...som jag ser fram emot kürfinalen på torsdag. Det är verkligen vansinnigt sorgligt att två av de bästa dressyrekipagen någonsin kommer att splittras. Det har länge varit känt att både Valegro och Uthopia kommer att säljas efter OS. Redan i vintras var Uthopia på väg att lämna Carl Hester när Minna Telde var och provred. Till slut gick dock inte affären i lås och Minna har fått nöja sig med sin Santana under OS. Undrar också varför hon ska ha en häst till i de stora klasserna? Santana är dessutom (i mitt tycke) egentligen en bättre häst än Uthopia (bättre gång, bättre typ), men bristen sitter på ryggen. Inte att Minna är dålig på någotvis-men hon är inte Carl Hester.

Att ridsporten är en av de stora kapaitalsporterna går inte att förneka. Men vi har länge ändå varit bortskämda med att de "selfmade" ryttarna år efter år kommer fram med nya hästar som de själv utbildat. Jag undrar om inte sporten sakta men säkert står inför en förändring kring detta. Förr har dessa superhästar i toppen i princip aldrig sålts utan har fått vara kvar hos sina ryttare tack vare filantropiska ägare eller för att ryttaren ägt hästen själv. Men iom försäljningen av Totilas sattes plötsligt en prislapp på vad världens (då) bästa dressyrhäst kostade. I det fallet ca 10 miljoner euro. Varken Valegro eller Uthopia kommer troligen upp i exakt samma summa, men jag skulle gissa på mellan 6-7 miljoner euro för Valegro, han är trots allt valack, och en 8-9 miljoner euro för Uthopia som har ett starkt avelsvärde som hingst.

I dagens special fanns två mycket priviligerade unga talangfulla ryttare i Morgan Barbancon och Anna Kasprzak. Båda rider två hästar som tidigare legat i världstoppen; Painted Black med Anky van Grunsven och Donnperignon med Christoph Koschel. Utan tvekan är detta två mycket duktiga tjejer som satsar hårt på sin ridning. Morgan Barbancon är (om jag hörde rätt) endast 19 år gammal! Då är det verkligen en prestation att mentalt klara trycket att rida ett OS. Men jag måste ändå säga att när dessa två tjejer rider så tycker jag att det syns att de inte är "selfmade". De sitter aldrig så prydligt och rider exakt och tekniskt-men jag saknar känslan. Den där fina ryttarkänslan som kännetecknar en fantastisk ryttare som jobbar tillsammans med sin häst och verkligen känner sin häst, som kan hjälpa den genom ett program för att visa den bästa sätt och som visar en annan mjukhet och säkerhet i sin ridning. Som dagens bästa Charlotte Dujardin-hon är ryttarkänsla personifierad! Morgan och Anna är på intet vis dåliga ryttare men om de inte suttit på hästar som någon annan tagit fram hade de heller inte varit där.

Jag anar att detta är början till en ny era i dressyren. Det kommer (liksom saudierna i hoppningen) komma fler och fler nya ekipage bestående av unga ryttare på hästar som vi tidigare sett glänsa med den ryttare som tagit fram dom i klasserna. Tävlingarna kommer att få en ny dimension genom att de gamla ryttarna kommer att få tävla mot sina gamla tävlingshästar med sina nya stjärnor. Jag vill, jag tror, jag hoppas att de "riktiga" ryttarna kommer att gå segrande ur striden.

Samtidigt går det heller inte att vara helt negativ till denna utveckling. Att ryttarna som själv tagit fram sina hästar kan sälja densamma för miljoner av euro gör att den finns en ekonomisk möjlighet för en mindre ekonomiskt priviligerad ryttare att skapa sig ekonomisk säkerhet i sin sport. Men visst är det sorgligt när Charlotte och Valegro inte kan göra en Anky/Salinero och delta i tre OS tillsammans..

Väldigt ofta hör man folk förklara saker de gör/har varit med om/känner för att de upplever det "som att det vore meningen". I synnerhet när något går smidigt och enkelt-är det som om det vore meant to be. Jag börjar därför undra om folk därmed tror att om man verkligen får kämpa för något är det inte meningen? Om man inte har en supertalang och kämpar sig fram och får fina resultat i något. strider det då mot ödet som bestämmer vad som är "meningen att ske"? Att det alltså ska vara mer menat att säg någon väldigt privilgerad får samma resultat på kortare tid?

