Liten klubbhoppning ikväll alltså. Är väldigt glad över att det arrangeras klubbtävlingar här! Är verkligen alldeles super att få möjlighet att träna på att rida bana under tävlingslika former:). Mina nerver behöver all träning dom kan få... Idag försökte jag intala mig själv att det var en dressyrtävling jag skulle rida fram till. Blir mycket mer koncentrerad på bra ridning när det är dressyr på gång. Så framridningen kändes mycket bra idag! Eftersom jag smet ner på stora ridbanan och red fram hade jag ingen möjlighet att hoppa något. Fick ett språng att hoppa fram inne på banan, och det räckte gott. 60 cm är inte så stort:p.

Banan innehöll sju hinder och två relaterade avstånd. Kan konstatera att jag verkligen behöver träna på att rida på relaterade avstånd, för det blev inte så bra. Men på de två oxrarna på varsin diagonal hade jag en bra galopp och fick riktigt fina språng:). Fick med mig ryggen på henne och en härlig känsla. Blev väldigt glad över att bilderna stämde överens med den känslan.  Tyvärr red jag som en kratta till sista hindret och lämnade henne i sticket och vi fick ett kråksprång och hon rev. Attans.

...och japp, jag rider i dressyrsadeln:p. Tänkte som så att kan Elisabeth Lundholm hopp terräng i en Röösli kan jag hoppa 60cm i en Childeric;).

Elisabeth har dock ett skänkelläge som borde kunna göra vilken hoppryttare som helst grön av avund!

Förra veckan kräkte jag lite över väldigt unga tjejers väldigt ytliga bloggar. Känner att jag behöver framhäva att det faktiskt finns en och annan av dessa unga tjejers bloggar som inte är så tokiga och som dessutom ger inspiration till att skriva. Ikväll läste jag nämligen ett inlägg där en ung (och klok) tjej skriver att hon har mått väldigt bra senaste veckan efter att ha sorterat bort negativa männsikor i omgivningen och inte heller tar onödiga diskussioner som hon vet riskerar att spåra ur. Absolut ett mycket klokt initiativ till att leva ett behagligare liv! Och ärligt talat önskar jag att jag resonerade lika i hennes ålder (eller ööh, fortfarande..?).

Risker med att sortera bort all negativitet och att inte vilja ta diskussioner finns dock. Det är ganska nyttigt att ifrågasättas och också väldigt utvecklande att lära sig att hantera en diskussion med mål att den inte ska spåra ur trots att man inte tycker lika med den andra parten. Detta är en ädel konst som jag inte behärskar. Och det beror inte på att jag flytt diskussioner-utan snarare för att alla andra är dumma i huvet som inte fattar att jag har rätt. ( Ja, det var ironi. Faktiskt.) Man behöver heller inte tycka lika om saker för att komma överens, det är skillnad på sak och person. Det är förstås också viktigt att respektera att andra tycker olika, vilket jag försöker göra. (Nej, nu var jag inte ironisk.)

Det gör mig dock aningen beklämd när ovan nämnda bloggare bestämt sig för att inte skriva "åsiktsinlägg" på bloggen. För mig är inte åsikter per defintion något som ska förknippas med negativitet. Men tyvärr gör de så lätt det. I synnerhet i bloggvärlden har jag insett. För har man en åsikt handlar den väldigt ofta om att klanka ner på något som INTE är bra. Det kan vara ett bett, ett märke, en ryttare, en ridstil, en hästras, en överdomare-det kan vara precis vad som helst. Och självklart kan man (och ska man) kritiskt kunna granska något-men det finns inget som är alltigenom skitdåligt (eller jo, det kan väl vara ett pessoabett). Svårigheten med att ha en åsikt är att kunna lyfta fram det som är positivt också och inte bara hänga upp sig på det dåliga. Tex att det går att kapa av ringarna på ett pessoabett och då får man ett alldeles vanligt trevligt bett att rida på;). Att se lösningar och vad som är bra är en bra mycket större konst än att hamna i en tyckande negativ spiral.

Klart att man ska få lov att ha åsikter, hur skulle jag annars överleva?

Har vi varit idag. Junos första tur i skogen och fjärde tur totalt. Jag gick med honom bort till skogen-en promenad på ca 20 minuter och satt upp i där. Att sitta upp var lite av ett projekt. Inte för att han bryr sig om att nåt ska upp på ryggen utan han har helt enkelt inte tid att stå stilla. Får dessutom erkänna att jag är sjukt dålig på att vara disciplinerad och lära hästarna att stå still vid och efter uppsittning:o. Jag får helt enkelt bli snabbare upp istället;).

