Om jag har lite tur idag så är kaske någon av ridbanorna ridbar idag! Det har varit ganska många plusgrader de senaste två dagarna och det har dessutom regnat ordentligt under natten. Så kanske kenske går det att plaska runt i lera igen. Med tanke på att jag putsade båda sadlarna, tränsen, stövlarna och tom sporremmarna från gammal lera igår så känns det helt naturligt att leran naturligtvis återvänder. Ja ja, bara det går att rida är jag faktiskt rätt nöjd!

Tja, nu börjar några dagar av fullständig bloggtorka. Jobbar kommande tre nätter och då hinns inte mycket mer med än att sova och pyssla i stallet. Hinner förhoppningsvis rida imorgon också.

En dressyrnyhet som kom i veckan är att Patrik Kittel slutar träna för Sjef Jansen. Min konspiratoriska sida undrar om det inte finns ett samband mellan detta och brytningen med sponsorn Kohl Pharma. Donna Unique och Sezuan kommer att ridas och tränas av Ulla Salzgeber istället. En väldigt tysk och klassiskt tränad ryttare. Att Patrik har tränat för Sjef samt de bilder som tagit på en rollad Scandic kanske påverkar sponsorsituationen i hans stall så att ny tränare därför eftersöks. Detta är förstås bara mina egna spekulationer, men ingen rök utan eld som det brukar heta. Dessa två nyheter tillsammans kan förstås också bara vara ett sammanträffande. Men det är sällan "den riktiga anledningen" till eventuella brytningar faktiskt kommer ut i media. Allt är ett spel för galleriet.

Nu när vädret inte direkt samarbetar med möjligheten att rida ordentligt är jag och luddöra mest ute och skrittar. Alla våra rundor innebär att man måste rida på liten lätt trafikerad väg. I början när jag stod här tyckte jag att de flesta bilisterna var försiktiga med hästar på vägen. Det tycker jag inte längre. I synnerhet inte ikväll då bilarna susade förbi oss i god fart. Det är helt ofattbart att folk ens vågar köra snabbt förbi ett ekipage? Det handlar om ganska mycket som står på spel; föraren själv, ryttaren, hästen och förstås bilen. Om något dessutom händer är det enbart och enbart bilens förares fel.

I våras blev Barbie lite rädd för en presenning och hoppade lite lätt åt sidan när en bil inte var så långt ifrån oss. Han fick panikbromsa.eftersom han höll god fart så stannade han knappt tio meter från oss. Han for ut ur bilen och skällde på mig för att min häst inte var trafiksäker. Lite fel människa att börja skrika på i den situationen och jag vart heltokig! Full av adrenalin gapade jag hur han skulle känna om han hade kört på nån unge och deras ponny? Svaret blev "att det är väl värst för ungen då". Jodåsåatt. Där och då fann jag varken mig själv eller mitt lugn så jag kunde inte fråga hur han resonerade kring det faktum att han i den situationen skulle varit ansvarig för att tom döda ett barn förutom eventuell ponny.

Hade jag kunnat slippa rida på vägen hade jag gladeligen gjort det. Men som det ser ut nu är jag tacksam över att båda ponnierna är kloka med bilar:/.

Pysslade lite med Juno också ikväll. Han är måttligt rastlös nu när han vilar, funderar på om jag ska hitta nån form av leksaksboll till honom i hagen.

Tycker att han ser ut att växa en del faktiskt.

...och Barbie har fått ett nytt täcke. Bucas Freedom 300gr

Dom söta små ponnisarna får väldigt mycket uppmärksamhet här i bloggen. Men min ständiga följeslagare som i princip är med mig precis överallt har knappt nämnts vid namn, min lilla jack russell Piddelinjens Tyra Trassel. Tyra alltså. Alla här i min närhet har hört mig skrika Tyyyyyraaaa både en och 235 gånger. Hon är alltid lös med i stallet och på självklart terriervis är hörseln kraftigt selektiv. Det gör att jag känner mig som en vansinnigt tjatig (och skrikig) mamma till en väldigt olydig unge. Jag hävdar dock att hon är ganska lydig egentligen;). Det tacksamma med en hund är att den älskar en villkorslöst i vilket fall som, även om jag är en tjatkärring.

Hemma är Tyra alltid nära mig. I soffan ständigt vid mina fötter och i sängen helst under täcket för att komma så nära som möjligt. En riktig myspropp är hon!

Alltid nära

Så nu har det lilla monstret också fått lite välförtjänt uppmärksamhet:).

Föga förvånande är det knappast särskilt ovanligt att jag får en del kritik för hur jag rider, hur jag tar hand om mina hästar, det faktum att jag rider ponny osv osv. Att få kritik är i sig inte dåligt. Genom det tvingas man att tänka över varför man gör som man gör. Det går inte bara att svara "därför" på vilken given fråga som helst som handlar om ridteknik eller hästvård. Jag har heller inget emot att bli ifrågasatt även om det är tröttsamt när folk antar att man gör vissa saker pga okunnighet och oaktsamhet.