Jag förstår och köper helt och fullt att många av oss människor väljer att hantera framförallt död och i viss mån motgångar med tanken "att det var menat att bli så". Ödestron ger tröst åt något obegripligt jobbigt som det egentligen inte går att se en mening med. Livet är stundvis väldigt grymt. För en del människor helt klart grymmare än för andra, men likväl leker inte livet vackert med oss. Men om vi ser oss om i naturen är livet inte vackert mot något levande ting heller-helt enkelt för att det inte ligger i livets natur att det finns en högre mening. Eller det kanske det gör och en annan dag kanske jag tror på det. Men idag är inte en sån dag.

Det känns lite farligt när vi säger till barn att "det var helt enkelt inte meningen", barn är smarta djur (ja ja, tänk vad ni vill om ordvalet) och snappar fort upp vad vuxna förmedlar. Att för oss vuxna lite slentrianmässigt slänga ur oss att något inte var meningen förmedlar helt sonika att om man stöter på motstånd kan man lika gärna ge upp-för det är inte meningen. En gammal klok lastbilschaufför jag träffade för många år sen kallade min generatiom för M.M.M-generationen, det stod för minst möjliga motstånd. I efterhand och mer några fler levnadsår bakom mig förstår jag precis vad han menar. Vi ger helt enkelt upp för lätt alldeles för ofta.

I sanningens namn är jag inte ett dugg bättre än någon annan i detta fallet. Herregud så ofta jag gett upp när något går emot mig. Till exempel som den där metodtentan som hänger som ett moln över mig. Den kommer ju aldrig att göra sig själv, och jag knappast säga "att det inte är meningen" att jag ska klara den.

Men det som fick mig att verkligen tänka på detta med motstånd och vad som är meningen är om den där Ponnyn jag ev ska köpa. Ägaren hörde till slut av sig och berättade att hästen blivit halt. Troligen ett balltramp. Det var det inte. Veterinären sa fång. Men sen var det en rejäl hovböld och ev fång ändå. Ingen verkar veta. Så jag hittade en annan ponny av samma ras här uppe som jag skulle titta på. Men dagen innan jag skulle dit ringer ägaren och säger att hon bestämt sig för att behålla den. Tja, jag vet inte-det är kanske bara inte meningen att jag ska köpa en ponny;).

Och då menar jag inte bara det faktum att jag just nu väntar på min fantastiska fotograf som satt ute i det fullständiga ösregnet och tog bilder på mig när jag red, ska bli färdig med att redigera bilderna. Jag menar det konstanta väntandet på att man ska ha få mer pengar, bättre väder, sämre väder, bättre tider, att hästen ska kännas bättre, att jag själv ska komma i bättre form och inte minst väntandet på kärleken (ett väntade jag iofs i princip gett upp). Det känns som om livet  mer består av att vänta på något eller se fram mot något som aldrig händer än att faktiskt leva. Och OM det händer så hinner man njuta i fem minuter sen väntar man igen på att det ska bli bättre.Så väntan fortsätter i all oändlighet.

Den här väntan börjar känns så överväldigande för mig att jag börjar bli rädd för att jag en dag när jag är gammal ställer mig frågan vad jag egentligen väntade på, inser att livet passerat förbi och då är det för sent. En ytterst deprimerande tanke. Det mest deprimerande är väl iofs att trots den insikt jag har om att detta väntande kan fortsätta in absurdum så gör jag faktiskt inte tillräckligt mycket åt det. Jag kan ju alltid skylla på att det är min svenska försiktighet som gör att jag vackert fortsätter att vänta på något/allt/inget eller så får jag helt enkelt erkänna att jag bara är lat/rädd/obeslutsam.

Vad det gäller väntan på kärleken har jag aldrig förstått hur man egentligen ska göra-när är man för på-när är man för av-och när har man väntat för länge?

För att få många läsare på sin blogg ska man tydligen ha en massa politisk åsikter och framföra dessa på någon annans blogg. Herregud så ansträngande tänker jag, och återigen inser jag att jag (otroligt nog) helt enkelt inte orkar tycka så himla mycket. Så då håller jag mig hellre till en mindre skala läsare som läser om mitt tyckande i liten skala om hästar och diverse annat.

