...ta åt sig så himla mycket när någon skriver något negativt till en på internet. Men varför är det så himla svårt att låta bli? Jag tycker egentligen att jag är en person som är ganska säker i vem jag är och vad jag gör. Samtidigt som jag faktiskt tycker att det är ganska viktigt att tänka igenom den negativa kritik man får för att se om det kanske ligger någon sanningen i den. Lite självrannsakan helt enkelt. Frågan är bara när denna självrannsakan går för långt?

För ska man hålla på med någon sport så måste man tro på sig själv och sin förmåga, annars kan man inte prestera. Men man kan heller inte bli bättre ifall man inte kan analysera sina brister och göra sig själv bättre. Lite samma princip är det i det vanliga livet. Jag har haft nån form av utopisk (på gränsen till altruistisk månne) tro på att alla människor vill vara bra personer. Att folk helt enkelt skulle vilja vara den bästa de kan vara. Detta medför då förstås ett lika stort arbete med sig själv som kräver självinsikt, distans och inkännande som det gör för en sportutövare att bli bättre på sin sport. Livet har tyvärr lärt mig att antingen så har de flesta av helt enkelt alldeles för olika definitioner på vad en "bra" människa är eller så vill folk helt enkelt inte vara goda människor.

Tillbaka till självrannsakan och förmåga att ta kritik. Vart går egentligen balansen mellan att acceptera och analysera kritik och att bli för självkritisk som leder till ett destruktivt tankesätt? Hur mycket ska man ta åt sig och hur ska man kunna sortera ut vilket man bör ta åt sig. För handen på hjärtat är ju ingen ofelbar (knappast jag iaf). Och i denna självkritik hur behåller man självförtroendet och känslan för att man ändå vet vad man håller på med? När ska man lyssna och när ska man låta bli är helt enkelt frågan som jag verkligen inte har något svar på.

Ibland önskar jag att jag var som Zlatan. Jag tror inte att han ens haft den inre konversationen som heter "bör jag verkligen tro så här mycket på mig själv?".

Ja ja, funderingar på kvällskvisten sprungna ur kommentar på Buke att jag inte borde rida ponny för att jag är alldeles för stor för dom. Ja, jag tar åt mig. Nej, jag tycker inte att jag är för stor. Ändå mår jag dåligt av kommentaren.

Tävling idag igen och den sista för "säsongen". Med säsongen menar jag då juni, som tja, är vår vår/sommarsäsong. Var i Njurunda för dagen och hade med mig min eminenta hästskötare/fotograf Maja och mina superba tränare och coach Ina. Himmel vad trevligt och betydligt roligare det är att tävla när man har ett fint team runt sig! Barbieponnyn är förstås mittpunkten av detta team och hon var som vanligt alldeles underbar att ha med sig.

Ridmässigt hittade jag inte så bra känsla i första klassen som jag hade på Färsta. Kände mig ovanligt nervös och gav mig själv en hel del prestationsångest eftersom senaste tävlingen gick bra. Inne på banan kändes det okej, men fick inte riktigt till det där härliga gunget i traven och hade inte henne tillräckligt framme på hjälperna. Men 65% är ett bra resultat och vi kom in på en tredjeplats. En placering vi höll ett tag men blev tll slut nerputtade då de räknat fel på ett ekipage. Attans synd, ville ju sitta till häst på prisutdelningen!

I L:An hittade vi känslan jättefint på framridningen! Toppen förvänd galopp och fina skänkelvikningar. Me så gick vi ut i collectingring och luften gick ur oss. Framridningen var inne i ett svalt och skönt ridhus och tävlingsbanan låg mellan byggnader där luften stod stilla och solen gassade. Det var vaaarmt! Så jag fick än igen jobba hårt för att få henne framför skänkeln. Kändes inte som om jag lyckades så där jättefantastiskt. Men vi fick minsann sjuor på båda skänkelvikningarna vilket jag är väldigt nöjd med.

Men så var det våra vanliga stöttestenar som ställde till det. Högerfattningen ur skritt blev fel. Igen. Dom har suttit som ett smäck på det senaste och gjorde även det på framridningen. Ryggningen var två tveksamma steg. Och så den där vänstra förvända som de senaste passen (och på framridningen) varit klockren fick vi omslag i. Problemet där är att hon helt enkelt inte är stark nog. När vi då kommer in på banan och hon står emot får jag inte igenom henne riktigt och då slår hon om. Den högra förvända hade vi en sjua på, så visst kan vi egentligen.

Nu väntar två veckors vila för lilla superponnyn. När jag kommer hem från Skåne hinner hon vara igång i en dryg vecka sen åker vi på en liten tävling igen. Kunde inte låta bli att anmäla till en L:B3. Det är mitt favvoprogram och att rida en L:B är inte jobbigare än ett vanligt litet dressyrpass så det känns okej att fara iväg. Sen kommer hösten att ägnas åt att stärka henne och då galoppen i synnerhet så att den förvända blir helt stabil. Vill rida L:A på 65%+ innan vi börjar träna upp oss mot msv:c.

Sockerponnyn med sin rosett och så släpet jag fick av hennes ägare i bakgrunden:)!