Till slut kom jag iaf upp och skrittade först lite kort innan han fick börja trava. Idag var det minsann inga problem med bjudningen heller. Vill inte sitta och bromsa honom med handen, men är glad att han lyssnar så fint på rösten så jag bromsade lite med den. Travade en runda och avslutade med några galoppsteg innan vi skrittade av. Sedan var det en ny promenad tillbaka (det var oväntat varmt ikväll så hade jag skullat beskriva hur varmt det var och ifall jag var med i en valfri amerikansk tv-serie hade jag sagt "I was sweating like a hooker in church"). Är otroligt skönt med en så helt obrydd unghäst om det mesta, han gick hela tiden först med spetsade öron. Hade med en annan häst som sällskap men den gick hela tiden en bit bakom eftersom jag var osäker på hur han skulle reagera på den. Men det visade sig vara en obefogad oro:).

Jag kommer att ha träningsvärk imorgon! Tömkörde Barbie innan jag red och sprang rätt mycket själv. Gjorde skänkelvikningar i trav minsann och jag var väldigt nöjd med henne:)

Att börja blogga var något jag funderade på väldigt länge på innan jag väl började. Uppenbarligen eftersom jag är fem år efter alla andra. Med en blogg så vill man förstås att folk ska läsa vad man skriver. När jag då läste tips på hur man ska sprida sin blogg så är det första att kommentera på andras bloggar och därmed få deras läsare att titta in. Och ja, det har jag ju gjort. Den stora problematiken verkar dock vara att de flesta hästbloggar som finns drivs av (mer eller mindre självgoda) väldigt unga tjejer som skriver om dagens outfit och att de har köpt ett nytt träns. Om de har "åsiktsinlägg" (som jag lärt mig att det heter på bloggspråket) så är de tvärsäkra på att de har rätt, det är onyanserat och dessutom ivrigt påhejat av deras läsarkrets med ännu yngre små hästtjejer.

Det är mao väldigt svårt att försöka sprida sin blogg känns det som. Som mest läsare har jag haft när jag kommenterat på en Sverigedemokrats blogg, och det är en väg jag inte vill gå, och läsare jag inte vill ha. Nu är jag väl iofs nöjd med de läsare jag har då de flesta av er verkar uppskatta vad och hur jag skriver:). Och jag gissar att en del av er, mina kära läsare gillar att tänka hur fel jag har. Det är något jag gladeligen bjuder på. Hur jag än gör vill jag ändå alltid har mer-är en märklig egenskap det där.

Jag tycker också att det saknas hästbloggar med lite mer reflektion, lite mer insikt om att saker och ting inte är skrivet i sten och lite mindre dagens outfit. Det är väl iofs bara ett bevis på den materialistiska tidsera vi lever i. Hur viktigt det är att visa upp hur mycket saker man har och förstås även hur mycket pengar man lägger på hästarna. För alla vet ju att kärleken till sin häst kan mätas i hur mycket pengar man lägger på deras utrusning;).

Helt frivilligt och kvart över sju en ledig söndagmorgon tog jag mig upp ur sängen för att åka med stallets tävlingsekipage för att titta på en lokal ponnyhoppning. Vet inte riktigt hur jag tänkte. Dessutom verkade jag inte direkt föra nån tur med mig då det blev en felridning och en ofrivillig avsittning mitt i ett hinder för "mina" ryttare dessutom. Får hålla mig därifrån nästa gång de ska tävla;)!

Fick också en insikt om att jag verkigen inte bör tävla hoppning då magen knyter sig tom när jag är till fots äntrar ponniernas framhoppning. Det kan vara den farligaste/läskigaste platsen i världen:o. Tanken på att dessutom ge sig ut med en unghingst i en sådan situation ger mig kallsvettningar och illamående. Med den insikten gick jag förstås direkt bort till ridklubben och anmälde mig till en klubbhoppning på onsdagkväll med Barbie. Det verkar väl rimligt och fullt logiskt?

När vi väl kom hem från ponnytävlingen bjöd jag på den sedvanliga tårtan efter min abrupta lufttur under gårdagen. Sen skrittades Barbie i skogen i en dryg timme. Inga tappade bakben och fräsch ponny:).

Och så har jag läst ut andra boken om häxorna i Engelsfors. Eld. Den var bättre ä Cirkeln faktiskt även om plattityderna om tonårsproblem haglar. Denna bokens ämne är föräldrar. Föräldrar som bråkar/är deprimerade/fryser ut/börjar om på nytt osv. Tjejerna växer även om boken inte riktigt gräver särskilt djupt i deras karaktärer är det iaf en av dom som gör en härlig resa.

