Himmal vad trött jag är egentligen! När jag blir väldigt trött blir jag i princip som om jag vore full. Eller som när jag tagit hostmedicin.

Jag kan förstå att folk undrar varför jag väntar på att män ska höra av sig till mig på pannkakan och varför jag inte hör av mig själv. Tja, det är dels för att jag finner det lite knepigt att höra av sig, i synnerhet till någon som har läst min presentation. Att jag uttryckligen inte vill ha barn ÄR för många män en riktig dealbreaker. Så då vill jag inte hålla på att maila runt och då bara få avslag hela tiden. Gudarna ska veta att jag har fått nog av avslag.

Men om det beror på tröttheten eller allmän uppgivenhet så motgick jag mina principer (snart borde ni som föjer bloggen ana ett mönster kring detta) och mailade en snubbe på pannkakan. På bilderna ser han bra ut (verkligheten kan ju vara en helt annan) och han gillar djur. Så tja, vi får väl se om han ens svarar. Men ska jag köra en följetong om jakten på en man (det lät ju inte farligt desperat) så måste jag väl jaga också:D!

Ja, då har jag nog velat klart. Tänkte som så att ni bloggläsare ska få följa med mig på ett nätdejtingäventyr. Jag är trots allt en 30+ singel(epitetet här är väldigt svårt att bestämma sig för, singeltjej låter som om jag är 40+ med ett 20-årskomplex och singelkvinna låter så, hmm, tragiskt), slutsatsen blir väl att jag helt enkelt är en 30-nänting singel punkt. Så nu har jag bestämt mig för att prova mig på nätdejting. Igen. Har gjort detta några gånger förut och har genom det träffat ett helt gäng riktiga tomtar. Jag verkar på många sätt vara dömd till ett liv som fraggelmagnet. Men jag försöker resonera som så att om jag själv ger mig ut i nätdejtingdjungeln så borde rimligen min manliga motsvarighet också göra ett sådant försök. Problematiken här är att jag inte är helt säker på att jag ens vill träffa en man som känner att han behöver gör en dejtingprofil för att träffa någon. Tror bestämt att detta är vad som skulle definieras som ett moment 22.

Well well, jag gör ett försök iaf. Eftersom jag lägger pengar på helt andra saker än dylikt har valet fallit på gratissidan Happy Pancake. Enligt tidigare erfarenheter verkar det vara samma människor på alla dejtingsajter oavsett man betalar eller inte. Så detta är min presentation:

"Som alltid är det svårt att beskriva sig då ens person egentligen är en ganska flytande benämning. För det mesta är jag iaf väldigt pratglad, social men trivs bättre i mindre sällskap än större, är sällan på krogen utan föredrar hellre en middagsbjudning med vänner. Jag kan också vara tramsigt bestämd samtidigt som jag själv anser mig vara rätt snäll. För det mesta. Jag anser att inget är skrivet i sten utan åsikter kan ändras (och bör så också) allt eftersom man lär sig mer om allt möjligt. Populärkultur är ett ganska stort intresse och jag följer ett antal tv-serier samt läser mycket poplitteratur. Förutom att hänga med i popkulturens värld tycker jag det är ganska viktigt att hänga med om vad som händer i världen. Tittar sällan på tv-nyheterna men lyssnar desto mer på radio.

Jag är också en väldigt typisk hästmänniska. Det tar mycket tid, och kostar mycket pengar och jag älskar det! Eftersom jag prioriterar mina två hästar framför mycket är inte resor en stor sak i mitt liv. Reste en del när jag var yngre och har sett lite av världen trots allt.

Ett annat livsval jag är bestämd på är att jag inte vill ha barn. Jag är inte ute efter ett traditionellt familjeliv i villa med barn och Volvo. Det är helt enkelt inte jag.

Den jag söker är en man som också har ett eget stort intresse som tar mycket tid (eller åtminstone har förståelse för mitt hästintresse). Du ska vara trygg i dig själv, ta hand om dig sjäv, gärna vara en aning fåfäng, tycka det är kul att diskutera vardag och världshändelser och föredra kvalitativ tid tillsammans framför kvantitet.

OM du tycker att jag i all min kantighet verkar intressant, så läs presentationen en gång till. Sen får du gärna höra av dig:).

Btw, du bör inte vara pälsdjurallergiker:p."

