Nej detta var knappast en spännande dag. Bara en sån där alldeles vanlig dag kryddad med ett rätt dåligt taxipass. Började med att jag direkt fick en kanon skolkörning på taxametern. Skulle hämta tre barn. Får in barn ett i bilen och kör för att hämta barn nr två. Då har barn nr två två vänner med sig som inte får plats i bilen. Barnet vägrar lämna sina vänner. Jag kan inte lämna barnet. Barnet ringer till slut till sin mormor som kan hämta. Jag kan köra iväg för att hämta barn nummer tre (nu en kvart sen). Får in barn nummer tre i bilen och istället för att hon ska åka två mil ska hon åka två kilometer. Nu var detta helt plötsligt en väldigt dålig körning. Efter att ha lämnat barn ett får jag efter en stund en ny körning. Av ngn anledning en körning där jag redan är tio minuter sen. Tar dessutom tio minuter att köra dit. Kommer till skolan och barnet står inte att finna. Suck. Ibland är det bara träligt att köra taxi. Ovanpå detta har taxametern bråkat och hängt sig fler gånger under passet. Suck. Igen.

Ah jag blir så trött på att gnälla. Det är bara dålig energi och inget man ska spara på!

Imorgon är en ny dag och då ska jag dessutom bli rak igen så jag kanske hittar lite ridkänsla! Om det är bra med Barbies rygg ska jag ta tag i det där med hopptävling till helgen också. Måste. Peppa. Mera!

...och just det Scorett har hakat på ridsporttrenden! Dessa stövlarna har de i sortimentet (kostar 2.400:-) Faktiskt väldigt snygga och färgen är helt rätt för att träna dressyr i!

Helt rätt som sagt för att tex se lika snygg ut som supervisaren Emmelie Scholtens:

Idag blev det att springa i cirklar för båda ponnisarna. Juno behöver gå lite med en snodd så att han accepterar att något har kontakt med munnen. Han skötte sig utmärkt och jag tycker att det börjar komma fram lite mer gång i honom nu när han spänner av mer. Galoppen var faktiskt väldigt fin idag. Barbie hann bara springa en kort sväng i cirklar för sen det började fullständigt hällregna. Men hon var iaf superpigg och bjöd på ordentliga bockserier:D. Emellanåt fick hon också till en riktigt fin trav! Hon rör sig så himla trevligt och det blir extra tydligt när man ser henne efter Juno:o.

På tisdag ska både jag och Barbie kollas av kiropraktor. Jag gissar att anledningen att jag inte hittar någon känsla i ridningen mycket väl beror på att jag sitter fast i högersidan. De senaste passen har jag tyckt det varit helt sjukt svårt att bara forma och böja hästen runt högerskänkeln i serpentiner. Barbie har också börja tappa baken lite mer i nerförsbackar än vad hon brukar. Det upplevs som om det sitter fast lite i henne och att hon inte får med sig ffa höger bak under sig när det går nerför:/. Får hoppas att det bara är nåt enkelt. Nu har vi äntligen kommit så långt i igångsättningen att hon kan börja jobba på riktigt. Hittills har hon bara gått korta pass på max en halvtimme. Undviker att sitta upp på Juno tills jag är korrigerad också.

Och så läser jag ju boken "Cirkeln" nu. Har bara lite kvar och det är väl nog så spännande här i slutet. Men jag kan inte låta bli att tycka att den dels känns lite ytlig och dels är full av plattityder kring hur en tonåring "kämpar för att finna sin identitet". Det blir lite tramsigt och även rätt pajigt eftersom de fastnar i tänket att boken enkelt ska kunna bi ett amerikanskt manus. Det genomsyrar hela boken att författarna verkligen vill att detta ska bli Sveriges svar på Twilight. Så dom slänger in lite ätstörningar/självskadebeteende/mobbare/mobboffer/akneproblem/förvirrad sexualitet/hångel med lärare osv och blandar det med lite häxor och magi. Det kan naturligtvis vara ett lyckat koncept, men i all min förakt för Twilight och även Fifty Shades (som exempel på skräpitteraur) så lyckas de böckerna ändå ge mer känsla för karaktärerna än vad man får i Cirkeln. Men den är trots allt ett bra tidsfördriv. Jag gillar tjocka böcker:).

