Jag har just läst trilogin om Katniss Everdeen och att säga att jag är berörd är ett understatement. Som den popkulturnörd jag är brukar jag läsa hypade böcker och se lika hypade tv-serier. Film är inte riktigt min grej eftersom de inte kan komma på djupet av karaktärerna och utveckla dessa på samma sätt som tv och böcker erbjuder. Jag älskar långa serier av böcker för en bok är sällan nog. Om jag gillar en karaktär vill jag kunna följa både utvecklingen av personen och händelserna i deras liv.

Twilightserien har väl ingen missat och den har gjort dundersuccé över i princip hela världen. Min teori att aneldningen till att den varit en så stor succé är att författaren Stephenie Meyer har sålt sin själ till djävulen. På något annat sätt kan jag inte förklara det. Böckerna är uselt skrivna, de har en vidrig amerikansk moral och genusperspektivet är skrämmande och lika gammaldags som vampyrerna. Men ändå gick dom inte att lägga ifrån sig. Mycket märkligt.

Nyligen läste jag senaste succén Fifty shades-trilogin (...of Grey, ...darker och ...freer). Denna succé började som fanfiction till Twilight och är om möjligt ännu sämre skrivna. De bygger helt på vansinnigt mycket sex och får Jackie Collins Hollywoodfruar att framstå som pryda skolflickor. Jag skämdes när jag läste och till slut bläddrade jag förbi de implicita sexscenerna för att det bara blev för mycket. Men bara för att något säljer behöver det definitivt inte vara synonymt med kvalitet.

The Hunger Games är dock undantaget som visar att populärlitteratur också kan vara kvalitativ! När filmen kom hade jag inte hört talas om böckerna. Filmen beskrevs som att den handlade om den ultimata dokusåpan där vinnaren är den sista överlevande. Detta må vara handlingen i den första boken, men det underliggande kring vad som skapat hungerspelen, varför de finns och varför just Katniss Everdeen hamnar i arenen är vad böckerna handlar om. Själva spelen är en så liten del av det stora politiska spelet som ligger bakom. Efter första boken blir det allvarligt, det blir mörkt och otäckt och ännu mer fullt av ond bråd död.

 Det jag gillade allra mest med hur Suzanne Collins berättar denna otroliga historia är hur hanterar moralen kring ett krig, och att ingen människa kan hantera så mycket sorg och död utan att bli tokig. Hur hon låter Katniss fullständigt falla samman och vara trasig är nog det bästa med allt.

LÄS!

Än att ha en blogg egentligen? Jag börjar förstå varför dessa stora nutida bloggstjärnor (eller vad man ska kalla dom) som Blondinbella, Katrin Zytomierska, Kenza och allt vad dom heter anses vara mer än lovligt egenkära. Kan man liksom klassas som annat när en blogg till mångt och mycket går ut på att skriva om sig själv, vad man tycker, vad man gör, hur man ser ut, vad man har på sig osv osv. Känner att jag har fått en ny förståelse för dessa människor både i hur mycket de skriver och hur dom helt enkelt orkar tycka så mycket hela tiden.

En bloggerska som verkligen tycker en hel massa och har skapat all sorts rabalder i sitt tyckande är Hanna "Jag vill bara knulla" Widerstedt. Hon fick ju vansinnigt mycket skit i årets Big Brother och var idag gäst i "Hallå P3". Mitt första intryck av henne är naturligtvis det självklara att hon är fullständigt av banan. Men i BB växte hon i mina ögon. Hon är förstås fortfarande tramsig och gör kanske i de smartaste sakerna (men ärligt talat-vem sjutton gör det?). Men i BB stod hon minsann för sin sak! Hon hymlar inte om vem hon är och vad hon tycker och hon är dessutom konsekvent i sitt beteende. I dagens värld där det mesta är ytligt flyktigt och de flesta männsikor gör vad dom kan för att passa in samtidigt som de vill vara unika tycker jag hon var uppfriskande genuin i sitt sätt. I BB hade hon nog det mest vuxna samtal jag kan föreställa mig någon där ens ha när hon berättade för stackars nerkärade Joe att hon inte var intresserad. Hon var snäll, vänlig och tydlig och att han inte kunde släppa grejen var knappast hennes fel.

