Red en gammal stallkompis ponny idag. En rätt fin ponny som kan röra sig bra egentligen. Tyvärr är hon väldigt svårriden. Hon ger ett tungt intryck, men jag har kommit på hur jag ska rida henne nu. Trots det tunga intrycket måste man vara superförsiktig med handen och se till att aldrig fastna med den. Då släpper hon faktiskt till om man bara matar på ordentligt med ben hela tiden och påminner henne om att hon måste fram. Även när hon blir stark framåt och drar är det bara att släppa av handen och rida in henne från yttersida så lossnar det. Hon är himla kul att rida och hade gärna gjort det mer. Man lär sig verkligen massor och får rannsaka sin ridning.

Happy happy happy:D!

Min egen lilla ponny gick också en sväng på banan. Kändes fin-framförallt i skänkelvikningarna:). Gör dom bara i skritt än så länge. Galoppen är bra och framförallt högergaloppen har blivit bra av vilan. Är dock lite märklig med fattningarna. Den första galoppen man rider i passet-den fattar hon konsekvent resten av passet:/. Galoppfattningarna har hela tiden varit lite av vår svaga sida. De var dock riktigt säkra och bra innan hon blev sjuk. Så det kommer väl igen.

Och då menar jag inte bara det faktum att jag just nu väntar på min fantastiska fotograf som satt ute i det fullständiga ösregnet och tog bilder på mig när jag red, ska bli färdig med att redigera bilderna. Jag menar det konstanta väntandet på att man ska ha få mer pengar, bättre väder, sämre väder, bättre tider, att hästen ska kännas bättre, att jag själv ska komma i bättre form och inte minst väntandet på kärleken (ett väntade jag iofs i princip gett upp). Det känns som om livet  mer består av att vänta på något eller se fram mot något som aldrig händer än att faktiskt leva. Och OM det händer så hinner man njuta i fem minuter sen väntar man igen på att det ska bli bättre.Så väntan fortsätter i all oändlighet.

Den här väntan börjar känns så överväldigande för mig att jag börjar bli rädd för att jag en dag när jag är gammal ställer mig frågan vad jag egentligen väntade på, inser att livet passerat förbi och då är det för sent. En ytterst deprimerande tanke. Det mest deprimerande är väl iofs att trots den insikt jag har om att detta väntande kan fortsätta in absurdum så gör jag faktiskt inte tillräckligt mycket åt det. Jag kan ju alltid skylla på att det är min svenska försiktighet som gör att jag vackert fortsätter att vänta på något/allt/inget eller så får jag helt enkelt erkänna att jag bara är lat/rädd/obeslutsam.

Vad det gäller väntan på kärleken har jag aldrig förstått hur man egentligen ska göra-när är man för på-när är man för av-och när har man väntat för länge?

För att få många läsare på sin blogg ska man tydligen ha en massa politisk åsikter och framföra dessa på någon annans blogg. Herregud så ansträngande tänker jag, och återigen inser jag att jag (otroligt nog) helt enkelt inte orkar tycka så himla mycket. Så då håller jag mig hellre till en mindre skala läsare som läser om mitt tyckande i liten skala om hästar och diverse annat.

Succé var det idag för det svenska fälttävlanslaget. Det är faktiskt de ryttare jag hela tiden mest har trott på inför detta OS. Sara och Wega är fenomenala och jag hoppas hoppas hoppas att banhoppningen sitter imorgon! Kommer att vara helt vansinnigt nervös när hon ska rida! Hoppas också att Mr Pooh (nej det namnet är faktiskt inte bra) inte har dragit på sig någon skada där på sista hindret.

Imorgon är det mycket som ska hinnas med! Två ponnier att rida, en paj ska bakas (av champinjonsort), kläder ska tvättas och en eventuell dejt ska styras upp (det tror jag iofs först när det händer) och så ska jag titta på en ponny. Jomensåatt lycka till till mig.