Jo och så har jag blivit kapad på fejan. Eller jag kapad är väl kanske ett starkt ord, men någon använder en bild på mig och min Tetris som profilbild. Mycket märkligt. Hon kom upp som förslag på människor som jag kanske känner då vi har några gemensamma vänner (offentliga personer typ tränare). Har förstås anmält henne till fejan och även skickat meddelande till henne och ifrågasatt. Tycker mest att det är en sjukt konstig sak att göra..

Idag var det dags för andra uppsittningen på fina Juno. Gick som en dans att sitta upp själv och att inte bli uppkastad. Red lite på linan först och travade och gjorde några få övergångar mellan skritt och trav. Elin fick hjälpa till med drivningen från marken.annars gick det utmärkt:). Eftersom han kändes så stabil så släppte Elin oss och vi travade runt lite själva. Det som är meckigt och som kommer att bli utmaningarna är förstås framåtbjudningen och det faktum att han är hingst. Han drar sig mot hästarna som går i hagen bredvid banan och överlag börjar han bli lite tuffare när vi går förbi andra hästar. Jag är väldigt nogrann med hur han uppför sig och det är bättre att sätta övertydliga gränser nu med en gång från början. Det svåra är förstås att göra det med ryttare på ryggen när även det är så väldigt nytt.

Kommande för Juno är en eller två uppsittningar på banan till, sen så ger v i oss ut i skogen istället. Galoppen är bättre att ta där från början med draghjälp av annan häst.

Det var dessutom en ytterst sällsynt dag i mitt liv. Ungefär tre dagar om året är jag morgonpigg. Detta var en sådan dag. Släppte ut hästarna vid halv sju, mockade och gjorde klart. Satt upp på Barbie innan klockan var slagen åtta. Det är liksom inte att jag ogillar morgnar-det är väldigt härligt ute då, jag avskyr att ta mig ur sängen. Det är så varmt och skönt under täcket!

Ridningen av Barbie gick sådär. Har i princip bara ridit i hoppsadeln de senaste två veckorna och det är ett mord på min sits. Jag har kämpat som f-n rent ut sagt för att sitta vackert, och jag kan helt klart säga att införskaffandet av en Childeric gjorde det hela mycket lättare:D. Men varken på detta passet eller de senaste två i Childericen på den prickiga ponnyn har jag hittat någon ridkänsla. Kommer inte till ro i sadeln och klarar inte riktigt av att komma till ridning. Ah suck. Tänkte ta och boka träning till nästa vecka för nu är det minsann verkligen välbehövligt!

Dessutom vänder vinden fort i mitt huvud. Nu är jag tillbaka till att skita i hopptävling för att jag helt enkelt tappar ridkänslan i dressyren. Det är ju dressyren jag tycker är roligast! Så ev blir det trots allt en dressyrtävling nästa helg. Är den sista lokala dressyren här uppe för säsongen så hade väl egentligen skullat passa på. Red igenom programmet idag (L:B1) och det kändes hyfsat. Allt sitter men formen och övergångarna hade allt kunnat vara bättre.

Ibland blir jag bara så vansinnigt trött på mig själv. Har jobbat ikväll och halva passet har jag suttit och tänkt på den goda svamppajen jag gjorde igår. Jag blir ungefär alltid väldigt hungrig när jag jobbar och kan sitta och pilla i mig mat hela tiden. Eftersom jag lever på en strikt budget är det inte ett alternativ att handla en massa på mackar, donken och Max heller. När jag äntligen kom hem sätter jag igång ugnen och öppnar kylen och hittar inte pajen! VAR är min paj?? Naturligtvis är den på diskbänken där jag lämnade den för att svalna igår innan jag skulle ställa den i kylen. Hej då pajen.

Jag kan bli rätt småsur och bitter på lite allt möjligt men jag försöker kontrollera mig för det mesta. Men när det gäller min mat är jag bortom kontroll. Jag har allvarliga foodissues och listan på vad jag inte äter är låååång. Jag specialbeställer i princip alltid när jag äter ute och jag tycker inte om när andra lagar mat åt mig. Jag äter bara när maten är riktigt varm och har den kallnat slutar jag äta fastän jag inte är mätt. Därför blir jag rätt störd av att äta när jag förväntas att prata och vara social-min mat blir ju kall!