Det är en rätt kantig text, men på något sätt måste jag sortera bort tomtarna. Men med tidigare erfarenheter i bakfickan är jag rädd att jag trots detta kommer att få svar från nån som vill ha sju ungar, radhus och dessutom är allergisk mot allt med päls. Vi får väl se vad som händer när texten blir godkänd.

Dessa två foton använder jag:

Denna är gammal, men jag hävdar att jag ser ut så här fortfarande.

Så mina läsare, det är helt fritt med åsikter tankar osv om denna jakt:D!!

Imorgon kommer någon form av uppdatering här på bloggen. Och kanske kanske blir det början på en följetong om en möjlig förändring i mitt liv. Ska bara vela lite till.

Förra veckan kräkte jag lite över väldigt unga tjejers väldigt ytliga bloggar. Känner att jag behöver framhäva att det faktiskt finns en och annan av dessa unga tjejers bloggar som inte är så tokiga och som dessutom ger inspiration till att skriva. Ikväll läste jag nämligen ett inlägg där en ung (och klok) tjej skriver att hon har mått väldigt bra senaste veckan efter att ha sorterat bort negativa männsikor i omgivningen och inte heller tar onödiga diskussioner som hon vet riskerar att spåra ur. Absolut ett mycket klokt initiativ till att leva ett behagligare liv! Och ärligt talat önskar jag att jag resonerade lika i hennes ålder (eller ööh, fortfarande..?).

Risker med att sortera bort all negativitet och att inte vilja ta diskussioner finns dock. Det är ganska nyttigt att ifrågasättas och också väldigt utvecklande att lära sig att hantera en diskussion med mål att den inte ska spåra ur trots att man inte tycker lika med den andra parten. Detta är en ädel konst som jag inte behärskar. Och det beror inte på att jag flytt diskussioner-utan snarare för att alla andra är dumma i huvet som inte fattar att jag har rätt. ( Ja, det var ironi. Faktiskt.) Man behöver heller inte tycka lika om saker för att komma överens, det är skillnad på sak och person. Det är förstås också viktigt att respektera att andra tycker olika, vilket jag försöker göra. (Nej, nu var jag inte ironisk.)

Det gör mig dock aningen beklämd när ovan nämnda bloggare bestämt sig för att inte skriva "åsiktsinlägg" på bloggen. För mig är inte åsikter per defintion något som ska förknippas med negativitet. Men tyvärr gör de så lätt det. I synnerhet i bloggvärlden har jag insett. För har man en åsikt handlar den väldigt ofta om att klanka ner på något som INTE är bra. Det kan vara ett bett, ett märke, en ryttare, en ridstil, en hästras, en överdomare-det kan vara precis vad som helst. Och självklart kan man (och ska man) kritiskt kunna granska något-men det finns inget som är alltigenom skitdåligt (eller jo, det kan väl vara ett pessoabett). Svårigheten med att ha en åsikt är att kunna lyfta fram det som är positivt också och inte bara hänga upp sig på det dåliga. Tex att det går att kapa av ringarna på ett pessoabett och då får man ett alldeles vanligt trevligt bett att rida på;). Att se lösningar och vad som är bra är en bra mycket större konst än att hamna i en tyckande negativ spiral.

Klart att man ska få lov att ha åsikter, hur skulle jag annars överleva?

Att börja blogga var något jag funderade på väldigt länge på innan jag väl började. Uppenbarligen eftersom jag är fem år efter alla andra. Med en blogg så vill man förstås att folk ska läsa vad man skriver. När jag då läste tips på hur man ska sprida sin blogg så är det första att kommentera på andras bloggar och därmed få deras läsare att titta in. Och ja, det har jag ju gjort. Den stora problematiken verkar dock vara att de flesta hästbloggar som finns drivs av (mer eller mindre självgoda) väldigt unga tjejer som skriver om dagens outfit och att de har köpt ett nytt träns. Om de har "åsiktsinlägg" (som jag lärt mig att det heter på bloggspråket) så är de tvärsäkra på att de har rätt, det är onyanserat och dessutom ivrigt påhejat av deras läsarkrets med ännu yngre små hästtjejer.

Det är mao väldigt svårt att försöka sprida sin blogg känns det som. Som mest läsare har jag haft när jag kommenterat på en Sverigedemokrats blogg, och det är en väg jag inte vill gå, och läsare jag inte vill ha. Nu är jag väl iofs nöjd med de läsare jag har då de flesta av er verkar uppskatta vad och hur jag skriver:). Och jag gissar att en del av er, mina kära läsare gillar att tänka hur fel jag har. Det är något jag gladeligen bjuder på. Hur jag än gör vill jag ändå alltid har mer-är en märklig egenskap det där.

