Jag älskar facebook. Det må hända att det beror på att jag är en rätt bra nyfiken typ som gillar at veta vad som händer, men lite nyfikenhet kan vara nog så nyttigt. Något som verkligen gör mig riktigt glad är de ryttare som finns på facebook och som faktiskt skriver själva. Patrik Kittel uppdaterar ofta och han känns som en så genomtrevlig och härlig människa:). Det är förstås väldigt kul att Rolf-Göran numera också finns på fejan, men sannolikheten att det är han själv som uppdaterar känns långsökt. Inte mycket känsla i dom uppdateringarna inte. Carl Hester verkar på många sätt vara en riktigt skön snubbe och han förmedlar den känslan även på facebook. Både genom kommentarer och upplagda foton. Isabell Werth är väldigt tysk, men jag bara älskar att hon lägger upp en och annan träningsfilm. Så får även vi som beundrar storheterna till ryttare en del av deras vardag.

Ja jag älskar fejan och mitt virtuella liv är troligen mer rikt än min social interaktioner i den riktiga världen. Det finns dock styggelser på fejan som jag inte står ut med:

*foton på mattallrikar-kan något vara mer ointressant?

*foton på "söta" barn. Jag tycker inte om barn och önskar att det fanns ett antibarnfilter på fejan.

*statusuppdateringar a la "idag steg jag upp klockan fem och joggade arton km, sen åt jag gröt och fortsatte dagen med en powerwalk till jobbet, när jag kom hem gick jag ut i skogen och plockade 50 liter kantareller från mitt perfekta svampställe, nu är jag hemma och ska pussinussgullegulla med gulleplutten i soffan". För ett; jag skiter i hur j-la duktig du är som joggar och motionerar. Två; jag bryr mig ännu mindre om din svamp och tre; om du ska gullegulla dig så häv ur dig ditt gullande till berörd person och inte på facebook!

Eurodressage är för mig källan till min mesta information om vad som händer i dressyrvärlden. Mitt kärleksföehållande till Eurodressage fick sig dock en törn i samband med att de publicerade en "anti-LDR"affisch på fejan. Även om jag tidigare mellan raderna anat en viss ton på Eurodressage anser jag det oproffesionellt av en journalistiskt medium som Eurodressage trots allt är att vara så öppet partiska i en viss fråga. Hur ska man då som läsare kunna hitta objektiv information på sajten?

Jag läser naturligtvis fortfarande Eurodressages artiklar, och i synnerhet denna om Ingrid Klimke fångade mitt intresse. Ingrid Klimke är ett unikum inom hästsporten! Hon var med i tysklands guldlag i fälttävlan med Abraxxas, ledde tillsammans med Sara Algotsson inför den individuella hoppningen men avstod att rida med hänsyn till att hennes häst inte är den bästa hopparen och att det räckte med en medalj. RGB's strykning för balltrampet i all ära, men Ingrids strykning är ännu större! Men inte nog med att Ingrid är en fantastisk fälttävlans ryttare-hon är också en stadig dressyrryttare med en mångårig karriär i Grand Prix på flera hästar. Det var hos Ingrid som Helen Langehanenberg fick börja rida Damon Hill (som hon red på OS) för att Ingrid var gravid. Ägarna valde senare att låta Helen fortsätta rida hästen och Ingrid tappade då kanske chansen att rida ett OS i dubbla grenar.

I den ovan länkade artikeln går det inte att mista sig på författarens enorma beundran för Ingrid. Med all rätt naturligtvis-men det bir nästan lite löjligt och känns stundvis mer som en Lena Furberg-serie än en seriöst skriven artikel av en journalist. Ska man hålla på att tycka en hel massa får man skaffa sig en blogg;). Beundran är även stor för Ingrids 95 år gamla tränare. Den börjar dessutom med att hon berättar om hur illa han tycker om träningen av Totilas-hon skriver inte om det är den holländska eller den tyska ridningen på honom som skulle vara dålig utan hon antar det som uppenbart att det är den holländska. Jag betvivlar dock inte den gamle mannens förträfflighet eller kunnande men någonstans i vältrandet över hur fantastisk den gamla klassiska ridningen är med nacken högst och nosen väl framme börjar jag undra. Jag undrar om allt verkligen var bättre förr? Har verkligen inte dressyren utvecklats positivt de senaste tjugo åren?