Specialbeställningarna på maten kan bli ett absurdum. Jag har fått donkenpersonal att gråta (okej, detta skäms jag lite för men har jag sagt UTAN tomat menar jag UTAN tomat och inte bortpillad tomat-hade det varit okej med bortpillad tomat hade jag klarat av att göra det själv.) Jag har haft pojkvänner som till slut vägrat följa med mig till donken (japp, pojkvänner i plural). I somras började en kund gnälla på mig om folks beteende i taxikön, vilket fick mig att mulna och han fick höra all min egen (massiva) irritation över att Max-personalen inte kan vika min matpåse utan knycklar ihop den-det gör mig vansinnig! Det var faktiskt mycket effektivt att få kunden tyst på det viset. Jag antar att han började känna sig tveksam till hur stabil personen som skulle köra honom hem mitt i natten egentligen var..

Har förresten börjat läsa en ny bok också. "Cirkeln". Svensk ungdomsfantasy. Tycker inte riktigt om att läsa på svenska då det lätt blir lite töntigt när konversationer ska amerikaniseras. Men den har iaf börjat lovande och jag tycker att det är rätt kul att läsa just om tonåringar. Kanske för att det känns som om jag själv stannat i den åldern.

Jag undrar vart alla passionerade människor finns. Ni vet den sortens människor som brinner för något så pass att de lever för det, andas det, offrar mycket för det och är en del av det. Alltså sån som jag är. Men jag vägrar att tro att jag är den enda som väljer bort det där "vanliga livet" för något som känns viktigare. Och det är väl knappast så att hästar är det enda man kan fullständigt gå upp i? Men var sjutton hittar man passionerade dessa typer?

Har glömt mina glasögon i stallet och nu börjar mitt huvud göra ont. Buhu.

Så äntligen har jag kommit upp på ryggen på finaste Juno. Förra veckan  vandes han in på sadel och det gick väldigt smidigt. Idag när jag började longera var han mest less och tycker att han kan det här:p. Måste vara ponnypsyket för vartenda halvblod jag gjort detta med, eller sett när någon annan fixat med har som gjort det till en grej att tokbralla vartenda gång de släpps ut på linan. Han fick springa i ca fem minuter sen tröttnade mest jag på att driva och han var rätt less på att springa i cirklar.

Hade en mycket bra hjälpreda i form av en stallkamrat som är mycket lugn och stadig i sin hästhantering. Det är en absolut nödvändighet att ha någon man litar på på marken när det är dags att sitta upp! Så Elin höll i linan och kastade upp mig lite försiktigt så att jag hängde över honom, efter att vi skrittat en bit gled jag ner. Att hänga är egentligen rätt meckigt-OM hästen far iväg känns det nästan mer utsatt än om man sitter på hästen. Så där var det slut på hängandet och nästa vända satte jag foten i stigbygeln och la benet över. Skrittade lite och reste överlivet succesivt. Enligt min erfarenhet är det det som många unghästar reagerar starkast på-inte tyngden av en ryttare utan att de helt plötsligt är något däruppe som de mest anar men inte riktigt kan se. Fick dock ingen reaktion alls från Juno:). Vi skrittade runt lite grann och startade och stannade ett par gånger. Sen räckte det för dagen.

Har dock ett problem med att min hoppsadel är alldeles för vid. Jag tycker av princip att man ska rida unghästar i hoppsadel så att man får upp rumpan ur sadeln och kan var lätt på ryggen. Men sadeln föll verkligen ner mycket ytots dubbla paddar så undrar om det ändå inte är bättre att ta dressyrsadeln av den anledningen..?

