Jag gillar inte riktigt uttrycket att "vända kappan efter vinden". Det används jämt i en väldigt negativ klang om personer som ändrar åsikt lite hej vilt. Det är inte alls en negativ egenskap-det visar istället en förmåga att kunna ändra sig, tänka om, ta till sig informations osv. Något som skulle göra rätt många till bättre mer utvecklade personer. Jag föredrar uttrycker "det är bara dumma och döda som inte kan ändra vad de tycker".

Ja, och så har jag tävlat hoppning idag. Kortfattad summering av det är att jag tänker fortsätta vara dressyrtant. Men mer info och nån bild kommer.

Fina fina Juno, vilken härlig ponny jag skaffat mig! Jag har ofta ganska svårt att fastna för nya hästar men den här killen har charmat mig från första dagen. Han har verkligen ett toppenpsyke och han är väldigt enkel att ha med att göra. Idag hade han sadel på sig för andra gången. Eftersom han var helt cool med att bli sadlad sist på banan så sadlade jag direkt i stallet. Han stod helt lugnt och vilade på ett bakben när jag grejade. Vi gick ner till ridbanan och longerade lite och även om han busade till det lite så var det mer bus än att han egentligen brydde sig om sadeln. Tror nog att det inte blir några problem att sitta upp nästa vecka:).

Och så skulle vi ta lite snyggbilder. Lättare sagt än gjort med en kille som har myror i brallan:D. Men några fina blev det iaf:)

Med Laura Bechtolsheimers bloginlägg från henne OS-upplevelse. Hon har aldrig varit någon större förebild för mig men jag fick riktiga rysningar av hennes otroliga travökningar i küren till hennes musik från Lejonkungen och viskningarna "hakuna matata" i takt med traven-det var magiskt!

http://www.horsehero.com/86273

Jag har tidigare kräkt lite över Animos mode och deras sjukt provocerande bilder på sin kläder med modeller i ridbyxor i pumps som putar med rumpan. Jag tyckte att kampanjen kändes vansinnigt smaklös. Tydligen har smaklöshet i ridsportmodet blivit en trend. Mina tidigare husgudar Eskadron som jag har massor av schabrak, lindor, grimmor mm från har även dom ramlat ner i smaklöshetens träsk. De har för mig stått för klassiska tidlösa grejer med hög kvalité och så spexar dom till det med roliga färger i sina kollektioner. Men nu, nu har dom hittar ett nytt material de gillar att leka med. Lamé. Lamé är det där glansiga prassliga som ger ett metallicintryck, eller kalla det gärna "trailertrash-intryck".

Detta täcket var bland det första jag såg ut kollektionen, usch tänkte jag-hur tänkte dom nu och hoppas att resten är bättre!

Det blev det inte-för nästa täcket var det här...:

Det är så fult att jag liksom inte vet var jag ska börja. Vem kommer att vilja spöka ut sin häst på detta sättet? Jag fattar det inte! När blev shiny metallic inne? Alltså förutom på skräpiga hak med 40-plussare som ålat ner sig i alldeles för små fodral i samma material som det där täcket.

Det blir en väldigt billig känsla när det är sååå shiny:

Eskadron gör också "en Animo" med modell som lite planlöst bara hänger vid en pelare med sadeln i famnen och drömmande spanar i väg med blicken:

Det otäcka mitt i all detta är att jag faktiskt gillar ett av dessa shiny schabrak:D. I lätt bronsad ton är detta faktiskt rätt snyggt:

Men när jag sen såg detta i silver till häst blev jag snabbt avskräckt igen;D!

Jag skrev för några dagar sen om hur min vecka ser ut vanligtvis. De senaste dagarna har jag jobbat på Equeen och tack vare sena kunder och en kassa som inte stämt har jag inte varit hemma förrän sju på kvällen. Då är det dags att rida och fixa. När jag vet att det kommer att bli sent brukar jag vara förutseende nog att mocka och ställa iordning hö på morgonen så att man slipper det på kvällen. Men trots det blir det sena kvällar efter att en ponny är riden och den andra är fixad med. Jag har varit hemma ungefär vid halv elva på kvällen.

Men herregud vad jag älskar att vara i stallet och fixa! Just nu är ridningen så superrolig att det nästan är löjligt:D. Barbie känns jättefin och ikväll hoppade vi några få språng för att hon helt enkelt ska ha lite fler språng i kroppen. På söndag är det tävling och det ska bli otroligt roligt! Juno hade sadel på sig igår och han hoppade runt lite i galoppen men lugnade sig snabbt. Han får mig också alldeles glad med sitt sätt att vara så positiv och på vägen ner till ridbanan gick han med spetsade öron och kollade in omgivningen.

Så för mig är hästarna värt allt! Det är värt att bo i en shitty lägenhet (med tillhörande rinnande toalett), det är värt att bo i ett crappy hus med tveksamma grannar (japp, det har häst att polisen knackat på sent om kvällen för att leta efter nån förrymd typ), det är värt att äta mycket makaroner och bacon, det är värt att känna sig fattig och panta flaskor för att köpa mat. Jag älskar hästarna och detta är vad jag vill göra:).

Det kan förstås vara att jag är felkonstruerad, frågar man en och annan kan det verkligen mycket väl vara så. Min skräck är "Svensson-livet".. Att sitta fast i en villa i en förort med en unge eller två som tar upp hela ens liv. Att vara fast i ett hamsterhjul där räkningar och lån gör att man är fast. Att ha en känsla av att inte kunna komma nånstans och gärna med en man som inte längre är rätt. Nu vet jag förstås att det inte är så för alla, men jag kör sååå många människor i taxin i just den levnadssituationen som verkar så otroligt olyckliga. Jag kör ofta par som bråkar eller så är det den andra varianten med frånskilda 40 plussare som försöker ta igen sin förlorade 20-årsålder på det lokala haket. Jag ser ofta dessa männsikor som sorgliga. Jag tror iofs att många av de personerna ser mig som lika sorglig, som offrar så mycket i mitt liv för att hålla på med hästar. Herregud, jag är ju inte ute och festar varje helg;)!

 Ofta får jag känslan av att jag är betydligt mer tillfreds och nöjd med min livssituation än de flesta. Nu inte sagt att jag egentligen tycker att det är vansinnigt läskigt att göra ett sådant uttalande då jag är rädd att allt ska raseras när jag faktiskt vågar uttala orden att jag är lycklig. Men himmel vad glad jag är över att jag chansade och köpte Juno! Det kommer att bli en hård vinter ekonomiskt-men j-lar i min låda att jag gett mig sjutton på att få detta att fungera!

Så svaret på frågan huruvida hur mycket det är värt är enkelt; allt.