Senaste på Buke var att jag fick försvara mig hårt varför båda mina hästar går ensamma i hagen. Att Juno går själv med argumentet att han är hingst köps inte rakt av. Förklaringen att han varit svår att hålla hull på när han haft sällskap köptes med tvekan. Att Barbie går själv skapade ett ramaskri. Ja, jag kan faktiskt förstå det till viss del, men när man provat alla möjliga olika konstellationer med hältor, sår och sura miner som resultat ansåg vi alla i stallet att det lugnaste (och minst skadebenägna) alternativet var att hon får gå själv. Naturligtvis gör det ont i mig att det inte fungerar med sällskap, men vad ska man göra? Hade vi valt att ha hästarna ute enbart sex timmar om dagen och inte haft någon fodring i hagen hade hon garanterat fungerat med annan häst. Men vi vill ha hästarna ute så mycket som det bara går och därmed fodras det hö under dagens gång i hagen.

Nästa sak är ju förskräckelsen över den stundvis försvunna näsan på Barbie i arbete. Vi har ett problem med att hon kryper bakom lod och inte tar stöd på bettet. Detta problem kommer i samband med nytt arbete och introduktion av nya rörelser då hon inte orkar bära sig. Själv tycker jag inte att det är en så stor grej då jag vet att näsan kommer fram med styrka och mer tryck bakifrån. Det brukar också heta att man inte ska bry sig om var hästen placerar huvudet bara man har med sig baken-det gärller tydöigen inte om hästen är bakom lod...

En upprörande bild:

Samma moment i traven sen i våras. Men med betydligt mindre tryck-dock fin näsa.

Sen spelar det ingen roll i fall man är dressyr eller hoppryttare-vad viktigt är för att ha en lösgjord häst är att formen ska kunna ändras.

Den kan var låg och rund:

En lösgjord häst går också att böja ordentligt, utan styrka från ryttarens sida. De som tror att man behöver ta i för att göra detta är ute och cyklar.

Även om hästen förstås ska kunna jobba i en helt normal form för sin utbildningsnivå:

Det blir liksom så svårt när det prompt ska kritiseras från höger och vänster. För naturligtvis finns det ögonblicksbilder och stunder där form, sits och allt annat som kan vara fel är det. Spelar ingen roll om det gäller amatörer som mig eller proffs som Patrik Kittel. Allt är inte perfekt jämt, men jag tror att något som skiljer mig från måmga andra som lägger upp bilder på bloggar och forum är att jag även lägger upp de väldigt osmickrande sekvenserna. För jag är inte perfekt, mina hästar går inte perfekt men vi utvecklas och blir bättre hela tiden:).

I en tid där alla ska vara så himla rediga (skånska för duktiga) och gärna via statusuppdateringar via det härliga sociala nätverket facebook envist berätta för alla sina vänner om hur de aktivt fördelar sin tid (gärna med en hint om att dygnet har för få timmar) är jag precis tvärtom. Jag degar. Jag ligger i min soffa med en hund på fötterna, en katt på magen och ytterligare en katt i örat. Jag kollar på tv-serier, äter glass och popcorn och gör absolut ingenting. Jag är bra på att dega.

Det är enligt mig också ett helt underskattat nöje att göra ingenting, att vara onyttig och heller inte få dåligt samvete för att man är det. Det brukar nämligen vara den största anledningen till att folk inte verkar kunna slappna av och göra ingenting. De får dåligt samvete. Jag förstår inte riktigt vart det dåligt samvetet egentligen mynnar? Det är ju inte så att det sitter facebookvänner där ute i landet och tänker "alltså nu har inte **** delat med sig om att hon har joggat/lagat gourmetmat/städat/ridit åtta hästar innan frukost på flera dagar-hon ligger säkert och latar sig i soffan och himmel vad det gör henne till en dålig människa". Det dåliga samvetet kommer bara inifrån sig själv och då är det väl inte konstigt att så många känner sig tokstressade? Det är helt ohållbart att gå runt med en stress om hur man ska leva sitt liv kring andras förväntningar på hur det ska levas.

Nej våga dega till det. Det är okej att ta en paus. Det är inte att vara "busig" att äta en chokladkaka en onsdag-det är helt enkelt ditt egna val att göra det. Våga tänka utanför den sterotypa vardagen och tänk på dig själv mer än vad du tänker på hur andra uppfattar vad du gör. Du lever ditt liv för din skull och inte för andras.

Nu ska jag till stallet och myssa med mina luddöron till ponnisar. Ett sant nöje det också:).

