Fiorano-min sorts hästblogg

Alla inlägg under april 2013

Av My Jeppsson - 24 april 2013 23:23

När man skriver en debattartikel, eller egentligen överlag har en massa (negativa) åsikter bör man för det första ha sina fakta klara och för det andra försöka skapa någon form av uppfattning om VAD det egentligen är som kririseras. För så här lagon till WC.finalerna i Göteborg kom en filosof och tillika idrottsforskare på den briljanta idén att skapa lite debatt. Alltså jag vet egentligen inte om jag är helt säker på att han verkligen vill skapa en debatt, eller som det så populärt heter när provokativa människor gör lite mindre genomtänkta saker; "röra om lite grann i grytan". För det vet väl alla att hästtjejer är lättstötta och säger man att vi är dumma mot våra hästar blir det ramaskri och Kutte(!) får sina femton minuter i strålkastarskenet a la Lasse Anrell.


För jag är inte så sä säker på att jag kan ta Kutte på så himla stort allvar. Och det beror inte (enbart) på hans namn. Det beror på dels sakfelen när det kommer till capsaicin och dels otydligeheten i det omoraliska. Ligger omoralen i den ekonomiska aspeketen? Att det tjänas pengar? För det är knappast bara inom hästsport som det tjänas pengar på att köpa och sälja indivder. Det görs friskt även inom annan idrott såsom fotboll, ishockey, basket mfl. Men människohandel är kanske inte så omoraliskt?


Eller är det skaderisken hos hästarna som är det omoraliska? Jag kan ge ett finger på att om vi slår ut statsitik på var hästar skadar sig mest med dödlig utgång är hagen den allra största boven, på andra plats anar jag att gemene hbobyryttare är skyldig till att rida sönder sin häst så att den tas bort. Att hästar skadas och dör i samband med tävling skulle jag dock misstänka är en så liten procentuell andel att den knappt finns med i statistiken öht. Observera här att jag spekulerar och inte har siffror på detta. Vilket jag iofs antar att de stora försäkringsbolagen har. Och vilket jag tycker man borde ta reda på när man skriver en deabttartikel som publiceras av svt. Så här på min lilla pytteblogg känns det betydligt mer som att det kan kvitta.


Problematiken då i Kuttes (vad rökte hans föräldrar egentligen?) resonemang är var djurplågeriet egentligen tar vid? Är det först vid proffessionell tävling? Är det tävling på en viss nivå eller tävling öht? Är hobbyridning okej? Trots att hästarna skadas mer av hobbyryttares okunskap och sämre ridning? Bör vi alltså helt och hållet sluta upp med allt vad hästsport heter? Kutte nämner att det med jämna mellanrum kommer fram att djurplågeri sker i samband med tävling. Det är förstås väldigt tråkigt för sporten-men samtidigt är det inte unikt för hästsport att det sker oegentligheter. Kutte har också rätt i att skillnaden ligger i att i hästsporten så sker det på just hästens bekostnad. Det ÄR ett problem som inte ska förnekas dessutom.


MEN jag hävdar trots detta att tävlingshästarna på högsta nivå inte behandlas sämre ur ett moraliskt perspektiv än vad gemene hobbyhäst görs. Det som tävlingshästen förnekas i form av naturligt hästliv med många timmar på box (även om det börjar bli vanligare att även topphästarna går i hage) tas igenom i form av bättre ridning och träning gentemot hobbyhästarna som får bära runt på halvdassiga ryttare.


Det finns alltid olika perspektiv av samma sak. En filosof borde veta det bättre än alla oss andra. Det är därför jag är så besviken och irriterad över Kuttes artikel-den är ensidig, enfaldig och okunnig. Debatten är inte dålig eller ovälkommen-men hade artiklen varit med en genuin kunnighet istället för något som jag tolkar om en kåthet på uppmärksamhet hade mottagandet varit annorlunda.



ANNONS
Av My Jeppsson - 16 april 2013 21:11

Varje år vid denna tiden då avelssäsongen drar igång blir en och samma debatt alltid aktuell. Nämligen "hur ska det gå med antalet betäckningar?" Ska de fortsätta minska och hur sjutton ska vi kunna göra något åt det? Tja, min spaning är att de kommer att fortsätta minska och inget stjärnsystem i världen kommer att kunna förändra det faktumet. Grunden till att det ska bli fler betäckningar är så enkelt som att fler ston blir betäckta-så långt alla med antar jag?. Då funkar det inte att de små hobbyuppfödarna behandlas med förakt från "överheten" inom aveln. Med "överheten" menar jag de gamla erfarna, hingstägarna och det kunniga folket


När man i tidningarna (och på nätet) på ena sidan läser "buhu, alla betäcker sina j-la skitston" och på nästa sida läser "buhu, antalet betäckningar bara minskar" så börjar man ju undra vad tanken är? Naturligtvis ska inte dåliga ston verka i avel. För mig är definitionen av ett dåligt sto ett sto som inte håller för ridning, har exteriöra defekter, nedärvningsbara defekter eller helt enkelt bara är fullständigt oridbara. Men om någon vill betäcka sitt söta sto som de kuskat runt femtielva L:C kasser med tycker jag inte att det är ett dåligt sto bara för att hon inte tävlat msv.