Den väldigt gamla mannen säger under träningen som reportern är inbjuden att se, att idag ser man sällan små nätta fullblod med deras typ av gång på dressyrtävling. Han vill påpeka att den typen av gång inte är sämre-den är bara annorlunda. Detta har han förstås rätt i-men det är förstås en sanning med modifikation. Reportern (nej, hon kan inte vara journalist). Tolkar honom så här:

"Living in times were big moving horse are bred, the principles of a true correct extension remain the same, no matter executed by a thoroughbreed or a refined warmblood. The lengthening of the steps, the active hind-legs moving far under, the even rythm and the lengthening of the topline are the requirements of a true and valuable extension, not just big movements which might make it easier to create a good extension but are useless without the rest, even though they are spectacular".

Någonstans i den meningen tappar hon mig. Ja det avlas fram hästar med stora gångarter för att -ja, de har mycket lättare för sig att både länga och samla sig. Det gör hela arbetet för en dressyrryttare lite enklare när de sitter på hästar som har exteriöra och gångartsmässiga förutsättningar att göra det vi begär av dom. Jag tolkar dock reportern som att hon anser att ett fullblod med lite halvtallig gång ändå ska kunna bedömmas lika högt i en ökad trav som Valegro/Uthopia/Parzival bara för att den länger på steget-trampar under sig-länger ut sin överlinje men inte har samma spektakularitet som de andra tre jag nämnde har. Jag håller inte med. En häst med halvtallig gång kan inte med aldrig så bra tryck i baken göra en likadan längning som en superavlad dressyrhäst kan göra poängmässigt. Det ÄR skillnad-sen kan hästen få vara hur klassiskt tränad den vill. Det spektakulära ligger oftast i att hästen är extremt bogfri och även förstås rätt tränad. Ska det inte belönas med höga poäng?

Det går inte annat än att läsa den artikel och anta att reportern tydligen vill att tiden ska gå tillbaka. Att vi ska sluta avla gångartshästar-för det är bara spektakulärt trams och inte riktig ridning.

...och just det. I början av november börjar Mathias Rath träna för Sjef Jansen på riktigt med Totilas och några nadra unga hästar. Antar att han blev frisk från körtelfebern så här lagom efter OS:).

Att få sin första egna ponny när man är 30+ tillhör nog inte vanligheterna. Är väl iofs inte så vanligt att någon slutar rida halvblod och konverterar till ponny för att verkligen rida. En sak om nån ponnyförälder börjar avla när dom fastnar för nån viss ras, men sällan för att rida själv. Jag har verkligen fortfarande ambitioner att rida, tävla, träna, utvecklas och att bli en riktigt bra ryttare. Inte ska man väl behöva ett fladdrigt halvblod för det? betydligt roligare tycker jag med en talangfull ponny som ändå är trevlig att skritta barbacka i skogen på:).

Efter ett år med härliga Barbie som verkligen är enkelheten själv gick det förstås inte att säga nej till att köpa hennes lillebror. Barbies stora nackdel är hennes storlek. Hur jag än vrider på det är hon i minsta laget-även om jag inte ser det som ett större bekymmer egentligen. Men lillebror är snäppet högre, nu kanske 143-44cm. Han kommer också med all sannolikhet bredda sig bra mycket till dels för att han är hingst och dels för att han än så länge bara är tre år. Han är redan superfin, men jag tror han bara kommer att bli änny snyggare med mer massa och hingstkaraktär! Köpte honom osedd och även om han har gjort ett fint treårstest så vet man ju ändå aldrig riktigt vad man ska tycka. Men åh vad perfekt han känns! Har verkligen fallit pladask:D!

Nu ska han ridas in och imorgon får han skor på framfötterna. Han får några dagar lugn och ro för att landa lite, men kommer att få springa lite i linan dessa dagarna. Räknar med att han på tre veckor ska vara sutten på i alla gångarterna och vara hyfsat styrbar. Efter det får han vila en månad och smälta intrycken:). Unghästar och deras utbildning går hand i hand med vila!

