Har ändrat namnet här på bloggen till "Fiorano" istället. Det är mitt hederliga gamla bukenick som jag haft de senaste elva åren och gjort över 18.000 inlägg med. (Svar på din spontana undran om jag nånsin haft ett liv är; nej, det har jag inte). Som ett antal gånger tidigare känner jag inspiration att försöka hålla igång bloggen lite flitigare. Men till slut hamnar man i den omtalade "bloggtorkan". Själv läser jag knappt alls bloggar mest för att jag tycker att de är så oändligt tråkiga.

Handlar bloggen om hästar så finns det två varianter. Den första är den utseendefixerade varianten som bara handlar om yta och nada substans. Sjukt tråkigt. Sen är det varianten som enbart handlar om ridpass efter ridpass och ytterst genomgående info kring dessa ridpass. Det beskrivs hur hästen var att tränsa, hur den var att sadla, hur den lyfte på benen när den gick ur stallet, om stigläderna var tröga att dra ner, hur vederbörande satte foten i stibygeln och om det för dagen var lätt eller svårt att ta sig upp och så fortsätter det i samma anda i oändlighet. Hysteriskt tråkigt.

Sen kommer det ett och annat så kallat "åsiktsinlägg" av båda dessa kategorier. Det kan handla om allt från varför dyra saker är bättre än billiga saker, varför pessoabett är tortyr och varför just den här bloggaren alltid gör rätt med sina hästar och tänker rätt. Är det nån som nånsin läst en blogg där författaren skrivit "oj hoppsan det blev visst lite tokigt med hästen/ridningen/utrustningen där, nästa gång gör jag det bättre!". Kommer man till insikt att något varit fel/dåligt ska det våndas nåt så eländigt om hur hemsk man känner sig. Tröttsamt. Alla gör fel-lev med det.

Sen är det tydligen en oskriven (höhö) regel i hästbloggsammanhang att man aldrig aldrig får bli för personlig. Ditt privatliv hör inte hemma i bloggen och man ska vara himla hemlig. Tja, nog för att man inte behöver vädra allt-för det är nog inte heller så begåvat, men ibland blir det också väldigt konstigt. Det allra värsta är när det skrivs "och så hände blablabla, men det kan jag inte ta här på bloggen", nä men skriv inte om det alls då.

Så om ni eventuellt har nån form av önskemål om vad ni vill läsa här så kommentera gärna!

Då är ljuset här och träning och tävling har kommit igång. Åtminstone för Barbie eftersom Juno är halt. Varför är lite av ett mysterium, men utredning på klinik fortsätter efter nästa helg. Metacamen han får sista dagen imorgon måste först gå ur kroppen. Som det ser ut sitter hältan högt höger bak, men kan egentligen vara lite varsomhelst känns det som. Väldigt tråkigt då han varit fin över vintern.

Med Barbie går det iaf bättre. Under februari körde jag en-två dagar i veckan till ridhus och började återigen träna för Ina. Vinterns vila har gjort ponnyn gott och hon har känts härligt fräsch superpigg. Min plan att rida första tävlingen i Timrå i slutet av mars höll och att starta L:B2 var bokstavligen ett vinnande koncept. 67,0% vinst med högsta poängen hittills för oss i klassen känner jag mig väldigt nöjd.Hon var som väntat väldigt spänd men vi lyckades ändå ha 0,5p högre på lösgjordheten till vår fördel eftersom tvåan hade exakt samma %.

Film från Timrå:

https://www.youtube.com/watch?v=H0ADnPEWLeY

Igår var det dags för andra starten. Hade (i berått mod) anmält till en L:A1 i Delsbo. Är egentligen alldeles för lång väg att köra (nästan 9 mil), men jag tyckte att klassen passade så bra. Starttiden blev sen, 19:24. Jag gillar inte sen starttid. Får alldeles för lång tid på mig att tänka och hinna med saker som egentligen är snabbt gjorda. Så halvvägs dit på den riktigt skitdåliga, gropiga och hemska vägen inser jag att jag glömt kavajen. Såklart.

Väl framme fick jag låna (en jättesnygg) kavaj av en tjej i sekreteriatet. Trodde att jag hade gott om tid så stannade på läktaren och kollade på ett ekipage. Jag hade inte gott om tid. Så när jag insett det och väl fått ut ponny ur släpet, klätt på henne och mig själv var det 20 minuter till min start. När jag kom in på framridningen insåg jag att det inte spelade någon roll ändå. Ridbanan var så himla djup och det passar verkligen inte Barbie. tror att det beror på att hennes bakknän är lite svaga och dom vill jag vara rädd om! Red fram i ca tio minuter och är så glad över hennes fantastiska ridbarhet och att hon är ganska väl lösgjord. Red ingen skänkelvikning och mina försök till förvänd galopp gick åt

skogen.

Kan inte påstå att jag hade särskilt bra känsla när jag red in i ridhuset. Tack och lov var underlaget där inne mycket bra och jag fick några minuter att rida runt innan start. Ponny var väldigt spänd och jag var också lite mentalt stressad. Programmet kändes okej och jag fick 7,5 resp 7 på skänkelvikningarna. Slarvade bort en del poäng i den förvända och red dålig väg. Men det kändes som ett smartare val än att riskera omslag.

Vi fick trots detta 64,605% och en röd rosett med oss hem. Var även högsta poäng vi haft i denna klass så känns som att säsongen börjat otroligt bra.

Film från Delsbo:

https://www.youtube.com/watch?v=Td_mtklh53M

Nästa helg är det tävling på Kungsnäs. Där ska Barbie gå L:A3 på lördagen och L:A4 på söndagen. Så nu är det slut på rosetter ett tag. En ny bekantskap här i bloggen ska även debutera på dressyrbanan på Kungsnäs. Ska rida min stallägares prickiga ponny Bellotrix där. Han ska gå L:B2 båda dagar vilket ska bli mycket intressant. Han har aldrig startat nån dressyr så det kan gå lite hursom. Sköter han sig kan det gå kalas-gör han det inte kan det bli pannkaka. Man vet aldrig riktigt hur dom ska reagera första gången.

Bello: