Så äntligen har jag kommit upp på ryggen på finaste Juno. Förra veckan  vandes han in på sadel och det gick väldigt smidigt. Idag när jag började longera var han mest less och tycker att han kan det här:p. Måste vara ponnypsyket för vartenda halvblod jag gjort detta med, eller sett när någon annan fixat med har som gjort det till en grej att tokbralla vartenda gång de släpps ut på linan. Han fick springa i ca fem minuter sen tröttnade mest jag på att driva och han var rätt less på att springa i cirklar.

Hade en mycket bra hjälpreda i form av en stallkamrat som är mycket lugn och stadig i sin hästhantering. Det är en absolut nödvändighet att ha någon man litar på på marken när det är dags att sitta upp! Så Elin höll i linan och kastade upp mig lite försiktigt så att jag hängde över honom, efter att vi skrittat en bit gled jag ner. Att hänga är egentligen rätt meckigt-OM hästen far iväg känns det nästan mer utsatt än om man sitter på hästen. Så där var det slut på hängandet och nästa vända satte jag foten i stigbygeln och la benet över. Skrittade lite och reste överlivet succesivt. Enligt min erfarenhet är det det som många unghästar reagerar starkast på-inte tyngden av en ryttare utan att de helt plötsligt är något däruppe som de mest anar men inte riktigt kan se. Fick dock ingen reaktion alls från Juno:). Vi skrittade runt lite grann och startade och stannade ett par gånger. Sen räckte det för dagen.

Har dock ett problem med att min hoppsadel är alldeles för vid. Jag tycker av princip att man ska rida unghästar i hoppsadel så att man får upp rumpan ur sadeln och kan var lätt på ryggen. Men sadeln föll verkligen ner mycket ytots dubbla paddar så undrar om det ändå inte är bättre att ta dressyrsadeln av den anledningen..?

Det blev vissa reaktioner på fejan när jag la upp bilden där över det faktum att jag inte ha säkerhetsväst. Alltså jag är så kluven till det här med väst. Hjälm är för mig en absolut nödvändig säkerhetsattiralj. Jag har blivit ovän med folk när jag påpekat det vansinniga i att rida utan hjälm framför barn, jag har blivit störd av Helena Lundbäck och hennes nonchalanta attityd till hjälmen och jag hyllar Charlotte Dujardin för att hon tagit hjälmen till dressyren absoluta finrum. Men alltså säkerhetsvästen har jag aldrig blivit vän med. När jag var femton vann jag en väst i tv-programmet Hippo-den använda jag exakt noll gånger. Sen skaffade jag faktiskt en ny fin RaceSafe när jag hade mitt tokiga fullblod. Använde den kanske fem gånger och tänkte att jag vänjer mig väl. Men jag var ju mer på väg av med västen på än utan den... Blir så vansinnigt otymplig och det känns för mig som att västen är en konstant påminnelse om att jag kommer att åka av. Naturligtvis är det möjligen en onödig risk att ta att rida in min ponny utan väst. Men det är precis vad jag kommer att göra. Jag är helt enkelt inte en bättre människa än att den där västen inte kommer att åka på förrän det verkligen händer något.

Har också insett att om jag nu fått för mig att hoppa och dessutom tävla får jag väl vackert fullfölja också. Med fullfölja menar jag-få ponnyn runt en hel bana. Så 9 september är det dags igen. En klubb inte så långt härifrån har 60 och 70 cm som jag tänkte anmäla till. Om vi kommer runt första klassen stryker jag andra är tanken. (Och sen blir det bara dressyr på ett tag:D)

Andra hindret från tävlingen, humorn i detta är att jag tycker att det känns högt när jag rider an:D.