Fiorano-min sorts hästblogg

Alla inlägg under juni 2013

Av My Jeppsson - 30 juni 2013 22:33

...ta åt sig så himla mycket när någon skriver något negativt till en på internet. Men varför är det så himla svårt att låta bli? Jag tycker egentligen att jag är en person som är ganska säker i vem jag är och vad jag gör. Samtidigt som jag faktiskt tycker att det är ganska viktigt att tänka igenom den negativa kritik man får för att se om det kanske ligger någon sanningen i den. Lite självrannsakan helt enkelt. Frågan är bara när denna självrannsakan går för långt?


För ska man hålla på med någon sport så måste man tro på sig själv och sin förmåga, annars kan man inte prestera. Men man kan heller inte bli bättre ifall man inte kan analysera sina brister och göra sig själv bättre. Lite samma princip är det i det vanliga livet. Jag har haft nån form av utopisk (på gränsen till altruistisk månne) tro på att alla människor vill vara bra personer. Att folk helt enkelt skulle vilja vara den bästa de kan vara. Detta medför då förstås ett lika stort arbete med sig själv som kräver självinsikt, distans och inkännande som det gör för en sportutövare att bli bättre på sin sport. Livet har tyvärr lärt mig att antingen så har de flesta av helt enkelt alldeles för olika definitioner på vad en "bra" människa är eller så vill folk helt enkelt inte vara goda människor.


Tillbaka till självrannsakan och förmåga att ta kritik. Vart går egentligen balansen mellan att acceptera och analysera kritik och att bli för självkritisk som leder till ett destruktivt tankesätt? Hur mycket ska man ta åt sig och hur ska man kunna sortera ut vilket man bör ta åt sig. För handen på hjärtat är ju ingen ofelbar (knappast jag iaf). Och i denna självkritik hur behåller man självförtroendet och känslan för att man ändå vet vad man håller på med? När ska man lyssna och när ska man låta bli är helt enkelt frågan som jag verkligen inte har något svar på.


Ibland önskar jag att jag var som Zlatan. Jag tror inte att han ens haft den inre konversationen som heter "bör jag verkligen tro så här mycket på mig själv?".


Ja ja, funderingar på kvällskvisten sprungna ur kommentar på Buke att jag inte borde rida ponny för att jag är alldeles för stor för dom. Ja, jag tar åt mig. Nej, jag tycker inte att jag är för stor. Ändå mår jag dåligt av kommentaren.


 

ANNONS
Av My Jeppsson - 30 juni 2013 17:22

Tävling idag igen och den sista för "säsongen". Med säsongen menar jag då juni, som tja, är vår vår/sommarsäsong. Var i Njurunda för dagen och hade med mig min eminenta hästskötare/fotograf Maja och mina superba tränare och coach Ina. Himmel vad trevligt och betydligt roligare det är att tävla när man har ett fint team runt sig! Barbieponnyn är förstås mittpunkten av detta team och hon var som vanligt alldeles underbar att ha med sig.


Ridmässigt hittade jag inte så bra känsla i första klassen som jag hade på Färsta. Kände mig ovanligt nervös och gav mig själv en hel del prestationsångest eftersom senaste tävlingen gick bra. Inne på banan kändes det okej, men fick inte riktigt till det där härliga gunget i traven och hade inte henne tillräckligt framme på hjälperna. Men 65% är ett bra resultat och vi kom in på en tredjeplats. En placering vi höll ett tag men blev tll slut nerputtade då de räknat fel på ett ekipage. Attans synd, ville ju sitta till häst på prisutdelningen!


I L:An hittade vi känslan jättefint på framridningen! Toppen förvänd galopp och fina skänkelvikningar. Me så gick vi ut i collectingring och luften gick ur oss. Framridningen var inne i ett svalt och skönt ridhus och tävlingsbanan låg mellan byggnader där luften stod stilla och solen gassade. Det var vaaarmt! Så jag fick än igen jobba hårt för att få henne framför skänkeln. Kändes inte som om jag lyckades så där jättefantastiskt. Men vi fick minsann sjuor på båda skänkelvikningarna vilket jag är väldigt nöjd med.