För handen på hjärtat vilka består marknaden av? Jo amatörryttarna som vill kunna tävla lite och ha roligt med sin häst. Naturligtvis finns det även en marknad tävlingsryttare som vill satsa på de stora klasserna-men hur många är dom egentligen? Jag vill inte ens ha ett halvblod för att de har blivit alldeles för tävlingsinriktade för de stora klasserna. Det är svårt att ha roligt i skogen med sin häst om den har nerver som en svårklassdressyrhäst och en ridbarhet sm bara ett proffs klarar trots att den travar som en L:C-häst. Som svar på denna spaning brukar man få att "det blir medelmåttor även i en avel som inriktar sig på att föda upp svårklasshästar". Jag skulle vilja vända på det till att "det blir stjärnor även i en avel inriktad på bra psyke och ridbarhet för alla".


...och så har vi det eviga gnället från hingstägarna. "Buhu, min fantastiska hingst får inga ston. Alla stoägare är dumma i huvet och fattar inte vad kvalitet är". Det verkar som om hingstägarna tror att stoägarna ska stå på kö utanför deras stall med sina svårklasston för att vinden har viskat hans namn. För marknadsföring är många hingstägare pinsamt dåliga på. Hemsidor uppdateras inte med varken bilder, tävlingsresultat, avkommor eller vad det kostar att använda hingsten. I dagens it-samhälle är det så vansinnigt enkelt att göra detta att det gör mig rent förbannad att hingstägarna är så pinsamt dåliga på detta!


På Buke läste jag nyss ett annat pinsamt exempel på dålig hingstägare. Han är en av våra mest tyckande personer inom avel och ridsport överlag den gode Johan Ifversen. Men att svara på flertalet mail från stoägare som vill använda hans hingst Dunhill är tydligen under hans värdighet. Stoägaren i fråga kontaktade då Dunhills ryttare och fick där svaret att han inte ska verka i avel trots att det står på Ifversens hemsida att hästen ska vara i avel. Tydlighet kan ju vara en idé här kanske.


Jag vill dock påpeka att det finns goda exempel också på riktigt bra hingstägare när det kommer till att uppdatera om sin hingst! Luxus CML, Canterbury, Gustav, Briar och Dahlwinnie är frekvent återkommande i mitt nyhetsflöde på fejan precis som Stall Waldhof och Hästaks hingstar. Jag tar gärna emot fler tips på hingstar som finns på fejan-ett alldeles utmärkt sätt för hingstägarna att nå ut till folket. För de sociala mediernas effekt i våra beslut ska inte verkligen inte förnekas.


ANNONS
Av My Jeppsson - 1 april 2013 13:52

  Eurodressage publicerar väldigt mycket bra och aktuella artiklar från tävlingar, visningar, om kända ryttare osv osv. En artikel som jag nyligen fastnade för var om rädsla hos toppryttare (http://www.eurodressage.com/equestrian/2013/02/04/classical-training-letting-go-fear). Dressyrsporten ska ju vara den säkra "tantsporten", men med dagens moderna högenergiska hästar är så inte fallet. Även toppryttare kan bli rädda när hästarna far omkring.


Jag har verkligen aldrig varit en tuff ryttare utan snarare alltid varit ganska mesig. När jag fick min första häst-ett fyrårigt halvblod var jag precis livrädd för henne. Hon var spökig och kastade sig ofta i 180-gradersvändningar och jag åkte i backen. Första året vågade jag knappt rida ut. Och när jag väl red ut var det med pessoabettet i munnen och hållandes hårt i handbromsen.


Men så hade jag en stallkamrat som tyckte att jag var dum mot min häst och tyckte att jag absolut måste rida ut. Så ärligt talat fick jag väga rädslorna mot varandra-att vara rädd för att rida min egna häst eller att vara rädd för att vara "den där tjejen som inte vågar rida sin egna häst". Att vara "den där tjejen" var för mig det värsta. Så en dag tog jag mig i kragen, hängde på både graman och pessoabett (om jag nu minns rätt, detta var en himla massa år sen:D) och gav mig ut till skogen för att galoppera på en äng som låg där i en glänta. Benen darrade och jag hade knappt styrka att ens stå i stigbyglarna. Och så började jag galoppera och hästen var förstås heltokig. Men jag höll i mig och drev på och tänkte att nån gång måste ju hästen bli trött. Det blev hon rätt fort och då galopperade jag lite till när hon var snäll. Jag gjorde så ytterligare några gånger och det gjorde underverk! Jag vågade rida min egen häst och självförtroendet växte.


