Okej energin tog sig lite under kvällen. Var allt lite duktig och har lyckats dammsuga och skura badrum. Pysslade lite med ponnierna också och har bla friserat man. Jag slutade rycka man för många år sen. Detta för att jag efter att ha ryckt min gamla Tjitjo ställde mig och skulle fläta ner manen och såg då att hon blödde i hela mankammen:/. Det känns rätt onödigt att utsätta hästarna för det. Dessutom tycker jag numera att en tjock man som är snyggt klippt är ursnygg! Dessutom blir det absolut snyggast knoppar när manen är riktigt tjock:).

Det är dock lite knepigt med ponnyman. Om de ska visas på premiering för rasdomare så ska egentligen connemarorna ha lång oklippt man. Juno skulle säkert gynnas av det på bruksprovet som flört till den engelska rasdomare som troligen kommer att vara där. Men jag fixar det inte! Båda två är dessutom främst sportponnier och då får de vara friserade där efter. Lång man är dessutom väldigt opraktiskt. Man ser inte halsen när man rider, det går inte att se hu pass böjd/ställd hästen är och det trasslar dessutom i tyglarna. Nä usch för lång man!

Barbieman, när den ser okej ut:

Energinivån har under helgen verkligen legat på minus. Humöret likaså. Nu är det väl ändock dags att ta sig upp ur eländet och ta tag i allt. Lägenheten ser katastrofal ut och det behöver städas vansinnigt badly. Allt som oftast känns livet väldigt mycket bättre när allt är välstädat. Det är bara att få tummen loss som är så svårt.

Det som dessutom sitter som ett plåster som stör på humöret är de problem vi har i stallet. Någon har varit där upprepade nätter och har varit på en av hästarna i stallet. En natt har dom troligen slagit henne på en järnbalk... Fanns tydliga märken på hästen samt svullnader på tre olika ställen. Nästa natt har de klippt av en del av hennes svans. Det känns extremt olustigt att detta händer! Det är också väldigt konstigt att de går på just den hästen? Hon är uppenbarligen utvald av de sex hästarna i stallet. Eftersom hennes ägare kan vara en av de snällaste och mest vänliga människor jag vet kan jag inte förstå varför någon väljer att ge sig på just hennes häst. Det sjuka är att jag på något sätt hade kunnat se ett samband med det om någon varit på mina hästar. Jag säger och gör saker jämt (känns det som) som trampar folk på tårna.

Usch. Nej det här blev inte den energifyllda dag jag hoppades på.

Hösten är utan tvekan min favoritårstid och i synnerhet när det är så här vackra klara dagar. Ändå känns det som om min energi ligger på minus.Jag orkar inte engagera mig. Jag orkar knappt ha åsikter(!). Antar att energin kommer tillbaka så småningom-den brukar göra det.

Barbie fick iaf galoppera och sträcka ut i skogen idag. Vi hade sällskap av två andra ponnier och liten Barbieponny laddade ganska ordenltigt. Efter sista galoppintervallen var hon trött och så väldigt nöjd ut:). Imorgon ska vi skritta en sväng. Utmanar ödet och ger mig ut barbacka igen.

Juno fick trava lite på ridbanan i solskenet. Han tycker att det är rätt onödigt att springa runt på ridbana. Bjudningenär rätt obefntlig och det är inte ens lönt att börja med galoppen. Att hålla på att jaga honom för att galoppera känns onödigt. Oktober ut kommer han bara att få gå i skogen och tömköras lite. Sen blir det vila året ut typ. Hoppas att bjudningen kommer efter vilan, annars blir det väl till att jaga på ponnyn:p.

Vi började i en öppen form:p

Han är så fin här, synd att jag faller fram med tyngdpunkten:/

Posing.

Pussas

Kvällens ridpass då alltså. Tokpigg ponny som bara ville springa fort resulterade i försvunnen takt, halvhalter som inte gick i genom för fem öre, överilade skänkelvikningar och diverse galoppombyten. Detta kan ha varit det sämsta passet vi någonsin genomfört. Ja ja, jag höll mig lugn iaf och på slutet travade hon okej och for inte i väg. Imorgon ska vi ut i skogen och galoppera. Riktigt ordentligt så att hon får rasta av sig. Kändes som om hon helt enkelt var så pigg att hon inte visste var hon skulle ta vägen idag. Det är också så otroligt lätt att glömma att hon bara är fem år. Det är en väldigt ung ålder och det går inte att begära att hon ska vara helt med på noterna varje dag. Men jag är bortskämd med att hon är det...

Tja i övrigt intet nytt. Går och funderar på ett möte jag hade med en person för sisådär fyra månader sen. Jag kände nånting vid det mötet som jag inte känt på väldigt väldigt länge. Frågan är bara om det var ömsesidigt eller huruvida det bara var i mitt huvud. En begynnande neuros med andra ord skulle man kunna säga. För jag är kluven på hur crazystalker det är att höra av sig efter så lång tid och säga "hallå-alltså minns du mig-jag tyckte vi hade en connection, vad tyckte du? och btw-jag är inte galen". Typisk sak att göra när man är full. Jag borde kanske dricka mer helt enkelt.