Men så var det våra vanliga stöttestenar som ställde till det. Högerfattningen ur skritt blev fel. Igen. Dom har suttit som ett smäck på det senaste och gjorde även det på framridningen. Ryggningen var två tveksamma steg. Och så den där vänstra förvända som de senaste passen (och på framridningen) varit klockren fick vi omslag i. Problemet där är att hon helt enkelt inte är stark nog. När vi då kommer in på banan och hon står emot får jag inte igenom henne riktigt och då slår hon om. Den högra förvända hade vi en sjua på, så visst kan vi egentligen.


Nu väntar två veckors vila för lilla superponnyn. När jag kommer hem från Skåne hinner hon vara igång i en dryg vecka sen åker vi på en liten tävling igen. Kunde inte låta bli att anmäla till en L:B3. Det är mitt favvoprogram och att rida en L:B är inte jobbigare än ett vanligt litet dressyrpass så det känns okej att fara iväg. Sen kommer hösten att ägnas åt att stärka henne och då galoppen i synnerhet så att den förvända blir helt stabil. Vill rida L:A på 65%+ innan vi börjar träna upp oss mot msv:c.


Sockerponnyn med sin rosett och så släpet jag fick av hennes ägare i bakgrunden:)!

 

ANNONS
Av My Jeppsson - 28 juni 2013 22:48

Hopplöst trött ikväll. Jobbat hela dagen i ett tält omgärdad av massor av fina grjer. Gav ovanligt nog mindre sug efter allt möjligt än vad det brukar göra. En väldigt tjusig italienare fick dock följa med hem:D. Bild på underverket kommer på söndag.


Juno blev inte riden ikväll heller. Shame on me. Det berodde dock mest på alla sjutusen flugor, mygg och annat oknytt som försökte äta upp mig och Barbie. Hon kändes fin ikväll iaf. Pigg men superstabil i den förvända galoppen. Skulle dock varit bättre genom i kroppen och jag borde väl ridit mer än jag gjorde. Men men, nu är det som det är. Får väl gräma mig över det på söndag om det går dåligt...


Juno ska få komma ut i skogen imorgonbitti innan ytterligare en lång dag i tältet. Så nu ska jag för ovanlighetens gå och lägga mig i vettig tid!


Italienaren!

 



Av My Jeppsson - 28 juni 2013 00:31

Vissa dagar blir bara inte som man tänkt sig. Idag skulle jag rida Juno i skogen eftersom han fick stå tillbaka igår eftersom jag blivit blöt i regnet när jag först ridit en söt grå ponny och sen tränat med Barbie. Tyckte själv att jag var himla duktig som tog med mig en extra tröja eftersom det regnade, men glömde bort att jag behövde ytterligare en extra för att rida Juno också. Suck, det är ju inte första gången det regnar en svensk sommar liksom.


Började denna dagen med att inte ha kunnat sova om natten. Redan där anar man ju att detta inte blir en bra fortsättning. Släppte ut djuren och gjorde klart i stallet vid sex på morgonen och tänkte att nu ska jag väl ändå kunna sova. Trodde jag. Somnade väl till slut men vaknar av åska, ösregn och huvudvärk som f-n. Svalde några Alvedon och somnade om. Eftersom jag dels var så trött och dels hade huvudvärk (och för att det regnade) blev det omprioritering i hjärnan och jag valde att sova istället för att rida.


Det kan ju egentligen verka rimligt om än aningen "trötthetsrationaliserande". När jag väl börjar jobba så är jag ur balans för att jag inte följt min ursprungliga "dagsplan". Att jag inte ridit nån av hästarna-Barbie hade behövt skrittas dessutom, ger mig dåligt samvete och min dag är rubbad. Det i sin tur ledde till att jag var ur fas under passet och var konstant på fel ställe. Det kan tyckas att taxi bara handlar om att sitta i bilen och köra runt, men man måste vara rätt aktiv och ha koll på när flyg landar, tåg ankommer osv osv. Ikväll-nada koll. Så sammanfattningsvis kände jag mig mest seg och konstig i huvet hela kvällen. Men visst borde jag kunna skylla på vädret? Det gör ju alla andra gamla människor.


Imorgon och lördag ska jag jobba i Equeens tält på Kungsnäs nationella hopptävlingar. Ska bli lite kul att göra något annat än att köra bil faktiskt. På kvällen ska jag banne mig rida! Barbie är prioriterad för genomridning inför tävling på söndag och så får hon vila på lördag. Juno behöver verkligen gå han också... ...och så måste jag tvätta så jag har rena tävlingsbyxor och vita schabrak.