Succé var det idag för det svenska fälttävlanslaget. Det är faktiskt de ryttare jag hela tiden mest har trott på inför detta OS. Sara och Wega är fenomenala och jag hoppas hoppas hoppas att banhoppningen sitter imorgon! Kommer att vara helt vansinnigt nervös när hon ska rida! Hoppas också att Mr Pooh (nej det namnet är faktiskt inte bra) inte har dragit på sig någon skada där på sista hindret.

Imorgon är det mycket som ska hinnas med! Två ponnier att rida, en paj ska bakas (av champinjonsort), kläder ska tvättas och en eventuell dejt ska styras upp (det tror jag iofs först när det händer) och så ska jag titta på en ponny. Jomensåatt lycka till till mig.

Det finns en riksdagsman för SD som även han bloggar här på bloggplatsen. Jag halkade in på hans blogg mest pga av hans vansinnigt roliga namn (Thoralf). Jag älskar föräldrar med dålig humor när de döper sina barn:D! Nu var ju iofs Thoralfs föräldrar väldigt förutseende gällande hans karriär. Jag menar-ska man vara Sverigedemokrat räcker det inte bara att ha ETT svenskt namn-det är bättre med två.

I vilket fall som är denne Thoralf djupt upprörd för att svenskar har dålig koll på hur miljöläget i världen egentligen står till (jag uppfattar det helt enkelt som att han anser att världen inte alls står inför en global mijöförstöring utan det är mest hittepå-i synnerhet miljöpartiets propaganda). Själv är jag synnerligen övertygad att det extremt destruktiva miljöpåverkan människan har på jorden naturligtvis håller på att förstöra densamma.

Sen kan jag inte låta bli att bli mer upprörd över att svenska folket får sin kunskap från kvällspressen. Thoralf är med all rätt upprörd över att folket som svarat på enkäten är okunniga. Men för mig är frågan om VARFÖR folk är okunniga betydligt större. Om vi på allvar tror att svenska folket ska bli allmänbildade och få en uppfattning om hur världen ser så är det väl utbildningen som måste förändras? I grundskolan vet jag iaf inte någon som fick lära sig kritiskt läsande. Inte heller får folk lära sig vad källkritik och källhänvisningar är (något som är uppenbart när man läser valfri kvällstidning-journalisterna hoppar gladeligen över den delen dom med).

Min fråga blir således hur Thoralf kan förvänta sig att svenska folket ska klara av att läsa kvällspressen kritiskt-när det inte ens vet HUR man gör det? I synnerhet när journalisterna tar sig mycket stora friheter med sanningen. Båda problemen bottnar i utbildning som jag ser det. Sen har det kanske lite med dumhet att göra också-för tror någon att allt som står i Aftonbladet är sant, ja då är man nog bortom utildningens räddning,

Eller så är jag redan det. Har varit på ett vansinnigt dåligt humör och det mest bara kryper i kroppen på mig. Vette sjutton varför egentligen. Kanske för att det inte är så mycket att göra när jag jobbar, har heller ingen riktigt bra bok att läsa när det är långsamt. Känner mig lite tom efter the Hunger Games faktiskt. Death comes to Pemberley är förstås rätt kul, i synnerhet för att läsa hur PD James har föreställt sig framtiden för Elizabeth, Darcy och hea familjen Bennet. Men boken är trots allt en deckargåta och jag är ingen deckarläsare. jag vill ha någon form av kärlekshistoria-det är min drog.

 Sen så är jag putt över att mitt projekt inte går som jag vill. Jag hade ju hittat ponnyn med stort P som jag föll som en fura för. Det är väldigt sällan jag verkligen faller pladask för en häst. Jag är nog lite kritisk. Men denna var helt magiskt vacker med massor av uttryck. Har varit i kontakt med säljaren flera gånger och vi bestämde dag och tid när en vän skulle kolla på den. Den dagen blir hästen halt och vi skulle höras nu till helgen. Men nu svarar hon inte i luren:(. Suck. Jag ska ju egentligen inte ens köpa något eget förrän nästa år tänkte jag, så det är väl kanske ändå lika så bra det här.

Och så är jag förbannad över min shitty lilla lägenhet och framförallt den förbannade toastolen som bara står och rinner! Vaktmästaren har varit här ett flertal gånger och fixat men inte hjäper det inte.

Och så blir jag tokig på att jag konstant har kattsand över hela golvet på toan. Knut är helt hopplös på att gräva!