Det var kanske inte jättesmart att skritta ut barbacka i ett rätt trött tillstånd tillsammans med praktfull huvudvärk. Tydligen är man då rätt långsam i reaktionerna. Som till exempel när ponny för syn på stenar (!) som inte legat där förut, frustar backar och tvärvänder-då åker man tydligen i backen. Vet inte vem som var mest förvånad-jag, ponnyn eller hunden. Men det var bara att hoppa upp igen och skritta vidare. Hon är lite piggare nu med riktigt bra kondis lilla Barbie:D.

Juno var också lite pigg idag. Eller ja, hittills så sköter han sig fortfarande utmärkt. Idag fick jag dock se till att hålla upp huvudet på honom. Han gjorde jättefina skritt-trav övergångar och en nästangaloppfattning:D. Alltså det är bara att erkänna att jag egentligen inte alls gillar att rida unghästar. Det är lite för opålitligt och man vet aldrig riktigt vad som kommer att hända. Är inget fan av den spänningen inte. I synnerhet nu när jag rider ut ensam med Juno så vågar jag inte gå på honom eftersom jag tror att han kommer att skjuta loss om jag går på honom och ber honom galoppera. Känns inte jättehäftigt att åka av där ute i skogen. Barbie höll jag iofs kvar i dag, men det var i skritt.

På väg in i fjärde vintern här uppe börjar jag faktiskt sakna ett ridhus. Att hålla på att köra till ridhus känns inte ekonomiskt försvarbart med dyr bensin, inget eget släp och dyrt ridhuskort. Hoppas innerligt att det blir en bra vinter med mycket snö så att det går att rida ändå. Men det går inte att förneka att det hade varit betydligt trevligare med ett isolerat ridhus..

Efter helgen äventyr med tillhörande lite sömn eftersom det skulle jobbas också känner jag mig lite milt uttryckt slut i rutan. Jobbade även igår och huvudvärken kom krypandes under kvällen och jag var vansinnigt trött. Kom hem vid tolv och la mig direkt i sängen, steg upp ca tolv timmar senare... Huvudvärken biter sig dock envist kvar. Hoppas att skogsturer med båda ponnierna ska råda bot på det (i kombination med mer tabletter naturligtvis).

Så ehh, tja har inte så mycket mer att säga. Huvudet är mest mos. Det enda är väl att helgens resultat helt klart gjorde det värt det!

Fokusfejs

Mellantraven, hade behövt få fram näsan mer..

Här nånstans glömde jag yttersidan, jag hade nog för roligt helt enkelt:D

Så kul att hon verkligen hittat en fin teknik nu!

När jag började rida för många år sedan tyckte jag att hoppning var det roliga. Jag var inte särskilt tuff och tyckte att det var lite läskigt att hoppa högt, men det var inte ett stort problem eftersom jag inte red så bra så att det var tal om några höjder. Liksom alla andra ryttare när dom börjar rida får man höra att "dressyren är grunden till all ridning". En mening man hörde till leda men knappast aldrig riktigt förstod. För att kunna förstå den meningen måste man förstå vad dressyr är. Och där har vi den svåra biten. Innan man har suttit på en häst där man lyckats komma till riktig ridning-där hästen bär sig och man tom kan samla går det inte att förstå vad man strävar efter i allt dressyrarbete. Den känslan är helt obeskrivbar! En testryttare på avelschampionatet beskrev en av hästarnas ridbarhet en gång som "bättre än sex". Ja, jag är villig att säga att killen hade en poäng när det kommer till att få till den där optimala känslan i dressyrarbetet.

I vilket fall som helst så fortsatte jag i många år att kämpa på med hoppningen. Det gick sådär. Tittiga hästar och osäker ryttare är inte en lyckad kombo. Det spelar då ingen roll att man hoppar 1.30 banor på träning när man inte kan rida på tävling. Så för ca åtta år sen gav jag helt upp all hoppning. Jag blev dressyrtant. Inte för att det heller gick särskilt bra. Tetris var mest skadad (och även när hon var okej var vi fast i 50%-träsket) och fullblodet jag hade var lite för tokig för dressyrens ädla sport. Men nu äntligen känns det som om allt nötande av grundarbete börjar ge resultat. Jag har ridit miljoner övergångar och jag känner mig numera trygg i hur jag vill att hästen jag rider på ska kännas.

Och så i somras kom jag på att jag kanske skulle börja hoppa lite igen. Hemma gick det rätt bra och sen så var det tävling. Jag tappade ridningen och stackars ponny visste inte var hon skulle ta vägen. Så hon stannade. Jag tänkte lägga hoppningen på hyllan igen-men efter viss eftertanke fick jag vackert ta och skärpa till mig och rida bättre. Nästa klubbhoppning gick bättre men än igen satt inte ridningen på hinder.