Själva mytologin lånar friskt från all popkultur kring övernaturlighet, nästan så att det blir en plattityd i sig själv det också. Är förstås svårt för författarna att hitta en egen mytologi efter de senaste tio årens fullständiga explosion av all sorts övernaturlighet i popkulturen. Den är så representerad att det egentligen borde skrivas ett uppslagsverk om ex vad en demon är och vad du kan vänta dig av den, vad en vampyr är och hur denna uppför sig/dör av/reagerar på ljus, vitlök, kors osv, mm mm. Så kanske alla författare som vill skriva kring denna genre skulle kunna hålla sig till samma spelregler sas för sina karaktärers gåvor/prövningar/kontakt med diverse mytologiska varelser.

Det händer minsann inte ofta att jag är ledig en lördag, detta var nog den första sen Falsterbo! Så idag har jag varit i stallet typ hela dagen:). Hade bokat både fotograf och medhjälpare så att jag skulle sitta upp på Juno. Var tredje ridturen och jag brydde mig inte om att longera innan jag satt upp. Han har hittills inte varit direkt laddad så att han behöver springa av sig så jag chansade. Gick väldigt bra att skritta lite och sen trava runt på ett stort spår. Funkade även fint att byta varv i trav men det var lite svårare att svänga vänster än höger. Problemet sitter mest i bjudningen dock. Den är inte på topp. Men jag fick lite känsla och prova de på en galoppfattning. Gick jättebra första gången tills jag bad honom sakta av och han typ stannade. Faktiskt exakt samma sak som hans syster gjorde i början. Var lite bry med att få henne att tänka framåt i galopp-travövergångarna. I mitt berådda mod tänkte jag göra en till galoppfattning och piskade på lite för att få honom framåt. Tji fick jag när han svarade med en ordentlig spark och jag stöp i backen. Ibland får man helt enkelt skylla sig själv när man blir övermodig:D!

Är ändå helt otroligt nöjd med honom! Han ger en mycket trygg ridkänsla och så fort bjudningen sitter kommer det nog gå alldeles utmärkt. På måndag ska vi ut i skogen så får se om det blir lätare med galoppen där. Annars får jag prova med piskförare på backen.

Just framåtbjudningen är det allra allra svåraste med unghästar enligt min erfarenhet. De går gärna och trycker och tycker att det är lite otäckt att komma fram till handen. Men när väl bara bjudningen kommer då brukar resten av ridningen och även formen komma som ett brev på posten. När man rider unghästar gäller det då att alltid tänka framåt, man får inte backa med handen och att ge sig ut i skogen så fort dom är styrtama brukar ge fint resultat. Med Tetris red jag i princip bara ute på stubbåkrar när hon var tre:). Finns tyvärr inte nån sådan att tillgå här uppe.

Efter turen på Juno var det Barbies tur att motionera. Hade egentligen tänkt att rida ut, men fick sällskap på banan så då red jag där istället. Och hon gick så himla bra! Håll mig fortfarande mest på stora spår men red lite skänkelvikning i både skritt och trav, tempoväxlingar i galoppen och lite förvänd galopp. Känns som om jag kommit tillbaka till en bra ridkänsla och en bättre nogrannhet och planering i ridningen. Är så himla skönt!

Under kvällen sen har jag putsat allt läder och till och med tagit isär tränsen och putsat. Utan tvekan att det var lika längesen som sist jag åkte i backen:D!

Ja, alltså svaret på varför dom inte finns i mitt liv varken orkar/vill eller tänker jag ta upp här:D. Men varför dom inte finns i stort antal i ridsporten är inte så svårt att förstå. Egentligen. Människan är en grupplevande art som påverkas både medvetet-men främst undermedvetet av sin omgivning. Det är denna egenskap som formar oss, som ger oss riktlinjer på hur man ska uppföra sig, hur man ska klä sig, hur man ska föra ett samtal osv osv. För artens överlevnad har det varit viktigt att passa in och "rätta sig i ledet" (en egenskap som är så starkt grundad i de allra flesta av oss så att jag utan tvekan kan säga att ALLA som läser detta känner igen den otroligt jobbiga känslan av att inte passa in i en given situation). Det handlar om en socialiseringsprocess som är så omedveten att det är sällan någon ens reflekterar över den. Det är först när andra männsikor trampar utanför reglerna kring de normer som socialseringens gett oss verkligen bubblar upp. Vi alla vet att det är omöjligt att inte reagera när vi ser någon som uppför sig på ett sätt som strider mot osynliga regler tex någon som går först till kassan utan att stå i kön, pratar med mat i munnen, har opassande kläder osv osv. Vi är på många sätt slavar under den här socialiseringsprocessen.