Knappast att jag är odelat positiv till hennes åsikter och agerande. Men hon vänder på könsrollerna och sticker ut på ett sätt som bara varit "tillåtet" för män tidigare. Det blir så uppenbart att vårt samhälle inte är jämlikt med tanke på reaktionerna på hennes uttalande. Kan inte tänka på att genomslaget hade varit hälften så stort om hon råkat vara en man.

Mitt eget ego är troligen nog så stort för att hålla liv i en blogg det också;).

Jag jobbar lite extra i en ridsportbutik och häromdagen bläddrade jag igenom Animos katalog för sommarmodet. Tja, jag vet inte om det bara är för att jag är gammaldags, men på någotvis förväntar jag mig att tillverkarna av en kollektion RIDkläder visar dessa i samband med vad de ska användas till. Animo kör dock imagen att ridkläder är mode och visar dessa därefter. Med andra ord naturligtvis på en modell iförd pumps som gör något helt meningslöst för att få kroppen i en position så att hon kan puta med både mun och rumpa. Animos styledirctor valde aktiviteten "lek i liten verkstad med stor stålpinne". För alla vi hästmänniskor som gladeligen köper ridbyxor för 3.000:- springer genast ut i verkstan för att fixa lite (samtidigt som vi putar med röven).

Jag blir så förundrad på denna typen av reklam för deras produkt. Jag har haft tron om att sälja en produkt gör man genom att sälja en bild av något. Till exempel sadlar säljs i samarbete med duktiga ryttare då med intentionen att köparen ska per automatik rida som stjärnan om de köper denna fantastiska sadel. Många stora ryttarnamn har sina egna klädkollektioner och det är klart att vi som köper kläderna gärna vill förknippas med deras namn. Men vill jag verkligen förknippas med en modell som låtsasleker i verkstad? Eller är Animos sätt att visa hästkläder bara en yttring av hur ridmodet är på väg in i det vanliga modet? Ridkläder är inte just bara ridkläder utan ska kunna användas även i andra situationer? Jag köper nämligen inte heller riktigt att deras avsikt enbart är att provocera. Så tänker en fjortonåring som gör nån dumhet bara i protest och "för att". Men jag vill verkligen tro att de kreativa tänkarna bakom ett märke som Animo har en större tanke kring sina kampanjer. Fast egentligen är det kanske att tro för mycket om italienska copywriters för det är bara att kolla på svenska Loka-reklamen (eller vilket vatten det nu är som  kommer från källan i Bergslagen) för att inse att kemiska substanser uppenbarligen är populärt i yrkeskategorin.

Och ikväll så fick ponnyn äntligen springa lite! Ca 12-15 minuter på dubbla linor i alla gångarterna. Imorgon får hon skor så sen kan vi börja rida ut i skogen. Vid igångsättningar är det sällan (i fall hästen inte varit skadad/halt) som jag sitter och skrittar i en evighet. Däremot blir passen betydligt kortare i början, men de får röra sig i alla gångarter med en gång.

Ibland undrar jag var det gick fel när man inte vågar känner sig lycklig? Det är en märklig, och troligen inte helt hälsosam känsla när man hela tiden letar orsaker till att livet inte är lyckligt. Framförallt gör jag det för att jag är så vansinnigt rädd för att allt ska rämna om jag vågar ens vågar andas tanken "det är bra nu, jag är lycklig". Jag minns tydligt två gånger jag tänkt just den tanken och det absolut värsta har hänt. Den ena gången var det sista gången jag hann rida Tjitjo. Det var kvällen innan de rymde från betet och hon fick avlivas. Jag var så himla glad att jag äntligen hade fått henne fräsch efter en op av en lös benbit med lite komplikationer. Båda hästarna var igång och Tetris hade jag varit och hopptränat samma kväll och hon hade varit super. Livet var bra. Jag var lycklig. Dagen efter var den ena hästen död och den andra stod med ett skadat bakben.

En annan gång så trodde jag att jag hade hittat Kärleken. Allt flöt med Tetris och jag hade ytterligare en häst att rida som jag också skulle tävla, dessutom min tränares häst. Då var jag bubblande lycklig. På en vecka blev jag dumpad. Tetris skada gick upp och tränaren bytte stall.