Ibland känns livet bara väldigt överväldigande i sin alldeles vanliga vardag.



Den söta lilla grå ponnyn jag red i ösregnet (som synes). En fyraårig korsning travare/welsh som är himla käck och trevlig-hoppar riktigt bra också.

 


 


 


 

Av My Jeppsson - 26 juni 2013 23:17

I alla bloggar och i alla hästforum handlar det om saker som ska inhandlas. Det ska köpas schabrak, träns, benlindor, skydd, kläder mm mm i flera uppsättningar som ska matchas till höger och vänster. Det är outfits som ska fixas och utseendet är allt. Skulle nog tippa på att utseendeinläggen i bloggar helt klart regerar över de träningsinriktade ditona. Det är faktiskt helt galet vilken hets det är att "se rätt ut" till häst. Jag gillar väl att matcha lika mycket som nån annan men allt eftersom man blir äldre (moahaha) blir det faktiskt mindre viktigt.


Träning i våras; inte mycket matchat här inte:D

 


Nu när det är sommarrea på Hööks och Falsterbo närmar sig blir denna konsumtionshets ännu tydligare. Naturligtvis har jag också fyndat på rean;). På Hööks blev det två tröjor till mig och två täcken till Tyra. Inget till hästarna för dom behöver verkligen inte nåt. Eller jo, Juno behöver nåt mer schabrak. Helt otroligt egentligen men jag behöver schabrak. Blev lite jobbigt häromveckan när jag inte hann med att tvätta i takt med att dom blev skitiga. Går fort såhär på sommaren när dom svettas mycket.så ett par schabrak till hade underlättat tvättintervallet.


Garderoben till mina hästar är nära nog perfekt annars skulle jag säga. Täcken har jag som jag tidigare skrivit om en riktig fetish för. Båda hästarna har en uppsättning med regntäcke, 100gr, 200gr, 400gr utetäcke och 300gr innetäcke. Har sen ett par svettäcken i varierande tjocklek samt ett fleecetäcke utan gjordar som mest används för att rida med. Åren då jag haft ett helt gäng olika fleecetäcken är förbi!

Sen har jag ca 6 dressyrschabrak varav två används även på tävling och 4 hoppschabrak. Jag har fyra träns som alla i teorin kan användas på båda hästarna. Det som jag rider mest på är ett Glengordon Ariel med ett tredelat Sprengerbett på. Har även ett annat Glengordonträns med ett rakt tränsbett, ett Glengordon kandar och ett basträns från Hööks som det sitter ett hackamore på. Har några lindor i olika färger men orkar sällan linda nuförtiden utan rider mest med benskydd. Klassiska Ludger Beerbaumskydd från Eskadron. Håller i evigheter, har bra passform och är snygga. Hade iofs kanske behövt ett par till när jag har med mig båda ut (haha, jag behöver visst mer än jag tror:D).


Utöver den utrustningen har jag inte så mycket mer i mitt stallskåp i sadelkammaren. Det är rätt skönt att ha rationaliserat bort allt onödigt faktiskt. Är numera sällan jag tänker på att matcha när jag ska rida dessutom. Jo, när det ska tas foton förstås, men det är inte mycket tanke bakom det hela då heller...


Fick ikväll bilder på Juno från söndagens ridning. Eftersom jag inte hade ett enda rent hoppschabrak så tog jag dressyrsadeln. Bu sa Juno. Han gillar den inte och var tryckig och tråkig på ett sätt jag inte känt av på länge nu. Men men, jag vet nu att han kan bättre så det blir till att rida i hoppsadeln som jag faktiskt köpt bara till honom i fortsättningen. Han är ju dessutom med hopphäst än vad han är dressyrponny skulle jag tro.


Näsan är bakom här och det är med all sannolikhet mitt sätt att rida som gör att jag rider bort näsan såhär i grundutbildningen. När hästen sen blir starkare är det inte svårt att ta fram den vilket nu är tydligt på Barbie som är väldigt stabil i sin tävlingsform. Så jag har ingen oro över att den inte kommer fram på Juno heller såsmåningom.

 


 


 


Och så första bildbeviset på en galopp:D. Ingen bra galopp, men dock:p.