Jag tycker också att det saknas hästbloggar med lite mer reflektion, lite mer insikt om att saker och ting inte är skrivet i sten och lite mindre dagens outfit. Det är väl iofs bara ett bevis på den materialistiska tidsera vi lever i. Hur viktigt det är att visa upp hur mycket saker man har och förstås även hur mycket pengar man lägger på hästarna. För alla vet ju att kärleken till sin häst kan mätas i hur mycket pengar man lägger på deras utrusning;).

Ja, alltså svaret på varför dom inte finns i mitt liv varken orkar/vill eller tänker jag ta upp här:D. Men varför dom inte finns i stort antal i ridsporten är inte så svårt att förstå. Egentligen. Människan är en grupplevande art som påverkas både medvetet-men främst undermedvetet av sin omgivning. Det är denna egenskap som formar oss, som ger oss riktlinjer på hur man ska uppföra sig, hur man ska klä sig, hur man ska föra ett samtal osv osv. För artens överlevnad har det varit viktigt att passa in och "rätta sig i ledet" (en egenskap som är så starkt grundad i de allra flesta av oss så att jag utan tvekan kan säga att ALLA som läser detta känner igen den otroligt jobbiga känslan av att inte passa in i en given situation). Det handlar om en socialiseringsprocess som är så omedveten att det är sällan någon ens reflekterar över den. Det är först när andra männsikor trampar utanför reglerna kring de normer som socialseringens gett oss verkligen bubblar upp. Vi alla vet att det är omöjligt att inte reagera när vi ser någon som uppför sig på ett sätt som strider mot osynliga regler tex någon som går först till kassan utan att stå i kön, pratar med mat i munnen, har opassande kläder osv osv. Vi är på många sätt slavar under den här socialiseringsprocessen.

I Sverige finns det en gammaldags riktigt skittråkig norm som säger att ridsport är en tjejsport. Någon gång under tiden efter att militären avhästades fanns det en j-ligt skicklig PR-nisse som marknadsförde ridskolorna som det nya tillhållet för tjejer. Tidigare hade hästarna hört militären och män till, men nu öppnades en ny marknad upp som behövdes för att hästarna skulle komma till användning (märk nu väl att detta är en helt ovetenskaplig text och därmed helt saknar källor och kan innehålla sakfel.men i stora drag stämmer det hela;)). Få kunde väl ana att denna marknadsföring skulle medföra att männen i princip stängdes utanför ridsporten?

Bara de modiga män som vågar gå mot strömmen eller vuxit upp med hästar ger sig in i sporten idag. Det krävs ett enormt intresse från början att orka underhålla sitt rid och hästintresse. Det är utan tvekan bland de hårdaste sporter man kan hålla på med och det krävs massor av vilja, orka och brinnande intresse för att ta sig igenom de motgångar man ställs inför. Och om vi tjejer tycker att vi får stå ut med mycket dumma kommentarer kring vårt intresse är det inget mot vad männen får göra. Föreställ er då att behålla sitt intresse när du gång på gång blir konstant kraftigt ifrågasatt/retad (mobbad) för att du gillar hästar och inte nog med det så dras oftast mäns sexualitet in. Det är så vansinnigt tråkigt att vårt samhälle som slår sig för bröstet för att vara "tolerant och jämställt" fortfarande håller kvar normen kring att hästsport är en tjejsport.

Att jag öht tar upp detta är för att jag läste en annan blogg där skribenten önskar att hennes framtida dotter ska få en riktig kanonponny. Det är utan tvekan helt omedvetet hos henne hur hon könsresonerar att det just en dotter som skulle vilja rida och inte en son. Det visar hur starkt rotad normen kring att tjejer rider och pojkar spelar fotboll är. Det är tråkigt och det gör mig faktiskt både lite uppgiven och ledsen.