Är det konstigt att jag inte vågar vara helt lycklig? Jag vågar inte ta vissa chanser fast de finns mitt framför näsan på mig för att jag inte orkar bli besviken. Livet blir lite mellanmjölk men det är lugnt och gör inte ont.  Men nu har något dykt upp som jag verkligen vill. Kan inte minnas att jag velat ha något så mycket som det här på väldigt väldigt länge. Praktiska saker löser sig hittills så mycket smidigare än jag kunnat föreställa mig och jag undrar om det den här gången kanske är någon form av mening? Kanske vågar jag chansa, men kanske innebär det bara att jag blir olycklig?

Ah suck. Hade egentligen tänkt skriva om Animos vansinnigt provocerande reklambilder. Men får ta det imorgon ist. Nu vill jag mest sova.

...ponnyn är förresten inne i stallet igen. Fick ett otäckt samtal i morse att hon och hennes sällskap rymt från betet. Tack och lov gick de bara hem till gården! Så nu är det stall om natten som gäller för henne och kontrollerad diet. Men så himla tjock tyckte jag inte att hon var idag inte:). Ikväll har hon iaf blivit friserad och fixad så hon inte ser så vildvuxen ut längre:).

Istället surfar jag och ska strax hämta ponnyn på betet och skritta bort till distriktarna så hon blir vaccinerad. Min stallplats ligger mindre än 500 meter från distriktarnas station-ändå kostar utkörning och inställelseavgift ca 700:-. Så jag tar hellre promenaden dit bort och sparar dom pengarna!

Och så kan jag inte låta bli att fundera över att folk inte kan vara mer snälla mot varandra på Buke? Jag har hängt där i måååånga är nu och gudarna ska veta att jag inte alltid varit så himmelens snäll och vältalig-jag har varit inbandad i både ett och tio "bukekrig":D. Men under årens gång har jag väl ändå lärt mig att uppföra mig bättre och jag har svårt att stå ut med dom som är direkt elaka till andra använadare. Det kan handla om hur dåligt folk rider/att de väger för mycket/att deras hästs bakben inte är tillräckligt aktiva/ att man har tävlat för mycket osv osv. Det läskiga är att det inte heller handlar om tonåringar som sitter bakom skärmarna där hemma och "skrattar ihjäl sig" åt andras "elände" utan det är (oftast) kvinnor i mogen ålder. Eftersom jag har varit aktiv i många år och verkligen inte lever en anonym tillvaro i den virtuella världen och att jag dessutom har alldeles för mycket åsikter så blir jag ansatt då och då. Vilket jag kan leva med (och för det mesta får jag skylla mig själv), men med åren har jag blivit mer och mer irriterad på andra användare som verkligen är direkt elaka! De som dessutom varit bannade (avstängda) från forumet i omgångar pga personangrepp anklagar dessutom gärna mig för att vara den som är värst. Jodåsåatt, så är det nog.

Ändå kan jag inte låta bli Buke, det har varit mitt virtuella hem i år och även om det kan ta energi så ger det också massor! Jag har lärt mig att framförallt analysera min ridning och vara mer genomtänkt. det har funnits massor av bra trådar om ridteknik som varit riktigt bra. Sen är Buke också galet inspirerande! Tjejer som hämgt där sen ponnyåren jobbar idag som beridare hos bla Patrick Kittel och Andreas Helgstrand och det finns ryttare som stadigt tävlar i svår klass. Att se dessa tjejer lyckas och följa deras karriärer är otroligt givande:).

Nu är Falsterbotävlingarna igång och på tisdag åker jag ner. Kommer att sitta klistrad på dressyrläktaren och kolla på fina ekipage i fem dagar. Ser mycket fram mot att se Patrick Kittels nya kür med Scandic och att få se Isabell Werth live. Särskilt den öppna träningen för GP-ekipagen är lite av en höjdpunkt. Och så förstås Agria Challenge där tre dressyrryttare turas om att rida samma tre hästar där de har 90 sekunder att känna in sig för att sen rida ett St Georg-program. En klass som var superintressant förra året. Särskilt den härliga stämningen mellan ryttarna var anmärkningsvärd och de tipsade om hur de skulle rida hästarna. Det märktes också på procenten. Förra året red Patrick Kittel, Chaterine Haddad och Anja Plönnske den klassen. I år är Isabell klar och jag hoppas att det är Patrick i år igen och har ett litet hopp att Andreas Helgstrand är med också. Andreas har med sin otroliga jätteskimmel Stamina (e Stedinger) till sjuårsklassen. Där kommer ekipaget få bra konkurens av Minna Telde och Isac (e Hip Hop). Samma sjuårsklass såg jag Minna vinna för några år sen med sin svarta Santana och det ekipaget är med i årets OS-lag!