 


Och så lite snyggbilder på honom:)

 


 


Av My Jeppsson - 23 juni 2013 21:31

Då som nu dyker det upp "mirakelprodukter" inom hästvärlden som ska göra dig till en bättre ryttare, få din häst att jobba rätt, hoppa högre och trava vackrare. Bett är väl något som har varit allra värst vad det gäller trendkänslighet med början av Pessoabettets storhetstid på 90-talet då ALLA red med det (ja, jag också). På senare är har "Flippanbettet" och Mikmarbettet (hujedamej) var riktiga trendettor.


Flippanbett:

 


Mikmar (eller ett medeltida tortyrredskap-det kan vara vilket som)

 

Det senaste i raden av "mirakelprodukter" som fått mig att skaka på huvudet och tänka "herregud, skaffa en tränare!" är Equiband (http://careofewards.files.wordpress.com/2013/03/concept1.jpg). Equiband är ett latexsnöre (tänk benlindestorlek) som du fäster runt bakdelen på din häst för att "den ska bli medveten om sin kropp" som kostar alldeles rimliga 2.300 riksdaler. 2.300:- är annars en summa som man kan få mången träning för där man får lära sig att tex rida övergångar och tempoväxlingar som av en händelse gör hästen alldeles utmärkt medveten om sin kropp. Dessutom lär den sig att det är ryttaren som påverkar hur den ska använda sin kropp och inte ett snöre runt rumpan.


Jag blir bara såååå skeptisk när dess "mirakelprodukter" presenterar eftersom de i 99% av fallen bara är en låtsasgenväg till att inte behöva lära sig rida ordentligt. Går hästen inte bra som kommer det inte att lösas med ett supersnajdigt bett eller ett snöre runt rumpan. Det som garanterat (och verkligen garanterat!) kommer att hjälpa är en bra tränare, hårt slit, svett och många timmar i sadeln.


När man sen då ifrågasätter en given produkt, låt säga snöret runt rumpan, och vill veta vad det finns för fakta och studier om och hur detta (dyyyra) hjälpmedel faktiskt fungerar och ger för resultat får detta som svar:


Citat ur försäljarens blogg:


"Finns det studier på Equiband?
Systemet har sitt ursprung i hur sjukgymnaster på humansidan arbetar för att aktivera muskler som av en eller annan anledning inte ”gör sitt jobb” och det är garanterat väl studerat och dokumenterat att och hur det fungerar annars hade det inte ingått i humanbehandling under landstingets ansvar. Studier, behandlingar, med mera som avser människans rörelseapparat kan man faktiskt relativt enkelt överföra på hästarna då vi i mångt och mycket fungerar på väldigt lika sätt (det gäller dock inte exempelvis matsmältningsapparaten). Att Equiband fungerar behöver man nog inte studera särskilt ingående för det kan man enkelt se med blotta ögat, däremot så är det studier på gång om hur Equiband exempelvis kan hjälpa hästar som genomgått buköppning, så snart jag vet mer kommer jag att publicera resultat här på bloggen."


Ja där försvinner allt mitt förtroende. Människor som går på detta kan ju inte ha en känsla för kritiskt tänkande öht?


Jag vill poängtera att en passande utrustning och ett bett som hästen trivs på, på inget sätt är mirakelprodukter i mina ögon. Det är helt enkelt bara grundförutsättningar.

Av My Jeppsson - 22 juni 2013 16:56

Nu har Barbie börjat tillvänjningen att börja gå på kandar. Jag hade en vag plan om att vi skulle vara klara att starta msv:c till hösten (men på träns) i vår väg upp i klasserna. Just nu känns det inte riktigt som om jag vill det då jag känner att jag vill ha henne starkare i synnerhet i galoppen först. När jag red L:B-programmet hade jag en så fantastisk känsla av att det var så lätt att rida och hade ett härligt gung i henne. Den känslan vill jag ha i L:A innan vi går upp till msv:c. Så höstens plan är att stärka och jobba galoppen ytterligare så att den förvända blir stensäker. Som den är nu för jag mest sitta stilla, inte störa och hålla henne en aning förböjd för att det inte ska spricka. Känslan av att ställningen börjar gå att förändra och jobba med utan omslag börjar dock smyga sig på:).