Det blev vissa reaktioner på fejan när jag la upp bilden där över det faktum att jag inte ha säkerhetsväst. Alltså jag är så kluven till det här med väst. Hjälm är för mig en absolut nödvändig säkerhetsattiralj. Jag har blivit ovän med folk när jag påpekat det vansinniga i att rida utan hjälm framför barn, jag har blivit störd av Helena Lundbäck och hennes nonchalanta attityd till hjälmen och jag hyllar Charlotte Dujardin för att hon tagit hjälmen till dressyren absoluta finrum. Men alltså säkerhetsvästen har jag aldrig blivit vän med. När jag var femton vann jag en väst i tv-programmet Hippo-den använda jag exakt noll gånger. Sen skaffade jag faktiskt en ny fin RaceSafe när jag hade mitt tokiga fullblod. Använde den kanske fem gånger och tänkte att jag vänjer mig väl. Men jag var ju mer på väg av med västen på än utan den... Blir så vansinnigt otymplig och det känns för mig som att västen är en konstant påminnelse om att jag kommer att åka av. Naturligtvis är det möjligen en onödig risk att ta att rida in min ponny utan väst. Men det är precis vad jag kommer att göra. Jag är helt enkelt inte en bättre människa än att den där västen inte kommer att åka på förrän det verkligen händer något.

Har också insett att om jag nu fått för mig att hoppa och dessutom tävla får jag väl vackert fullfölja också. Med fullfölja menar jag-få ponnyn runt en hel bana. Så 9 september är det dags igen. En klubb inte så långt härifrån har 60 och 70 cm som jag tänkte anmäla till. Om vi kommer runt första klassen stryker jag andra är tanken. (Och sen blir det bara dressyr på ett tag:D)

Andra hindret från tävlingen, humorn i detta är att jag tycker att det känns högt när jag rider an:D.

Detta var då dagen då jag fick för mig att hopptävla igen. Det var åtta år sen sist och vad jag minns så kom jag inte över  första hindret den gången. Den här gången kom jag iaf över två hinder:D. Lilla ponnyn var jättejättespänd och tyckte att dagens kalas var ytterst märkligt. Hon är vanligen coolheten själv men en framhoppning med ponnier och barn i ett enda virrvarr kan göra vemsomhelst till ett nervöst vrak. Själv avskyr jag verkligen att rida på framhoppningar! Lokal ponnyframhoppning kan nog vara det läskigaste som finns.. Men hon hoppade iaf bra där:).

Inne på banan blev det en mycket opedagogisk början då jag fick startsignal ca fem meter från insläppet. Hade ingen tid på mig att rida runt banan i synnerhet eftersom första hindret stod precis vid insläppet. Jag känner mig lite som Allyson Hannigans karaktär i American Pie-filmerna som konstant upprepar "and one time at bandcamp" när jag kommer på mig jämt att säga "alltså i Skåne gör man såhär...". För alltså i Skåne har jag aldrig varit på någon utetävling där man inte haft två ekipage inne på banan samtidigt. För en unghäst är de två minuterna guld värda så att de får se sig om lite och slappna av inne på banan. Så fungerar det tydligen inte här.

Så det var bara att försöka rida och det blev ett stopp på första direkt. Jag lät henne stå kvar där hon stannade, klappade henne och försökte få henne att spänna av. Fungerade såpass att hon hoppade både ettan och tvåan fint. Mot trean red jag lite slarvigt såg jag på filmen och ponny tyckte att infångarna och hela hindret var sjukt otäckt. Vid första stoppet där höll sadeln på att glida runt för att jag hamnade i höger stigbygel-hopplöst med rund ponny ibland:p. Hade nog dessutom behövt byta till en aningen smalare hoppsadel (!). Så då red jag som en kratta och där tog resan slut. Hoppade ettan innan vi gick ut igen vilket hon gjorde jättefint och travade ett halvvarv innan jag gick. Tog igen den tajta startsignalen där för jag ville ärligt talat utnyttja alla sekunder jag kunde inne på banan. Tror nog att det kommer att gå bra i framtiden bara hon får komma ut lite mer och få mer hinder i kroppen:). (Ja, och så ska ju jag rida bättre förstås).