Nog för att det kom lite snö redan förra veckan, men jag blev ändå förvånad av det väldigt ymniga snöfallet som kom idag. Till skillnad från väldigt många andra gillar jag verkligen snön! Red ut i skogen med Barbie och det gick att både trava och galoppera-om än under mycket kontrollerade former. Barbie är helt galet pigg vilket medför att galoppfattningarna är härligt explosiva:D! Hon kändes väldigt nöjd med att få röra på sig. Vädret är galet opålitligt för tillfället och det verkar som om det kommer att bli regn i natt och senare i veckan flera plusgrader igen. Suck. Hade hellre önskat ett par decimeter snö istället!

Läste ett himla härligt reportage på Eurodressage om japanen Hiroshi Hoketsu. Han var OS i Londons äldsta deltagare med sina 71 år. Den yngsta var amerikanska Reed Kessler som deltog i hoppningen blott arton år gammal. Det går inte att förneka ridsportens unikhet med så stort åldersspann på ryttarna och det uppenbara att män och kvinnor tävlar på lika villkor mot varandra. En fantastisk sport helt enkelt.

Det som jag dock tyckte vara finast i artikeln om Hoketsu var hur han berättar om sin häst Whisper. Hur hon föredrar män, hennes intelligens, hur hon älskar uppmärksamhet och att det aldrig går att tvinga henne til något utan allt handlar om att samarbeta. Han framhåller hur att han på tävling först måste få henne avslappnad och om han lyckas med det kan han koncentrera sig på att göra sitt bästa. Han avslutar väldigt ödmjukt med det viktiga är att försöka känna in hur ens partner tänker och känner, när du kanna tanken och de fysiska förutsättningarna då vet du hur du ska göra. Han lägger även till att man aldrig ska ge upp. Även om Hoketsu inte tillhör "de största" ryttarna är han på alla sätt en förebild.

Allt i livet handlar egentligen om timing. Att lyckas vara på rätt ställe vid rätt tid. Det kan nog vara bland det svåraste med att leva faktiskt. Eller ja, ibland känns det väl så iaf. Idag lyckades jag åtminstone med lite timing i livet. Vintern verkar ha kommit tidigt och alldeles passande hade jag hovistid idag till Barbie. Så nu har hon ordentliga vinterskor på sig med sulor och fyra brodd i varje sko. Måtte det nu komma ordentligt med snö så att det går att rida också!

Tja, annars är det jobb som står på schemat i helgen. Inte särskilt spännande inte. Ska hinna äta lita stivade makaroner och korv och kolla på lite Awkward innan jag börjar. Awkward är en MTV-producerad high schoolserie som jag egentligen är alldels för gammal för att kolla på:D. Men den är rätt sött och stundvis härlig skruvad humor även om det naturligtvis är amerikaniserat tillrättalagt. MTV kan vara en av de kanaler med absolut mest moralpanik. Vilket i sig är en helt vansinnig dubbelmoral med tanke på vad för serier de producerar, tex Jersey Shore och Sixteen and pregnant. Hela deras programkoncept hade gått i kras om folk faktiskt levt "moraliskt" enligt den amerikanska kristna högern.

Blev ytterligt förvånad när jag kom till stallet och såg att det snöade. Otroligt. För bara några dagar sen verkade det som om det aldrig skulle sluta regna. Och helt plötsligt frös allt bara till is och det blev vinter. Än igen är det aningens hopplöst att vara utan ridhus. Än är ridbanan ridbar men det kommer inte ta många dagar om det ska vara så här kallt tills vi är förpassade till att skritta innan snön kommer. Får kanske försöka ta mig till ridhus trots allt..

Red på banan iaf och nu sitter den förvända galoppen riktigt fint:). Är supernöjd med henne och hur enkelt hon har för att balansera sig. Har allt hopp att hon kommer att vara riktigt klar och stark att starta L:A redan i mars. Som helt enkelt är den närmsta tävlingen i planeringen nu. Stor nackdel med norrland att det knappt finns några tävlingar. En i mars, en i april och en i maj! Helt otroligt egentligen. Hade nästan varit värt att flytta söderut bara för att kunna tävla mer.

Läste även förslag i nya TR att ponny som tävlat som häst ska kunna tävla som ponny igen under samma år-som jag förstod det. Blir dock inte helt klok på hur dom menar? Min tanke är att både Juno och Barbie kommer att få tävla dressyr som stora hästar men tävla hoppning som ponnyer nästa år. Det borde inte vara ett problem tycker jag eftersom de i hoppningen ändå går avdelning B. Fattar inte varför avdelning B i dressyren försvann för ponny. Känns så himla dumt att motarbeta att vuxna som utbildar ungponnier ska kunna komma ut och tävla. Jag tycker det känns helt vansinnigt att lägga ansvaret för utbilding av ponnierna på barn i synnerhet eftersom det är alldeles för få av dessa barn som har ett tillräckligt nära samarbete med en tränare.