Det är med andra ord så himla mycket som ska stämma för att utbildningen ska gå framåt och att vi ska ta oss upp i klasserna. Det känns också som om det är så himla mycket som ska befästas inför varje snäpp upp dessutom! Från L:B till L:A ska det till förvänd galopp, ryggningar, samlad galopp och fattningar ur skritt. Dressyrprogrammen är ju också utformade att de efterhand  blir svårare och svårare och följer utbildningsskalan. Tex så ligger då L:B3 och L:A1 närmare varandra utbildningsmässigt än vad L:B2 och L:A3 gör. Det känns därför rätt shitty när arrangörerna till tävlingar envist snöar in på samma program hela tiden och att man därmed inte kan ta del av den genomtänkta delen av hur dressyrprogrammen är uppbyggda. Jag hade tex helst av allt velat rida ett gäng A:1or innan A:3 skulle varit aktuellt-men det finns helt enkelt ingen möjlighet till det. L:A2 har jag heller aldrig ens sett i en proposition.


Just av anledning att det är så himla mycket som ska befästas och att grunderna ska läggas tidigt har jag börjat med kandaret. Med börja menar jag skritta och jogga ute i skogen. Det är dessutom allt vi kommer att göra med kandaret på detta året. Jag vill bara att det ska vara helt naturligt för henne när vi väl ska börja träna på det på riktigt och dessutom ha lång tid på mig att hitta vad hon trivs på.


Så häromdagen provade jag för första gången. Och ja, det blev ju inte helt rätt:D. Kedjan sitter fel och remmar är korsade till här och var:o. Ja ja, gör man inte fel lär man sig inget;).

 


Efter lite korrigeringar där jag bytte så att bridongen sitter i den lösa remmen (som är lagd över nackstycket) och stången i det fasta sidostycket samt kedjan på rätt plats blev det riktigt bra;). De bekymerna jag har nu med det, är att nosgrimman sticker ut för mycket åt sidorna så det påverkar sidostyckena. Så en mindre nättare nosgrimma behövs. Sen är även kedjan alldeles för lång. Det blir massa kedja över när den sitter som den ska och det skramlar nåt hejdlöst. Får nog allt kapa av på den.

 


 


Så vi tog oss ut och skrittade en sväng. Helt okomplicerat och Barbie verkar rätt nöjd med hela alltet:).

 



Av My Jeppsson - 20 juni 2013 23:36

Förra året när jag startade bloggen var det alldeles inför Falsterbo och jag var superpeppad! Shoppingbudgeten var inte stor (ärligt talat behövde jag inget heller) och startlistorna utlovade superhärlig sport med ryttare som Isabell Werth, Tinne och Patrik. Men i år känner jag att det ur lite, hmm, urvattnat? Patrik, Tinne och Minna kommer och ska rida. Hoppas att få se Santana i storform och Don Auriello är alltid fin. Scandic känns lite halvtråkig, om man nu får säga så. Vet inte riktigt vad det är men något av hans glans är borta. Av de utländska ryttarna är det väl hittils bara Hans Peter Minderhoud som ska bli riktigt kul att se. Han har några riktigt fina hästar som Tango och Romanov och det ska bli kul att se vilken/vilka han har med sig.


Morgon Barbancon kommer också med Painted Black och det är förstås bra att det kommer OS-ryttare. Men jag vet inte, det står mig lite upp ihalsen med de här extremt privilgerade unga ryttarna som får förstaklassens superhästar. Ja, naturligtvis får de också jobba hårt för att lära sig rida bra, men i ärlighetens namn är det ändå rätt mycket lättare när man kan köpa färdiga miljonhästar och sen bosätta sig hos sin tränare. Artiklar sen i stil med hur ryttarna har kämpat och blablabla förtas lite av den sanningen. Senaste nyheten om Barbancon att hon valde att bryta med Anky van Grunsven som sin tränare för att "hon vill ha en tränare som kan satsa helhjärtat på henne och vara med på alla tävlingar" gör mig en liten aning illamående. Och jag veeeeet att jag bara är avundsjuk och allt det där-för det är väl klart att jag är. Men det enda jag ber om är att det inte ska framställas som att dessa unga priviligerade ryttare har det sååå himla svårt. Även om det förstås blir en annan svårighetsgrad i att ha så mycket press på sig som det innebär att ta över en färdig superhäst.


Sen är det heller inte så att ALLA privilgerade rika ryttare köper färdiga hästar. Laura Tomlinson (fd Bechtolsheimer) har själv fått till sin Mistral Höjris och danska prinsessan Nathalie su sayn Wittgenstein har själv fött upp sin Digby. Digby är dessutom otroligt fint riden och verkligen inte en modern superflashig häst.