Sen jag började på ridskola blev jag inpräntad att det aldrig är hästens fel när något går dåligt. Detta har verkligen satt sig i ryggraden och jag skulle aldrig någonsin skylla en sån ritt som idag på min häst. Hästen kan helt enkelt inte prestera bättre än vad ryttaren ger den förutsättning att göra. Jag blev ytterst förvånad när jag hamnade i ett virtuellt blåsväder kring detta när jag kritiserade ett av barnen i årets Ponnyakuten för att hon skyllde på sin häst under en träning som gick dåligt. För mig är det helt otänkbart att det är hästens fel att en träning går dåligt. Ibland kan den förstås släppa ett ben och riva utan att man förstår varför-men det är en annan sak. Tydligen var det helt okej att skylla på hästen enligt Bukefolket och jag var en hemsk människa som kritiserade barn. Ja det måhända, men jag antar att en sjuttonåring tål att höra att man inte ska skylla på sin ponny när det går dåligt. But apparently not.

I veckan publicerade en av tjejerna på en av Sveriges största hästbloggar ett inlägg om vart hon tycker att dressyren är på väg. Han tycker att dressyren har gjort en sorglig utveckling där mjuk ridning med korrekt form inte prioriteras av ryttarna. Att grundridningen försakas till förmån att rida flashiga travökningar. Hon förfasas även över hur detta även syns på TV-sändningar från ex. OS.

För det första tycker jag att skribenten hamnar i det negativa träsket och inte kan se de positiva förändringarna som skett i sporten de senaste tio åren. För det andra håller jag verkligen inte alls med henne. Om man åker och tittar på en dressyrtävling oavsett nivå kommer man självklart att få se både bra och dåliga ekipage. Man får se de ekipage som helt klart behöver träna mer på sin grundridning och man får se de ekipage som har kommit längre i sin utbildning. Gemensamt för ALLA ekipagen är att alla har saker som de konstant jobbar på. När man kommer ut med sin häst på en tävlingsplats kan man dessutom kallt räkna med att ridningen/formen/lösgjordheten inte riktigt sitter lika bra som på hemmaplan. Det spelar faktiskt ingen roll om man som ryttare tävlar en lokal L:C eller om man är en GP-ryttare så ändras alltid förutsättningarna på en tävlingsplats.

Jag brukar åka och titta på de dressyrtävlingar som bjuds på här uppe och när klubben här har tävlingar brukar jag vara domarsekreterare. Det var jag även på min gamla hemmaklubb i Skåne. Jag tycker verkligen att ridningen har gått framåt enormt mycket de senaste tio åren. Jag har känslan av att ryttarna idag har ett större fokus på sin träning och att många har förstått vikten av att rida ett rytmiskt program med bra övergångar ffa. Just ekipagen som vinner står oftast för just en mjuk trevlig ridning med hästen i en fin form för klassen. Det inte sagt att allt är perfekt-om man tror sig få se perfekt ridning med perfekta övergångar/form/bakben när man så än tittar på en lokal dressyr eller ett OS är ju lite ute och cyklar. Vi strävar förstås efter perfektion i vår ridning-men om det nu hade varit så att vi uppnådde den hade de bästa ridit på 100% och inte på 65%-90%.

Att dömma ut hela dressyrens utveckling för att man på tävling sett hästar som inte har med sig rygg/bakben eller har näsan bakom lod känns kortsiktigt. Ser vi på den stora bilden över hur sporten utvecklas tycker jag att vi går mot en ljus framtid. I synnerhet när vi har förebilder som Carl Hester och Charlotte Dujardin. Holländarna i all ära (jag älskar enkelheten i deras ridsystem som faktiskt baseras enkelt på gas och broms), men de verkar inte komma undan att konstant misstolkas och att vara utsatt för en häxjakt.

Så ja, detta är vad jag tycker idag om sporten. Men känner att jag vill poängtera att inget är skrivet i sten och ändringar i både vad jag tycker och hur jag tänker kan ske snabbt. Jag gillar inte riktigt uttrycket att "vända kappan efter vinden". Det används jämt i en väldigt negativ klang om personer som ändrar åsikt lite hej vilt. Det är inte alls en negativ egenskap-det visar istället en förmåga att kunna ändra sig, tänka om, ta till sig informations osv. Något som skulle göra rätt många till bättre mer utvecklade personer. Jag föredrar uttrycker "det är bara dumma och döda som inte kan ändra vad de tycker".

Ja, och så har jag tävlat hoppning idag. Kortfattad summering av det är att jag tänker fortsätta vara dressyrtant. Men mer info och nån bild kommer.