Syns hur glad jag är;)

Storasyster Barbie har fått hoppa idag:). Jag som här uppe klassas som dressyrtant hittar rätt snabbt tillbaka till gamla hopptakter;). Även om vissa saker förstås kan bli mycket bättre. Men det är faktiskt riktigt skoj att hoppa igen! Är bara tredje gånge Barbie ens hoppas uppsuttet. Men det är ungefär lika enkelt som med allt annat med henne. Näst helg har klubben här en lokal hopptävling och jag tänkte nog allt vara med där. Så idag hoppade vi en liten 70cm bana och även den otäcka orangea lådan. Den är ungefär det otäckaste som kan vara med här på en tävling och den var inga problem. Hon vinglade lite mot den, men är ju en fördel som vuxen ponnyryttare att det är enkelt att hålla om och rama in.

Ja, det är med att ha en blogg innebär ju förstås att den också ska underhållas. det måsta skrivas och tyckas för att det ska vara en mening med att ha en blogg. Tja, just nu skriver jag inte så mycket. Känner mig fortfarande lite tom efter OS ärligt talat. Framförallt för att det gör mig mer trött än diskussionslysten av de två stora effekterna ett OS har gett ridsporten. Dels ignoranta människor som känner sig tvungna att hävda att ridsport inte är en riktig idrott för man sitter bara på en häst. Det är liksom så korkat att jag typ öppnat munnen/börjar skriva och sen inser jag att jag bara inte orkar.

Den andra diskussionen är naturligtvis rollkuren. Det som gör mig absolut tröttast kring det är att det mest är dom som faktiskt rider som krattor själv som skriker högst. Dom som aldrig suttit på en eftergiven häst som piper om hur synd det är om hästarna som har världsrttare på ryggen. Personligen har jag ett större problem med hobbyryttare som rider dåligt och inte verkar vilja bli bättre heller. Sannolikheten att det skulle vara mer synd om en topphäst som rollas än en hobbyhäst med en tillika hobbyryttare som är lite skev och ger dubbla kommandon och inte kan rida sin häst balanserat känns otrolig.

Och nej jag rollar inte. Jag kommer aldrig att rolla heller. Att däremot stretcha hästen i en rund, djup form loss från handen-det är en annan sak och det är något många borde kunna göra med sina hästar. Som check på hur lösgjord hästen är.

Ååå jag blir så trött (tänk; Sheldon Cooper när han inte orkar argumentera med Leslie Winkle för att Penny har börjat spela "age of Conan").

MEN,

imorgon så äntligen kommer min nya häst! Är jätteglad över att jag fått möjligheten att köpa just den här killen! Det är nämligen Barbies helbror Juno Rock n Roll. Han är tre år och hingst. Han ska ridas in nu så fort som möjligt. Till våren ska han visas på bruksprovet och förhoppningsvis gå igenom och bli godkänd. Han gick treårstest i våras med poängen 887777=44p som gångartstalang och 887799=48p som hopptalang så där fick han diplom och blev kvalad till riksfinalen i slutet av september. Tyvärr blir det ingen final för honom eftersom jag helt enkelt bor i helt fel del av landet. Till bruks hoppas jag dock att gångartspoängen ska förbättras;).

Så ikväll har jag stått och skurat hans nya box. Eftersom jag har världens bästa stallägare är det fixat så att han ska stå i samma stall som Barbie. Är himla meckigt att hitta plats till en hingst annars:/. Jag hade heller inte skaffat en hingst om det inte varit just denna killen!

Juno som föl:

På treårs:

Det som just nu gör mig mest glad och förväntanfull kommer på torsdag. Känns lite som att vänta på jultomten. Men bättre:D! Men det finns annat som gör mig riktigt glad. På fejan har det i dagarna kommit två bilder på två av de bästa hästarna från OS, båda medaljörer. Det som gör att dessa bilder ger mig ett leende på läpparna är inte en magisk ökad trav eller en perfekt piaff. Det är att dom är vanliga hästar som går i hage. Helt underbart att även hästar i den prisklassen får vara hästar. Jag hoppas att det genom spridningen på facebook kan ge samma effekt som att Charlotte Dujardin rider i hjälm. Det är nu modernt och fräscht att tävla och träna dressyr iförd hjälm, Jag hoppas att det blir lika modernt att ha sin dressyrhäst i stor gräshage och inte i liten grusruta alt inte ute alls.