Nej detta var knappast en spännande dag. Bara en sån där alldeles vanlig dag kryddad med ett rätt dåligt taxipass. Började med att jag direkt fick en kanon skolkörning på taxametern. Skulle hämta tre barn. Får in barn ett i bilen och kör för att hämta barn nr två. Då har barn nr två två vänner med sig som inte får plats i bilen. Barnet vägrar lämna sina vänner. Jag kan inte lämna barnet. Barnet ringer till slut till sin mormor som kan hämta. Jag kan köra iväg för att hämta barn nummer tre (nu en kvart sen). Får in barn nummer tre i bilen och istället för att hon ska åka två mil ska hon åka två kilometer. Nu var detta helt plötsligt en väldigt dålig körning. Efter att ha lämnat barn ett får jag efter en stund en ny körning. Av ngn anledning en körning där jag redan är tio minuter sen. Tar dessutom tio minuter att köra dit. Kommer till skolan och barnet står inte att finna. Suck. Ibland är det bara träligt att köra taxi. Ovanpå detta har taxametern bråkat och hängt sig fler gånger under passet. Suck. Igen.

Ah jag blir så trött på att gnälla. Det är bara dålig energi och inget man ska spara på!

Imorgon är en ny dag och då ska jag dessutom bli rak igen så jag kanske hittar lite ridkänsla! Om det är bra med Barbies rygg ska jag ta tag i det där med hopptävling till helgen också. Måste. Peppa. Mera!

...och just det Scorett har hakat på ridsporttrenden! Dessa stövlarna har de i sortimentet (kostar 2.400:-) Faktiskt väldigt snygga och färgen är helt rätt för att träna dressyr i!

Helt rätt som sagt för att tex se lika snygg ut som supervisaren Emmelie Scholtens:

Idag blev det att springa i cirklar för båda ponnisarna. Juno behöver gå lite med en snodd så att han accepterar att något har kontakt med munnen. Han skötte sig utmärkt och jag tycker att det börjar komma fram lite mer gång i honom nu när han spänner av mer. Galoppen var faktiskt väldigt fin idag. Barbie hann bara springa en kort sväng i cirklar för sen det började fullständigt hällregna. Men hon var iaf superpigg och bjöd på ordentliga bockserier:D. Emellanåt fick hon också till en riktigt fin trav! Hon rör sig så himla trevligt och det blir extra tydligt när man ser henne efter Juno:o.

På tisdag ska både jag och Barbie kollas av kiropraktor. Jag gissar att anledningen att jag inte hittar någon känsla i ridningen mycket väl beror på att jag sitter fast i högersidan. De senaste passen har jag tyckt det varit helt sjukt svårt att bara forma och böja hästen runt högerskänkeln i serpentiner. Barbie har också börja tappa baken lite mer i nerförsbackar än vad hon brukar. Det upplevs som om det sitter fast lite i henne och att hon inte får med sig ffa höger bak under sig när det går nerför:/. Får hoppas att det bara är nåt enkelt. Nu har vi äntligen kommit så långt i igångsättningen att hon kan börja jobba på riktigt. Hittills har hon bara gått korta pass på max en halvtimme. Undviker att sitta upp på Juno tills jag är korrigerad också.

Och så läser jag ju boken "Cirkeln" nu. Har bara lite kvar och det är väl nog så spännande här i slutet. Men jag kan inte låta bli att tycka att den dels känns lite ytlig och dels är full av plattityder kring hur en tonåring "kämpar för att finna sin identitet". Det blir lite tramsigt och även rätt pajigt eftersom de fastnar i tänket att boken enkelt ska kunna bi ett amerikanskt manus. Det genomsyrar hela boken att författarna verkligen vill att detta ska bli Sveriges svar på Twilight. Så dom slänger in lite ätstörningar/självskadebeteende/mobbare/mobboffer/akneproblem/förvirrad sexualitet/hångel med lärare osv och blandar det med lite häxor och magi. Det kan naturligtvis vara ett lyckat koncept, men i all min förakt för Twilight och även Fifty Shades (som exempel på skräpitteraur) så lyckas de böckerna ändå ge mer känsla för karaktärerna än vad man får i Cirkeln. Men den är trots allt ett bra tidsfördriv. Jag gillar tjocka böcker:).

Jo och så har jag blivit kapad på fejan. Eller jag kapad är väl kanske ett starkt ord, men någon använder en bild på mig och min Tetris som profilbild. Mycket märkligt. Hon kom upp som förslag på människor som jag kanske känner då vi har några gemensamma vänner (offentliga personer typ tränare). Har förstås anmält henne till fejan och även skickat meddelande till henne och ifrågasatt. Tycker mest att det är en sjukt konstig sak att göra..