Jag red fortfarande som en hel kratta så fort det var ett hinder i närheten dock och vågade inte galoppera på av ren och skär rädsla. Tror att det handlade mycket om att så många tittar på en på en hoppträning. Alla bedömmer hur man rider och jag var väl medveten om hur dålig jag var. När jag kunde galoppera i skogen för att komma över den rädslan var det ingen som stod och tittade eller bedömde mig. Jag var ensam med min häst och kunde göra vad som kändes bäst för oss.


Just att konstant bli bedömd tror jag är den största orsaken till rädsla hos ryttare. Då menar jag inte bara ridtekniskt utan också hur man hanterar en lite vild häst, eller hästen behöver inte ens vara vild-helt enkelt hur man hanterar en eventuell rädsla. Istället för att koncentrera sig på sin ridning sitter man och tänker "vad ska nu andra tro om jag longerar innan jag vågar sitta upp", "vad ska andra tro om jag inte vågar galoppera" osv osv. Ärligt talat tror jag att alla ryttare känner igen sig i liknande situationer.


Fortfarande är jag ingen tuff ryttare. Men jag är iaf lite tryggare i min osäkerhet så att säga. Känner jag att jag måste longera innan jag sitter upp gör jag det, behöver jag hålla i mitt handtag gör jag det osv. Det betyder dock inte att jag inte har darriga ben då och då när jag sitter till häst. Jag har dock insett att jag har en egenskap som hjälper mig både i de situationerna och även när jag jobbar (fråga bara knarkaren som blev av med två av sina äckliga dreadlocks när han inte ville betala), när jag blir rädd reagerar jag med att bli förbannad. Blir jag rädd till häst blir jag inte arg på hästen-jag blir arg på mig själv för att jag är mesig. Så jag morrar för mig själv (eller ja, inte alltid så himla diskret) håller mig i handtaget och så rider jag på-för det finns helt enkelt inget alternativ! För det enda alternativet skulle vara att inte rida alls-och det faller på sin egen fullständiga orimlighet.


Förra helgen blev det lite nya bilder på Juno. Han har blivit mycket trevlig som valack, men arbetsmoralen är fortfarande inte på topp och bjudningen sitter inte helt. Det blir dock bättre.


 


Mitt handtag:

 


Som dock inte hjälper när han försöker resa sig, sen ångrar sig slår och nockade mig till en lätt hjärnskakning...

 


Nu kommer Juno få vila några veckor eftersom underlaget är så shitty när allt töar. Efter detta passet har han gjort ytterligare två pass där han faktiskt uppfört sig utmärkt och varit riktigt fin. Jag väntar dock på att poletten om framåtbjudningen ska trilla ner helt. Börjar fundera på om det är sadeln som är problemet då Barbie också blir lite tryckig och inte vill gå fram när hon inte gillar sadeln. Det svåra med Juno är hans alldeles för korta rygg och jag vet ärligt talat inte vad för sadel som skulle kunna passa. Men men, får prova oss fram här framöver.


Presentation

Följ bloggen

Följ Fiorano-min sorts hästblogg med Blogkeen
Följ Fiorano-min sorts hästblogg med Bloglovin'

Hollywood Barbie Q

 

  f-07

e: Juno Rory-Carnaby Patrick Hooligan

 

Barbie är en vacker connemaratjej som jag haft sen september-11. När hon kom var hon inte riden så mycket. Nu utbildas hon med målet att vi ska tävla msv:b. Det är fortfarande hennes uppfödare som äger henne och när hon är tillräckligt meriterad i sporten ska hon bli avelssto på heltid. Hon är en riktig kalasponny som gör en glad varje gång man rider med sin fantatsiska arbetsmoral och härliga gångarter.

Juno Rock n Roll

  f-09

e Juno Rory-Carnaby Patrick Hooligan

 

Min alldeles egna ponny som jag köpte augusti-12. Fick 9/9 på treårstestet för sin hoppning och belönades med hoppdiplom. Sen Juno kastrerades, vintern-13, har även hans gångarter utvecklats en hel del då han blivit mycket mer avslappnad. Målen med Juno är inte riktigt klara utan vi tar utbildningen i den takt som pasar honom. Han ska iaf tävlas både i hoppning och dressyr i framtiden.

Tetris M

  2001-2011

e Quite Easy-Tabac

Min vackra alldeles egan uppfödning, dotter till min första egna häst Tjitjolina, som efter en fem år lång kamp med långa viloperioder tyvärr aldrig blev fräsch efter en liten krossfraktur i sitt ena bakben.

 

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013 >>>

Arkiv

Fråga mig

2 besvarade frågor

Sök i bloggen

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se