Ja ja, i vilket fall som verkar det eventuellt vara lite danska dressyrryttare på gång till Falsterbo också. Vill gärna se Andreas Helgstrand med Akeem Foldager. Hästen vann allt förra året med sin tidigare ryttare. Efter det senaste blåsvädret i rollkurens kölvatten hoppas jag även att få se Anna Kasprzak och Thomas Sigstenbjergaard rida. Framridningar är alltid intressant, men nu har det tagits till en alldeles ny höjd när träningsmetoden är så omdiskuterad. Jag undrar nämligen hur det verkligen ser ut på riktigt. Bilder i alla ära, men en ögonblicksbild säger inte så himla mycket om helheten egentligen.


Till min stora glädje är Agra Challenge kvar!. Den superintressanta klassen där tre toppryttare samtliga rider samma tre helt okända hästar i ett kort St Georg-program. De har 90 sekunder på sig att lära känna sin häst och sen går startsignal. Den klassen inspirerar så otroligt mycket och här får man verkligen se hur skickliga ryttarna är! Drömryttarna i år är Happy Minderhoud, Morgan Barbancon (då får jag kanske äta upp mina ord om ryttarskickligheten) och Andreas Helgstrand!


....hoppas även innerligt på varmare väder i år! Det var kallt på läktaren förra året!

 


...och så en uppdatering om min försummade Juno. Planen på att han ska gå fyra dagar i veckan har det varit lite sådär med ärligt talat. Jag har inte riktigt hunnit med och Barbie har varit mer prioriterad med tävlingar och allt. Men nu måste jag verkligen ta tag i hans utbildning så att det bli något av honom! Han är supertrevlig att rida nu och jag känner mig äntligen helt trygg på honom. En känsla som dessutom gör allt så himla mycket roligare.


Galoppen har ju varit/är vår stöttesten. men allteftersom blir bjudningen bättre och bättre. Ikväll var första gången som han fattade galopp riktigt på hjälpen. Innan har jag fått jobba rätt hårt för att få honom att rulla över i galopp. Han är otroligt välbalanserad vilket jag kommer att ha nytta av sen, men så här i utbildningen är det inte helt dåligt att kunna rubba dom ur balans för att tex fatta galopp. Men vi är iaf på gång även om planen att visa på kvalitén ärligt talat ligger på hylan. Kostar pengar och ger inte så mycket eftersom han ändå är valack. Satsar hellre på att han ska kunna gå nån dressyrtävling till hösten.

 

Presentation

Följ bloggen

Följ Fiorano-min sorts hästblogg med Blogkeen
Följ Fiorano-min sorts hästblogg med Bloglovin'

Hollywood Barbie Q

 

  f-07

e: Juno Rory-Carnaby Patrick Hooligan

 

Barbie är en vacker connemaratjej som jag haft sen september-11. När hon kom var hon inte riden så mycket. Nu utbildas hon med målet att vi ska tävla msv:b. Det är fortfarande hennes uppfödare som äger henne och när hon är tillräckligt meriterad i sporten ska hon bli avelssto på heltid. Hon är en riktig kalasponny som gör en glad varje gång man rider med sin fantatsiska arbetsmoral och härliga gångarter.

Juno Rock n Roll

  f-09

e Juno Rory-Carnaby Patrick Hooligan

 

Min alldeles egna ponny som jag köpte augusti-12. Fick 9/9 på treårstestet för sin hoppning och belönades med hoppdiplom. Sen Juno kastrerades, vintern-13, har även hans gångarter utvecklats en hel del då han blivit mycket mer avslappnad. Målen med Juno är inte riktigt klara utan vi tar utbildningen i den takt som pasar honom. Han ska iaf tävlas både i hoppning och dressyr i framtiden.

Tetris M

  2001-2011

e Quite Easy-Tabac

Min vackra alldeles egan uppfödning, dotter till min första egna häst Tjitjolina, som efter en fem år lång kamp med långa viloperioder tyvärr aldrig blev fräsch efter en liten krossfraktur i sitt ena bakben.

 

Senaste inläggen

Kategorier

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2013 >>>

Arkiv

Fråga mig

2 besvarade frågor

Sök i bloggen

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se