Valegro:

Undercover:

Jag misstänker att jag knappast var den enda i hästsverige som lipade sig genom Charlotte Dujardins guldritt med underbara Valegro! Det kändes så säkert och jag höll på att få hicka när hon fick den där sista missen när Valegro inte ville sluta galoppera för att piaffa istället. Otroligt att se hur laddad han fortfarande var efter det kürprogrammet. Programmet är en ren och skär styrkeprestation i underbar harmoni. Det jag gillar allra mest med Charlottes ridning (och Carls och Edwards för den delen) det är att hennes händer aldrig verkar tänka bakåt. Hela tiden tänker handen framåt, även när hon tar  upp honom. Det är lite skillnad i jämförelse med Adelindes och Lauras händer. På deras stora fuxar ser det ut som om de likt pansarvagnar tänker fortsätta rakt genom staketet om inte ryttarna tar i och draaar.

Detta OS lämnar mig med blandade känslor. Jag är överlycklig över den fantastiska prestation Storbritannien har gjort med guld i lag både i dressyr och hoppningen, guld och brons individuellt i dressyren och ett silver ind. i hoppningen. Det är ett otroligt resultat som väl iofs Tyskland säkert lyckats med nån gång i tiden. I år tog dom ingen individuell medalj alls i dressyren. En sensation det med. Men det är något särskilt med britterna som gör att man verkligen hejar på dom och vill att dom ska vinna!

Det dåliga från OS har för mig varit först häxjakten på Patrik Kittel med lite foton tagna i osmickarnde ögonblick, sedan saudiernas deltagande öht till följt av försäljningen av Valegro och Uthopia. Av finalens 18 ekipage är det fem av dom vi troligen aldrig mer få se tillsammans:

Charlotte och Valegro

Carl och Uthopia

Anky och Salinero (han ska pensioneras nu, och det har han förtjänat!)

Dorothee och Diva Royal (ägaren, tillika en young rider ska nu helt själv ta över sin fina häst. Detta fick Dorothee brista i gråt under presskonferensen efter Specialen.)

Patrik och Scandic

Att Patrik och Scandic ska skiljas åt är tudelat. OS blev lite stolpe ut där Scandic inte var i den toppform han var i förra året. Jag önskar att de hade kunnat sluta lite mer med flaggan i topp. För Patriks del rent mästerskapsmässigt gör det heller inte så mycket att han blir av  med Scandic. Nästa år lär Donna Unique debutera i Grand Prix och till VM om två år är ekipaget förhoppningsvis redo att ta världen med storm!

Årets dressyr-OS visar också att utvecklingen i sporten går med stormsteg! Kolla bara resultatlistan från Peking:

                                                  

                                                  
                                                  
GP        Kür

Och jämför dagens:

1 Great Britain    Charlotte Dujardin                  Valegro           90.089%

2: Holland            Adelinde Cornelisen              Parzival           88.196%

3: Great Britain    Laura Bechtolsheimer           Mistral Höjris    84.339%

4: Germany         Helen Langehanenberg         Damon Hill       84.303%

5: Great Britain    Carl Hester                            Uthopia            82.857%

6: Holland           Anky van Grunsven                Salinero            82.000%

7: Germany         Dorothee Schneider               Diva Royal        81.661%

8: Germany         Kristina Sprehe                      Desperados       81.375%

9: Holland           Edward Gal                            Undercover       80.267%

10: Spain           JM Munoz Diaz                        Fuego              79.321%

11: Sweden        Tinne Wilhelmsson Silfven      Don Auriello     79.286%

12: Denmark       Nathalie su sayn Wittgenstein Digby               79.089%

13: Austria          Victoria Max Theurer               Augustin           79.053%

14: Sweden        Patrik Kittel                               Scandic           78.738%

15: Italy              Valentina Truppa                     Eremo del Castegno 78.214%

16: Portugal        Gonsalo Carlaho                     Rubi                  77.607%

17: USA              Steffen Peters                          Ravel                77.286%

18: Denmark       Anna Kasprzak                       Donnperignon     76.446%

Med andra ord så hade Anna Kasprzak som kom sist i dagens final kommit på bronsplats i senaste OS! Det är en helt halen utvecklig för sporten att vinnaren dessutom red på över 90%! Man kan inte låta bli att undra över hur ritterna i Rio kommer att vara. Måste också säga att jag absolut inte tycker att domarna har varit överdrivet generösa med poängen under tävlingen, vilket ibland kan vara fallet. Så frågan är vart ska det sluta?

Känner mig tom nu när OS är slut och vet inte riktigt vad jag ska engagera mig i. Men men, jobb hela helgen och nästa vecka kommer min nya lilla häst (mer info kommer då) så det ger sig nog allt.