I Sverige finns det en gammaldags riktigt skittråkig norm som säger att ridsport är en tjejsport. Någon gång under tiden efter att militären avhästades fanns det en j-ligt skicklig PR-nisse som marknadsförde ridskolorna som det nya tillhållet för tjejer. Tidigare hade hästarna hört militären och män till, men nu öppnades en ny marknad upp som behövdes för att hästarna skulle komma till användning (märk nu väl att detta är en helt ovetenskaplig text och därmed helt saknar källor och kan innehålla sakfel.men i stora drag stämmer det hela;)). Få kunde väl ana att denna marknadsföring skulle medföra att männen i princip stängdes utanför ridsporten?

Bara de modiga män som vågar gå mot strömmen eller vuxit upp med hästar ger sig in i sporten idag. Det krävs ett enormt intresse från början att orka underhålla sitt rid och hästintresse. Det är utan tvekan bland de hårdaste sporter man kan hålla på med och det krävs massor av vilja, orka och brinnande intresse för att ta sig igenom de motgångar man ställs inför. Och om vi tjejer tycker att vi får stå ut med mycket dumma kommentarer kring vårt intresse är det inget mot vad männen får göra. Föreställ er då att behålla sitt intresse när du gång på gång blir konstant kraftigt ifrågasatt/retad (mobbad) för att du gillar hästar och inte nog med det så dras oftast mäns sexualitet in. Det är så vansinnigt tråkigt att vårt samhälle som slår sig för bröstet för att vara "tolerant och jämställt" fortfarande håller kvar normen kring att hästsport är en tjejsport.

Att jag öht tar upp detta är för att jag läste en annan blogg där skribenten önskar att hennes framtida dotter ska få en riktig kanonponny. Det är utan tvekan helt omedvetet hos henne hur hon könsresonerar att det just en dotter som skulle vilja rida och inte en son. Det visar hur starkt rotad normen kring att tjejer rider och pojkar spelar fotboll är. Det är tråkigt och det gör mig faktiskt både lite uppgiven och ledsen.

Gårdagen var en pretty shitty hästdag. Innan kiro kom ut passade jag på att longera Barbie för att hon skulle vara lite uppmjukad och varm i musklerna. Ja det gick väl bra förutom att hon hostade. Flera gånger. Skit. Enstaka hostningar som är torra, inget snor i näsan och helt normal i arbete. Är tämligen säker på att den där infektionen (som inte kommer från ridskolan trots att i princip alla hästar där hostar mer eller mindre sen de köpte två hästar från en ökänd hästhandlare) har gjort henne kroniskt känslig i luftvägarna:(. Inte så himla roligt när man försöker göra sitt allra bästa för en häst som inte ens är min egen.

Sen skulle hon behandlas. Fanns lite spänningar här och var men enligt kiro var hon "inte värre än nån annan häst". Det mesta satt just i högersidan och tja det är inte så konstigt med tanke på hur jag satt fast i högersidan. Hade varit betydligt konstigare om där inte var nåt i den sidan. Hade också varit konstigt om det inte fanns några spänningar alls-för även proffsens hästar har spänningar och vad är då sannolikheten att en amatörhäst inte skulle ha det;).

Men men, kiro provocerade även fram en patellahakning i höger bak. Med största sannolikhet är det den som orskar att hon tappar just höger bak i nerförsbackarna. Kan bero på att hon växer (hon lär inte vara kvar på sina 139 cm som hon mättes till i vintras, eller tja hon var 141 egentligen men mättanten var snäll), eller så kan det vara en lättare överansträngning av bakknäna som gör henne instabil och sladdrig.

Red en sväng i skogen nu på förmiddagen. Travade nån liten minut och galopperade en mkt kort bit. Hon kändes supermjuk (även åt höger), positiv och hon hostade inte alls. Det finns hopp alltså:D! Det allra bästa var att jag kände mig helt rak i sadeln för första gången på länge! Hade inte ont i högerbenet heller (brukar komma en strålande känsla efter typ en halvtimme i sadeln annars...). Kändes så himla skönt och det känns som att ridkänslan är på väg tillbaka!

Men nu har jag iaf bestämt mig att det inte blir någon hopptävling på söndag;). Försöker odla ridkänslan istället och satsar på en dressyr nästa helg ist. Det är den allra sista lokala dressyrtävlingen här uppe för säsongen...