Kvällens fråga i taxin var "är du inte rädd?". Naturligtvis ska jag inte klaga på att jag slipper "aaaah var det kääääärleeeken som fick dig att flytta hit". Men, nej jag är inte rädd. Det hade varit himla jobbigt om jag hade varit rädd varja gång jag jobbade. Under de första fem åren jag körde taxi hände det aturligtvis lite grejer. Fick bla en bil fullständigt söndersparkad invändigt av en äldre man som nog inte borde dricka sprit. Resan kostade 60:- han fick betala 43.000:- för utrustningen i bilen. *peppar peppar* har det inte hänt något större de fem åren därefter eller här i Sundsvall. Eller jo, brottade lite med en a-lagare som inte ville betala förra året. Till slut kom han undan och tog sig in i sin port-men då var jag ändå rätt nöjd med att jag hade kastat iväg alla hans kära öl. Om jag inte får betalt-får heller inte alkisen nån öl.

 När det väl händer något i bilen blir jag inte rädd-jag blir väldigt väldigt arg. Jag kan vara rätt jobbig när jag inte är arg och när jag blir arg blir jag ungefär skogstokig och verkligen skitjobbig. Det brukar med andra ord gå att få ordning på de flesta. Ett trick är att tvärnita i ca 100 km/h. Det gör jag som varning om det är liv i bilen och dom inte lyssnar på mig. Om det inte hjälper gör jag det en gång till-och då åker dom ut. Då är jag oftast så arg att jag verkligen inte bryr mig om var jag hivar ut dom, det har hänt på Ölandsbron, mitt i skogen och på nattsvarta motorvägar. Folk får helt enkelt ta och uppföra sig när de åker taxi med mig.

En av bilarna jag kör nu. Är lite märkligt egentligen. Började köra i Kalmar och då i taxi 7. I Ystad körde jag 23 och 26, sen bytte jag bolag i Ystad och körde 23 (igen) en kort tid. I Sundsvall hamnade jag fort i taxi 7 och när jag bytte ägare här hamnade åter igen i 23 och 26.

Nej, inget händer. Jag sitter i taxin om kvällar och nätter. Betoningen ligger verkligen på sitter, för inte är det mycket att köra inte. Så jag sitter och läser mest. Försöker ta mig igenom Dan Browns Digital Fortress igen. Den är dock vansinnigt tråkig. Så idag var jag inne om på biblioteket och lånade PD James Death in Pemberley. Typ fanfiction på Stolthet och fördom-det måste ju vara bra:D.

Blev lite rädd igår när min stallägare ringde och berättade att ponnyn hade hostat ordentligt på morgonen vid utsläpp. Har inte märkt något när jag rider. Hon är pigg och fräsch! Så idag släppte jag ut själv och tack och lov hostades det inget. Hoppas innerligt att det fortsätter så. Men ska nog ta och beställa hem lite hostdämpande örter. Inte för att jag nödvändigtvis tror att det fungerar-men det lär iaf inte bli sämre av det.

Dagens bekännelse är nog att jag inte riktigt gillar sommaren. Jag tycker om när det är mörkt och kallt ute så att jag med gott samvete kan ligga i soffan och gotta ner mig i tv-serier. Sommaren erbjuder varken mörker eller bra tv-serier. Det enda jag ser är Necessary Roughness (stör mig på hennes nya frisyr i andra säsongen och är inte helt förtjust i moralen), Hells Kitchen (nu inne på tionde säsongen och typecastningen är identisk som i första säsongen; en tjock kvinna, en tjock man, en skrikig svart tjej, en bitchig vit tjej, nån som vill slåss, en vek indisk/asiatisk brutta, nån som gråter jämt och ett par stycken som faktiskt kan laga mat). (Herregud, det är tur att jag inte är en polis på twitter:D). Och så tjuter jag lite till So you think you can dance också. Kan inte påstå att det är tre kvalitativa serier. Har tom sjunkit ännu längre ner i skräp idag för jag har laddat hem en film som heter "Jurassic Shark". Den känns inte helt femstjärnig.

Milt uttryckt längtar jag till hösten! Till tv-premiärerna i slutet av september, till kvällarna i soffan när det är mörkt ute och regnet slår mot rutan, när man kan dricka varm choklad utan att få värmevallningar och när skogen är flugfri, full av vackra färger och underlaget är toppen att rida på!

En solig bild från första november 2011.