 Förutom att kolla på dressyren kommer jag förstås shoppa lite;). Även om det inte är mycket jag faktiskt är på jakt efter. Kommer att bli några schabrak med all sannolikhet:D.

Isac förra året:

   Storbesök i form av Anky van Grunsven och Salinero, som vi kollade på i ösregn...

...och detta är lite av förra årets shopping. Schabraket är använt en gång, luvan och pannbandet har jag inte ens kvar. Kanske inte den mest lyckade shoppingen:D.

Milt uttryckt längtar jag söderut! Det verkar dock som om jag får nytta av paraplyet jag också köpte förra året:/.

Men innan det bär söderut ska jag jobba två kvällar till. Jag kör ju taxi och har gjort så i drygt tio år nu. Det är ett bra jobb och även om jag i perioder är vansinnigt trött på det så får jag väl ändå erkänna att jag trivs rätt bra där bakom ratten. Det jag dock blir så evinnerligt trött på att jag vartenda kväll (fleeera gånger) måste försvara mig för att jag flyttat till Sundsvall från Skåne. En vanlig konversation är typ så här:

Kund: Men du kommer inte härifrån?

Jag: Nej, det gör jag inte (rätt uppenbart på dialekten..)

K: Men varför har du flyttat HIT?? (som om Sundsvall är helvetet på jorden)

Innan jag hinner svara här brukar det läggas till: Ah men det var förstås kääääärleeeeken!

J: Nej, jag flyttade hit själv och för att jag ville det.

Här får jag två olika reaktioner, antingen; Men läser du här eller? Denna typen är enkel att lugna med att svara att jag läser på universitetet (även om det är lite av en halvsanning för tillfället...)

Andra reaktionen gör dock att jag efter en lång kväll får hålla tillbakan mig själv för att inte bara skrika rakt ut därför att de säger; Men alltså är du helt dum i huvet som flyttar hit-här är ju snö på vintern!!.

För det första är det inte jag i den här konversationen som är "dum i huvet" och för det andra så kan jag komma på måååånga saker som är värre än snö och kallt om vintern! Som en crazystalker chef, eller att bo i en pytteliten ytterst nyfiken småstad när man är med i en dokusåpa eller ha hästen i ett stall där en uppblåst mansgris styr och ställer. Jag blir bara så trött på att sundsvallsborna inte kan förstå hur man aktivt kan vilja bo här och att det faktiskt finns värre saker än snö och att det är kallt och mörkt på vinter.

Nähä, då var det dags att göra sig redo på kvaällens prövningar i taxin!

Just nu känner jag mig lite allmänt tom i huvudet. En rätt avkopplande känsla för någon som befinner sig alldeles för mycket uppe i sitt eget huvud må jag säga;).

För någon vecka sen lyssnade jag på ett av P3s riktig nördiga musikprogram där de i en halvtimme analyserade sönder Alina Devecerskis sommarhit "Du måste flytta på dig". Jag hade nån dag innan lyssnat på den i bilen och tänkt att detta är en riktigt bra pepplåt! Känslan av att vara i vägen för sig själv men att ta sig i kragen och få sitt ego att flytta på sig så att man kan göra vad man vill (om någon hängde med på mitt resonemang där). För hur många gånger händer inte det egentligen? Man bygger upp något i sitt huvud som man verkligen vill göra-man skapar en dröm helt enkelt. Men sen kommer den där rösten inom en (en del kallar den tom för förnuft:o!) som säger att "nej nej, det kan du minsann inte göra för att då verkar du dum/gör bort dig/tror att du är något du inte är" osv osv. Att då ta till Alinas låt och mentalt skrika åt sin inre röst som drar ner en att flytta på sig kändes så himla rätt!

 I vilket fall som höll programledarna på att tolka låten i ca 28 minuter som en "göra slut-låt". De sista minuterna säger dom: "Ja alltså Alina själv säger att hon skrivit låten om att inte vara i vägen för sig själv, men alltså vi tycker att detta är en göra slut-låt". Avdelning: "Vi journalister skapar vår egen verklighet och struntar i vad det faktiskt handar om".