Men idag var det dags igen med deltagandet i KM. 70 cm känns ju som det vore en moderat höjd. Jag tyckte det var högt. Jag hade som mål att ha en bra galopp inne på banan och att hitta framåtlägen att rida på. Jag ville verkligen inte hamna i backlägen där hon var tvungen att trampa om. Lyckades rätt bra med det och vi fick en del jättefina språng! Framförallt var hon helt underbar hur hon tog tag i hinderna och verkligen bjöd till:). Det var två faser och trots att hon bara är fem år red jag båda faserna. Red i samma tempo även i omhoppningen så det blev bara som en längre bana. Trodde att hon kanske skulle krokna på slutet men hon kändes superfräsch hela vägen.

Så vi blev minsann klubbmästare även i hoppning:D!

Det jag ville ha sagt med början av inlägget är att dressyren som grundarbete gör hoppningen väldigt mycket enklare! Att ha hästen på hjälperna, att ha den känslig och att man som ryttare har kontroll på bogar och rakrikting gör det bra mycket lättare att rida bana. Det förvånar mig väldigt mycket att jag fortfarande hör meningen "nej, jag tränar inte dressyr-jag är ju hoppryttare". Mycket märkligt. Det finns tydligen fortfarande någon utbredd tro att dressyrarbete är synonymt med att nöta runt på en volt. Och tyvärr finns det väl dom som fortfarande rider "dressyr" på det sättet. Men dressyr är att hålla hästen dynamisk! Det ska hela tiden hända något övergångar/tempoväxlingar/inåtställd/utåtställd/rakritning! Man måste våga ändra på sin häst och inte fastna i "oooh nu böjer min häst på nacken-bäst jag inte ändrar på något så den tar upp huvudet igen". Våga chansa, våga ändra!

Fyra timmars sömn blev det till slut i natt. Är ytterst tacksam över att katten Klas inte roade sig med att väcka mig under de få timmars sömn jag hade att tillgå. Det är annars en av hans största hobbier. Tillsammans med att döda toarullen ligger den nog på delad förstaplats över "saker som är roliga att driva mig till vansinne med".

Begav mig till stallet och släpade in blöt ponny från hagen. För naturligtvis regnade det. Fördelen med det var att manen redan var blöt så jag snabbt kunde fläta. Det var nog iofs dom fulaste knoppar jag gjort på många år. Jag gillar inte att tävla utan fasta starttider. I synnerhet inte när det är på klubbnivå för det är helt omöjligt att beräkna tid! Det var dessutom en domare som jag inte riktigt vet hur snabb hon är så jag visste inte om jag skulle vara stressad eller kunde hålla mig lugn. Den bästa uppladdningen jag vet inför tävling är att stå och fläta samtidigt som jag lyssnar på P3. Idag var dock hela stallet fullt av barn så kan ju inte säga att jag var helt mentalt avslappnad..

Men vi skrittade ner till banan och jag kände mest att jag längtade efter sängen. För det inte bara regnade-det blåste också. Jag som brukar säga att Norrland är så härligt för att det aldrig blåser. Hmm, jag hade lika gärna kunnat befinna mig mitt ute på Österlen kändes det som. Blä. När jag kom ner var det fem ekipage innan mig. Tänkte att det har blir ju alldeles lagom och började trava på rätt spänd ponny. Red fram med övergångar och tempoväxlingar i en knapp kvart. Då var det tre ekipage innan mig. Rätt bra i tid tänkte jag igen. Nja, lite fel där tydligen för jag fick skritta och skritta och skritta lite till. För det skulle tydligen vara en prisutdelning innan min klass började. Så jag skrittade lite till.

Till slut kom vi iaf in på banan och hon var lite spänd för domarkuren så jag red runt där så mycket jag kunde. Travade och red rätt snabba övergångar för att få henne snabb på hjälperna. För mig har det varit jättesvårt att verkligen komma till ridning inne på banan så jag får kämpa lite för att hålla koncentrationen och inte själv börja flaxa runt och tänka på publik(inte för att dom är så många på dressyren:p)/andra ekipage/staketet/domarkur osv osv. Det sattes lite på prov när jag red upp på medellinjen och skulle börja programmet-en ordentlig vind tog tag i några staketsektioner och välte omkull dom. Fick göra om uppridningen pga det men jag klarade av att fokusera om och rida ordentligt. Programmet kändes bra men jag är lite sur över galoppdelen där jag tabbade mig och tappade yttersidan. Vet inte riktigt vad jag höll på med. Galopplängningarna blev dåligt förberedda och upptagen var inte alls så bra som de kan vara.

Fick 68% vilket jag är väldigt nöjd med:). Vi blev därmed klubbmästare för seniorer vilket är jättekul trots att klassen var väldigt liten:p. Tröstar mig med att vi hade dagens högsta % av alla startande totalt sett också.

En skev liten bild på oss, bättre kommer så småningom!

Nu måste jag ta och sova igen lite så jag orkar köra runt på fyllon även i natt. Om vädret är lika shitty imorgon vette sjutton om jag är med på hoppningen. Känns som om den inte är jätteprioriterad ändå för oss.