Det är mycket snack om rollkur/hyperflexion/LDR-kärt barn har många namn. Saken är ju dessutom den att jag i så många år har beundrat AvG och som jag tidigare skrivit förespråkar hon inte denna metod för kreti och pleti. Jag gillar heller inte riktigt hur hätsk debatten blir i synnerhet från folk som inte vet vad dom pratar om. Sannolikheten att de någonsin ens suttit på en genomarbetad och mjuk häst förefaller mig helt omöjlig. Det är otroligt lätt att böja en häst utan spänningar och som är lösgjord i alla möjliga riktigningar.

I vntras hamnade ponnyn i en period där hon släppte bettet och var i princip omöjlig att få fram till handen. Ganska vanligt tycker jag med unghästar som inte riktigt vet hur de ska bära upp sin kropp. Tänkte visa lite bilder från ett av dessa passen där hon kröp bort från min hand. Kan säga att jag inte rider med mycket hand-men håller ändå en kontakt för att hon ska förstå att hon måste gå på kontakten. Här hade troligen många betydligt mer oerfarna ryttare släppt handen och tänkt "oh så fint min häst bär sig". Självbärighet är något helt annat och även om du då kan släppa handen och hästen går kvar i samma position med näsa och nacke så kommer bärighet bakifrån och vid detta tillfället fanns ingen bärighet i ponnyn. Hon var bara riden i knappt fyra månader och dessutom precis igångsatt efter 1.5 månads vila. Med det sagt så kommer bilder på hopkrullad ponny:

Nu är hon förstås inte särskilt böjd i halsen-men tro mig när jag säger att om jag hade försökt böja hade det gått utan tvång och helt utan styrka från min sida. Så att Scandic rids medvetet med huvud och hals i denna positionen känns som ett riktigt ickeproblem. Kan min lilla ponny gå där för att hon vill kan han gå där för att gymnastiseras. Och det jag verkligen vill poängtera med dessa bilderna är att bilder knappast säger hela sanningen om ett ekipage.

Sen innan visste jag att Sharbatly fick sin möjlighet att kvala till OS genom någon specialregel på ett specialsätt. Han hade endast 10 dagar på sig att rida två nollrundor på lägst ett trestjärnigt meeting efter att CAS hävt hans avstängning  Tiden var knapp och då är det tur att man kan speciala lite! Tydligen har tre stycke FEI-snubbar flugits till Saudi för att ställa upp en bana med femstjärning svärighetsgrad. Ryttare och häst får då ta sig runt med högst åtta fel för att kvala. Men OM ryttaren inte tar sig runt med endast (!) åtta fel får ekipaget ett nytt fösök och banan får också modifieras. Om ekipaget än igen inte tar sig runt på mindre än åtta fel så kan ryttaren ändå kvala ifall den av FEI-nissarna som bestämmer (är alltså bara en av tre nissar som tar beslut-de andra är en veterinär och en snubbe som ska kolla att regler och förordningar följs) tycker att ryttaren ändå rider så bra att han klart ska till OS! Jodåsåatt. Det känns ju helt rimligt. Bör tilläggas är att det är ryttaren själv som betalar kalaset. Så det är väl ett himla sammanträffande att Saudis sponsor är god för mer miljoner än det finns kantareller i skogen.

Nu ska jag väl heller inte vara alldeles orättvis mot Sharbatten. Han är faktiskt inte den enda ryttaren som kvalat på detta vis. Även Jordaniens Bisharat har gjort detta. Han är också den typ av ryttare som första omgångens hoppning är till för. En hoppning som för "de riktiga ryttarna" är lätt och som sorterar ut de som inte borde vara där med förhoppningen att de inte slår ihjäl sig på kuppen. Jordaniern kom runt med livet i behåll och 12 fel.

Det fortsätter att krypa i kroppen på mig angåendende saudiernas intåg i den internationella hoppningen. På presskonferensen fick Sharbatly frågan om vem som är hans hjälte. Han svar var "mig själv". Sannolikheten att han skulle skämta är obefintlig. Jag skäms dessutom över att vara en svenska "hästtjej" när jag på ett forum trillade över en kommentar att hon (ja, jag antar fritt att det var en tjej) tyckte det var gulligt hur Sharbatten på en prisutdelning i Göteborg bara släppte hästen och antog att en funktionär skulle ta den. Gulligt är inte riktigt hur jag skulle beskriva den incidenten..