Ibland undrar jag var det gick fel när man inte vågar känner sig lycklig? Det är en märklig, och troligen inte helt hälsosam känsla när man hela tiden letar orsaker till att livet inte är lyckligt. Framförallt gör jag det för att jag är så vansinnigt rädd för att allt ska rämna om jag vågar ens vågar andas tanken "det är bra nu, jag är lycklig". Jag minns tydligt två gånger jag tänkt just den tanken och det absolut värsta har hänt. Den ena gången var det sista gången jag hann rida Tjitjo. Det var kvällen innan de rymde från betet och hon fick avlivas. Jag var så himla glad att jag äntligen hade fått henne fräsch efter en op av en lös benbit med lite komplikationer. Båda hästarna var igång och Tetris hade jag varit och hopptränat samma kväll och hon hade varit super. Livet var bra. Jag var lycklig. Dagen efter var den ena hästen död och den andra stod med ett skadat bakben.

En annan gång så trodde jag att jag hade hittat Kärleken. Allt flöt med Tetris och jag hade ytterligare en häst att rida som jag också skulle tävla, dessutom min tränares häst. Då var jag bubblande lycklig. På en vecka blev jag dumpad. Tetris skada gick upp och tränaren bytte stall.

Är det konstigt att jag inte vågar vara helt lycklig? Jag vågar inte ta vissa chanser fast de finns mitt framför näsan på mig för att jag inte orkar bli besviken. Livet blir lite mellanmjölk men det är lugnt och gör inte ont.  Men nu har något dykt upp som jag verkligen vill. Kan inte minnas att jag velat ha något så mycket som det här på väldigt väldigt länge. Praktiska saker löser sig hittills så mycket smidigare än jag kunnat föreställa mig och jag undrar om det den här gången kanske är någon form av mening? Kanske vågar jag chansa, men kanske innebär det bara att jag blir olycklig?

Ah suck. Hade egentligen tänkt skriva om Animos vansinnigt provocerande reklambilder. Men får ta det imorgon ist. Nu vill jag mest sova.

...ponnyn är förresten inne i stallet igen. Fick ett otäckt samtal i morse att hon och hennes sällskap rymt från betet. Tack och lov gick de bara hem till gården! Så nu är det stall om natten som gäller för henne och kontrollerad diet. Men så himla tjock tyckte jag inte att hon var idag inte:). Ikväll har hon iaf blivit friserad och fixad så hon inte ser så vildvuxen ut längre:).

 

A.S

19 juli 2012 09:10

Det klart du ska känna dej lycklig när du kan...jag brukar tänka att det viktigaste jag vill att mina barn ska lära sej är att känna igen känslan av lycka...bara att kunna identifiera känslan är mycket värt och tänk om allt det tråkiga händer ändå(vilket det ändå gör) och du inte ens vågar vara lyclig mellan varven...;) fö.tycker jag du tänker, reflekterar och skriver kanon...:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

"Kod för att importera min blogg till Nouw: 9173697722"

Solsken och värme ute, känns nästan som vår i luften. Bara det kan göra en på riktigt bra humör! Har tränat för Ina idag och jag hade en önskan om att fortsätta med bytesträningen som vi inte gjort sen i somras. Att sätta byten är egentligen inte all...

Vecka 5:Båda vilade fram till söndagen då Juno longerades (oren) och Barbie gick 25 minuter i ridhuset.   Vecka 6   Måndag Barbie: Red ut 45 minuter i alla gångarter, pigg som tusan! Juno: Samma med Ellinor. Såg okej ut.   Tisdag Ba...

Jag älskar söndagar! Det är den dagen på veckan som jag alltid försöker vara ledig. En helig kväll att spendera i soffan med datorn i knät och veckans tv-repriser på tv. Det krävs inte mycket för att jag ska vara nöjd (ibland)!   Barbie har fått ...

Tog ner Juno i ridhuset idag för att kolla honom på linan. Även om han varit fin i skogen och okej på banan igår så känns det som om något är fel. Kollade igenom här på bloggen hur han har gått de senaste veckorna och för tre veckor sen började han g...