Jag tror att alla känner igen sig i känslan av att de har en inre röst som bromsar en. Jag har själv lyssnat alldeles för mycket på den där rösten (somliga tycker nog att jag lyssnat alldeles för lite dock:D) men har gjort ett löfte till mig själv att det ska bli ändring på det. Att tex börja blogga var för min del något som jag hindrats av tidigare, förstås bara av mig själv. Nu när jag väl börjat skriva tycker jag att det är himla kul och jag ifrågasätter mig själv varför jag inte gjort det tidigare? Så ni som läser stå inte i vägen för er själva, våga chansa, våga göra bort er för hur klyschigt det än låter så är livet rätt kort!

 Nu när jag har en blogg tänkte jag dra upp en riktigt gammal sak. Den har legat och tryckt i tre år och är ur en sådan situation att jag idag verkligen önskar att jag agerade annorlunda. Sommaren 2009 var jag med i Bonde söker fru och detta sändes under hösten. Det många inte vet är att inspelningen av hela säsongen sker på mindre än två veckor-om man är den som är kvar sist vill säga-annars är det ännu kortare. Anledningen att jag sökte är för att programkonceptet faktiskt har fungerat och det har ungefär varje säsong blivit ett par som funnit kärleken. Bonden jag sökte till (Per-Jörgen, eller Pecka som han kallades-vet inte riktigt vilket namn som är värst...) sa i sin introtrailer att han sökte en utåtriktad tjej som visste vad hon ville och var stark och blablabla. Tyckte att det stämde rätt bra på mig och han såg inte helt tokig ut så då chansade jag. Tjosan hejsan så var man mitt i en tv-inspelning! Det började med en sjukt svettig speeddejt (det var ca 40 grader varmt i det pyttelilla rummet i den intima samvaron med bonden, två kameramän, två ljudtekniker och en reporter...), sen fortsatte det med svettiga val (man "fick inte" kalla det utröstning) mitt i gassande solsken. Där nånstans tändes tävlingspersonen i mig... Jag ville vara sist kvar lite på princip:o.

 När vi kom till gården var det lite spänd stämning mellan mig och en av de andra tjejerna, men hon rök direkt så det blev inget mer problem:D. Vi tre sista tjejer som var kvar hade riktigt roligt tillsammans och vi tre var helt klart bättre match med varandra än vad bonden var med någon av oss. Trots hans önskan om att ha en stark utåtriktad tjej så verkade han måttlig intresserad av oss-däremot var filmteamet tydligen himla häftiga att hänga med. Mig pratade han dock hyfsat mycket med, men en av de andra tjejerna ignorerade han så pass att hon var ytterst tveksam till att stanna. Vid det näst sista valet ställdes detta till sin spets och han bad henne stanna "för att hon hade en speciell plats i hans hjärta". Då insåg jag (naturligtvis) att jag inte skulle vara sist kvar, men jag visste också att den andra tjejen inte var så sugen på att vara sist kvar. Efter det valet gick jag iväg, efter en stund hittade bonden mig-men inte filmteamet. Jag sa då till honom att jag absolut inte ville vara sist kvar på "walk-over", isf kunde det kvitta. Att detta inte blev filmat är något jag verkligen ångrar!! Jag var så upptagen med att vara ordentlig på tv att jag frångick alt jag tänkte och kände bara för att "inte göra bort mig". Men det blev ju bara värre så här.

När Bonde väl sändes på tv och avsnittet för det slutgiltiga valet kom blev det uppenbart att han valde den andra tjejen-men hon (klokt nog)  ville inte åka med på resan så valet föll på mig. När jag såg detta på tv blev jag fullständigt vansinnig! Jag ringde till bonden och berättade för honom att han inte var vatten värd och att jag hoppades att han skulle ruttna ihjäl i sin ensamhet på gården. Nej, det var inte snällt, men det är faktiskt en av få saker med detta som jag inte ångrar. Det är faktiskt inte sådär jättekul att inför 1,5 miljon tv-tittare bli fullständigt bortgjord.

Trots detta kan jag inte ångra att jag var med-men åh vad jag önskar att jag var mer sann till mig själv! Dagens moralkaka blir förstås att man alltid ska vara sann mot sig själv men också våga ta en chans. Tyvärr går det inte att garantera andra människors ärlighet och det är ofta både ens hjärta och värdighet står på spel. En stallkamrat sa till mig när jag var 15 typ att "friskt vågat är hälften vunnet". För mig har friskt vågat för det mesta slutat med magplask, men det betyder inte att jag gett upp:D.